När jag letade storlek på rean med en vän i en annan stad då de hade snygga svarta jeans för 49 kr sade jag lättvindigt att jag nog gått upp i storlek, men det var en annan sak idag då jag kollade in sista rean på H&M och insåg att jag hade waist 33 som hade jag våren 2008. Då jag kände mig fet och låg runt övervikt. 

Jag har Tyckt att det varit underlig att jag inte Känt mig Lika fet som då fastän vågen hemma(som kanske inte Riktigt stämmer, men ändå) visat på det och eventuellt lite mer.

Gråtfärdig berättar jag för pappa att jag  provat jeans å att jag hade samma storlek som då jag tog studenten verkade pappa inte alls fatta Varför jag inte ville köpa dem å fastnade på mina ord om att de kostade 75 ist för 400.

Förstod inte alls mina ord att jag inte ser bra ut i dem å då spelar det ingen roll vad de kostar.

Jag tror inte killar fattar.

Liksom då jag var ledsen då jag insåg att jag börjat bli fet igen och pojkvännen menade att jag väl fick göra nåt åt det om jag var missnöjd. Inte kunde han koppla att jag var rädd att Han inte var attraherad av mig längre, att det var det jag ville veta. Att det fanns en massa andra känslor och tankar kopplat till uttalandet än viss missnöjdhet.

Det Känns i allmänhet som att tjejer tänker flera steg i taget kring vardagliga och emotionella saker medan killlar inte gör det per automatik. Inget dansande runt gröten, så att säga, om man vill att de verkligen ska förstå.

Liksom att när N gjorde slut kunde jag snabbt bli ledsen över hur det skulle vara utan honom, långt ifrån honom såväl som att se andra kärlekspar.

Medan han mer tänkte, jag känner inte Så längre, jobbigt att hon då måste flytta hem till familjen.

först när jag väl åkt infaller sig alla tankar och känslor och den längre innebörden av vad han faktiskt gjort.

Fast just den händelsen är länge sedan nu, men just själva fenomenet.

Det finns väl alltid undantag åt båda könens håll men ändå. Kvinnor tänker mer än vad män gör.