En deja vú av det dåliga slaget. 

Jag minns hur jag blev förra gången, denna orkeslöshet, bristande livsgnista. 

Fansen vad jag just nu saknar att bara besöka familjen kortare stunder, för att sedan återvända uppåt igen. 

Ett enklare liv, om än långt ifrån perfekt. Saknar den lugnande, trygga, varma famnen. 

Jag saknar den jag varit, saknar älsklingen fastän mitt inre bildminne blir allt svagare så man kanske kan börja undra vad det är jag saknar.

Det är tufft nu. Min mentala styrka är svag idag.

Ett sms om hur himla smal han blivit gör det inte bättre. Fyllesms.

Önskar jag kunde dränka sorgerna i en fylla. Så himla skönt. 

Eller kanske inte. 

Jag antar att det är okej att ha sina sämre dagar, att man måste få gråta. Det är skönt att gråta.

Att kolla igenom gamla bilder. 

Jag mår inge bra idag, då jag mindre ivrigt söker äkta distraktioner som verkligen får mig att må bättre.

Lär väl ge bakläxa senare men ja... Just nu känns det värt det.

Innan jag drar några djupa andetag och drar igång glad musik och ja... Försöker vända humöret.