Såg någon video om hur ngn väntade på att Livet skulle börja ,å att de skulle ske vid diverse tillfällen.
Känner ige mig, trodde gymnasiet, univ.
Universitetet stämde en hel del men gick sen utför, i mångt och mycket är jag tillbaka på ruta ett. Nu jobbigt medveten om att jag haft det bättre å saknar än mer det jag inte kan få tillbaka, eller kommer dröja länge innan så sker.

Jag har svårt att finna motivation annan än en svag piska, ingen morot känns direkt tillräckligt tydlig och nära, viktig. 

Så, som så många gånger förr, biter jag ihop och kämpar en stund... Men tappar snart igen och ork.

Att prata om det en stund hjälper lite i alla fall. SOm att smsa om saknad med N och gråta lite. 

Eller att ha mamma mfl på besök en kort stund idag, inte vara ensam.

Å titt som tätt kommer påminnande, skrämmande tanken: att tiden bara går framåt och det jag gjort tidigare och ångrar, går inte att ändra, förändra. 

Jag blir bara äldre, allt sämre. 

Kanske jag borde söka professionell hjälp att må bättre men...

Det känns Lite överdrivet, på något vis...