Inte ens en vecka har det gått, tänkte jag säga...

Men det var visst inte sant, det var en vecka i lördags så nu är det snart två veckor.

Sedan jag lämnade min fd hemstad uppe i norr. Framför allt den som varit min älskling.

Det var en sak att vara singel när man var student i eget studentboende.

Mycket mer frihet.

Nu tycker jag tiden går allt för sakta och jag vill bara snabbspola förbi denna tröga tid i början.

Sommaren är härlig men samtidigt vore det skönt att kunna hoppa över sommaren och dess jobbslit för att istället gå vidare till hösten. Till eget boende...

Å, jag vill ha en skön förfest och en rolig utgång. En utgång där jag inte behöver nojja över faktorn att Alla känner alla och att om jag dansar med någon så Vet alla om det sedan. Hm, eller det kanske är en överdrift, men ändå helt felaktig i denna min orginala hemstad. Hm, gymnasiestad tekniskt sätt.

Annat slit jag vill snabbspola förbi är det slit och kamp mot sötsug å snackssug jag har mer eller mindre dagligen.

Slitet som krävs för att jag ska komma tillbaka i min braiga form jag hade när jag singel förrut och en del under mitt förhållande.

Även att finna en ny, bättre kärlek. Något som lär massa tid då det inte är rätt att börja något nytt förrän jag kommit över min gamla, plus att jag inte vill slänga mig snabbt in i något nytt heller.

Gick visserligen rätt okej förra gången då jag fann min älskling en dag och ca 1.5 vecka senare var ett par.

Erhm. Fd älskling. Som jag får påminna mig dagligen om att Det är slut och att jag Bor härnere nu. 

Att skicka något dumt sms om att jag saknar dig sååå!

Jag vet bättre. Vet bättre.

Därmed också att jag måste ta en dag i taget, saker som "Rom byggdes inte på en dag".

Men min hormonella kropp är mig inte nådig och mental styrka är inte lättaste alla gånger.

Att jag inatt(natten till idag alltså), eller morgonen kanske, hade drömmar där jag åter var med Honom, hjälper inte det minsta. 

Då blir det bra mycket skönare att inte gå upp utan att söka sömnen och drömmen åter. 

Det var den omogna pojken i honom som gjorde det lätt att skiljas, den mogna mannen och dess potienial som INTE gör det.

Flummigt. Men ja. Det är inte lätt...

En dag i taget, ständigt sökande aktiviteter som kräver starkt fokus för att ta sig vidare från en dag till en annan...

Inte fastna i fokus på saknad och vandrande tankar om vad han kan ta sig för i helgen med henne...

Ont, det gör ont...

Sådana småsaker i vardagen som påminner, samtidigt som jag mentalt försöker hindra det jag brukar göra annars: knyta materiella saker till ickemateriella saker och därmed inte vilja använda dem, vilja undvika dem.