Jetlag, det var ett ord från min moster idag, om jag kände mig så.

Kan nog vara en bra förklaring på det. Att inte känna sig riktigt hemma och framför allt inte riktigt utsövd, hur jag jag än försöker ta igen sömnen. 

Väldigt störande. För jag vill må bra. Normalt. Eller ja, någorlunda normalt åtminstone.

Jag har flyttat från den stad som varit mitt hem i mer än tre år, ifrån den kille som varit min i ca 2.5 år och ja... Kort sagt från ett Eget liv ner och in till familjen.

En annan stad, ett annat boende jag än försöker vänja mig vid gällande såväl egen yta som att vara omringad av folk 24/7. 

Att flytta hemifrån när man länge bott själv är jobbigt nog.

Att hantera ett uppbrott från en längre förhållande är jobbigt nog.

Att vara arbetssökande är rätt jobbigt det med.

Tänk dig då att behöva göra alla tre på en gång. 

Så, det är mycket som drar en massa energi och gör en minst sagt i obalans.

Samtidigt finns det ju även mycket runt om mig som faktiskt Ger energi och stöd också.

Mina underbara släktingar och familj, eller så "små" saker som att få köra bil igen.

Kunna dra iväg på egen hand dit och datt.

Känner mig lite vilsen, men vet att det är att inse att  det och att ge sig den på att göra saker.

Ta tag i diverse saker, det får en att stadigt må lite bättre. Mig att må bättre.

Har dock fortfarande kontakt med N. Lite lagom dubbelt, men skönt ändå. Nu i början i alla fall. 

Sedan vet jag vet inte. Det dumma är väl om jag mot mitt eget bästa börjar hoppas igen för att bara bli sårad.

Igen. 

Nu när jag ändå insett att det finns mycket positivt också i att det tar slut, att det ändå hade hänt för eller senare ändå eftersom vi har en hel del olikheter. 

Är nog farligt rätt att jag raserar styrkan jag fått av den insikten för saknaden efter det som faktiskt var bra. 

Nåväl, nu blir att se på Desperate Housewifes:p