Vad kan jag säga, vad jag kan berätta? Hur kan jag formulera mig?

Hur jag känner mig så omkullkastad och vilsen, bara vill krya ner under täcket och försvinna. 

Jag vet inte vad jag vill, å det var okej när jag var sambo. Då dög det att hanka sig fram, hitta någon inkomst och leva ett vardagsliv där man inte behöver tänka på framtiden. Eller på vem jag egentligen är, vill jag vill vara. 

Jag gör dumma, dumma saker och snöar mig in i saker jag Borde veta bättre än att göra.

Dessa ständiga ursäkter, undanflykter, verklighetsflykt. 

Det är jättejobbigt att bara fokusera på mig, att inte liksom förr söka bekräftelse och styrka i andra istället för mig själv. 

Jag kan drömma om att efter sommaren är det Någon som säger att det var ett misstag och snälla, snälla ta tillbaka mig.

Men det är inget jag kan gå och vänta på, inget som jag egentligen... Jobbigt nog, tror kommer ske. 

Kanske det beror på att jag inte kan tro på att någon ärligt väljer mig framför någon annan. 

Att det faktiskt är lättare att glömma mig, komma över mig, än man kan tro. 

Å om han faktiskt skulle be mig, vem vore jag då om jag tog emot honom med öppna armar?

Att önska någon olycklighet?

Det var ett bra tag sedan nu, flera år sedan, jag hade någon livsomvälvande upplevelse, inte var det lätt. 

Inte gick det på några dagar, veckor... Innan jag var lycklig. Inte ens några månader. Ett halvår för att det skulle kännas Okej, mer än ett år för att det Helt skulle kännas mer Hemma i Sundsvall än nere hos familjen.

Någon del av mig påstår att jag är för gammal för att orka med något sådant igen. Kanske. Kanske inte.

Att sitta och gråta på mitt rum... Jag vet inte.

Att höra av sig till potentiella arbetsgivare fastän det känns som ett självklart nej.

Borde ringa, men känns enklare att maila, så kan de höra av sig när får en stund över.

Det finns nog garanterat jobb, eller kanske iaf, om man verkligen ligger i.