Det finns en uppsjö av diverse råd och information kring vikt och hälsa.  Mer eller mindre grundat och/eller passande för individer.

En grundstomme är sann: förbrukar du mer kalorier än du äter, går du troligen ner i vikt. 

På detta följer:
Äter du för lite för länge, kan kroppen ställa sig in på svält och hamstra kalorier/föda/fett och du går inte ner i vikt.

Kanske du till och med går upp.

Å förbränner du mycket kalorier/föda kommer du att bli hungrig och kroppen skrika efter mer föda och därmed kan din vikt stå stilla eller öka då du håller dig mätt. 

Men, varför kan en del äta varierat inkl onyttigheter och ändå vara smal, medan andra stiger i vikt?

Varför förekommer jojobantning?

En forskare kom ut med en artikel som menade att överviktiga får en skada på hjärnan som gör det svårare att gå ner i vikt och lättare att gå Upp i vikt igen, än en som alltid varit smal. 

En skada på hjärnan? Nej, det vettekatten.

Men jag personligen måste erkänna att jag tycks sakna ett Stopp och Lagom som min mamma och lillasyster har. 

Och att när jag senast var smal, krävdes det en hel del diciplinerat förvägrande, samvetesskval och regelbunden träning för att behålla det. 

Så, kanske det är svårare för mig ändå.

Men det är en Förklaring, förutsättning för en väg till att lyckas... INTE en ursäkt för att påstå att det är omöjligt. 

Vanemänniska är jag, och det är inrotade vanor och tankesätt utöver magsäckens storlek(den sägs ju vidgas ju större portioner man äter och minska ju mindre man äter) som påverkar min hälsa.

Så, där har vi nyckeln till att lyckas! Grundstommen, utgångspunkten.