Jag har varit mycket med mamma, hennes närmaste släkt å mina systrar de senaste två veckorna(sen i torsdags?), plus lite med pappa&systrar, vart iväg å fixat under dagen.
Det har varit härligt, roligt. Hjälpt mig att sova bättre, må bättre. Men nu, redan på efm idag, påminns jag om hur jag tappar prio på mig. Pluggat för lite, rört mig för lite.
Äldre syrran kan dra iväg själv på träningspass, joggingtur och så; prio på en själv å träning. Jag tycker det känns dumt å dra iväg själv, nästan oförskämt, när jag är hos mamma.
Äldre syrran bor ju där nu under semestern förvisso, men jag inser ändå i efterhand att det inte hade vart fel om även jag dragit iväg.
Istället tänker jag göra det när jag kommer hem.
Men väl hemma är det stökigt, disk som behöver tas hand om(pappa kan inte med sitt skadade ben) eller så är det ärenden som behövs tas hand så är knappt hemma. Laga mat, äta diska...
Allt tar tid, mer att ta hand på en liten yta med 2 på istället för bara mig.
Varje dag, inte som då lillsyrran sovit över en utgångsnatt då å då.

Visst, jag hade kunnat strunta i stöket hemma och istället dra iväg på mina långpromenader, utegym, plugga osv.

Deja vu från sambotider å hur jag vill ta hand om stök, sen får jag göra vad jag vill. Å hur min sambo väntar in i det sista med att ta hand om det; ledighet först.
Varpå jag är frustrerad irriterad(i tystnad) att han inte hjälper till och jag inte kan få slappna av.

Skillnaden är ju att pappa ju inte kan hjälpa till. Inte med exempelvis att bädda upp(veckla upp) & ihop bäddsoffan.


Kort sagt, ist för en extra helg hos mamma tror jag att det blir en prio mig istället. Å på måndag börjar pappa jobba, massa egentid:D!