Mm, att somna gott hjälps mycket av att ha gjort saker under dagen.
Saker man satt sig för att göra, men skutit på tidigare. Som att kolla upp om glasögon som gått sönder går att laga; en längre promenad ner till stan.
Gå till skolan och skriva ut cv:n.

Att inte försöka somna efter en dag fylld av ursäkter, utan istället somna till en mental lista full av avbockade punkter. Redo att insupa energi till ännu en vettig dag.
Jag mår så mycket bättre idag, extra mycket då jag vart lite social och telefonat och träffat nära&kära.

Nog för att jag behöver tid för mig själv, men också träffa goa människor då och då. För att må bra, orka med.

Ja, det har jag varit mycket under åren.
Analysera och göra bedömningar med påföljder.
Som, jag uppslukas av min pojkvän å är beroende av att han å andra runtom mig finner mig attraherande för att jag själv ska tro det. Å jag förlorar Mig själv i honom å vänner, då jag missar vikten av att bevara dem.
Jag måste därför bli stark i mig själv å vänskap innan ngn ny pojkvän är aktuellt.

Samtidigt, är jag nere, känner mig ensam å borde kanske be om hjälp, men känner att jag överdramatiserar å"kan klara det själv". Till jag går in i väggen, återigen, bara på ett annorlunda sätt.

Har jag låtit överanalysering förhindra att bli tsm med mitt ex av anledningar som egentligen inte spelar ngn roll?
Eller är jag bara så förbaskat ensam att det är Enklare att söka sig bakåt till något tryggt, välbekant... Då ljusning längre fram är så långt fram att jag ärligt inte kan se den och inte heller känner mig ha orken att hantera den?



Å hur jag ska sluta drömma mig bort i filmer och tv-serier istället Leva själv i verkligheten, fastän dessa varit det som gett mig orken till att hålla mig flytande, kämpa, tidigare?

Ja, som sagt , att vara sin egen psykolog kan ge styrka men också förvirra och vilseleda.

Ja, det har jag varit mycket under åren.
Analysera och göra bedömningar med påföljder.
Som, jag uppslukas av min pojkvän å är beroende av att han å andra runtom mig finner mig attraherande för att jag själv ska tro det. Å jag förlorar Mig själv i honom å vänner, då jag missar vikten av att bevara dem.
Jag måste därför bli stark i mig själv å vänskap innan ngn ny pojkvän är aktuellt.

Samtidigt, är jag nere, känner mig ensam å borde kanske be om hjälp, men känner att jag överdramatiserar å"kan klara det själv". Till jag går in i väggen, återigen, bara på ett annorlunda sätt.

Har jag låtit överanalysering förhindra att bli tsm med mitt ex av anledningar som egentligen inte spelar ngn roll?
Eller är jag bara så förbaskat ensam att det är Enklare att söka sig bakåt till något tryggt, välbekant... Då ljusning längre fram är så långt fram att jag ärligt inte kan se den och inte heller känner mig ha orken att hantera den?



Å hur jag ska sluta drömma mig bort i filmer och tv-serier istället Leva själv i verkligheten, fastän dessa varit det som gett mig orken till att hålla mig flytande, kämpa, tidigare?

Ja, som sagt , att vara sin egen psykolog kan ge styrka men också förvirra och vilseleda.