Ett viktigt steg i att bli smalare, hälsosammare. Att inse roten till varför man hamnat där.
För det är troligen inte så att man bara inte visste någon kostlära eller vikten av regelbunden motion.

Kroppen säger inte stopp i tid, man äter mer än ens samvete tål.
Är det tröstätning, känslobedövande?
Eller ett sätt att Känna?
Tidsfördriva?

Vanor och rotade känslor förknippat med det.

Bearbetar man inte roten till varför man hamnade där så hamnar troligen i någon form av jojo-bantning.

Viktminskning är onaturligt för någon med många kilon att gå ner. Psykiskt.
Hade det varit naturligt hade uppgång inte skett från början.

Som jag pratat om tidigare. Detta ger förståelse, vägledning.
Inte en ursäkt för att ge upp, säga att det inte går!

Så, vad är min rot, min väg därifrån?
Hm... Kanske jag vet efter lite sömn...
Godnatt;)