Alla inlägg den 25 augusti 2013

Av Angelica - 25 augusti 2013 22:53

... När man ska sova.
Det är alltid när det blir dags att sova, som allt kryper fram, lätta tankar öunder dagen blir tunga när natten närmar sig.
Jag vill peppa mig inför imorn, då jag ska kolla in mina tentor på plats.
Problemet är att peppet blir som en kamp, negativt uppblåst.
Oron växer inom mig, massor av tankar fyllda av gnagande nojja och ånger. Tentamensfrågor flimrar förbi och jag tycks inse vad jag kan ha missat. Onödiga saker, saker jag Redan Då för några få sekunder övervägde att ta med men inte gjorde.

Det är så viktigt att jag höjer upp den stora till godkänt att det gnager i magen och huvudet fungerar luddigt.

Hets, istället för pepp.

Jag försöker se bort från det, försöka se annat jag kan och behöver göra imorgon men alla tankar driver tillbaka till orosmomentet.

Kanske jag ska vara glad att jag ändå inte kuggade båda tentorna , men jag kan ändå inte låta bli att se det som ett misslyckande, samma känsla som om jag hade tappat båda.

Det här är så typiskt mig och jag önskar att jag ärligt visste hur jag kan ändra det på ett naturligt sätt. Istället för ett påtvingat som i slutänden ändå slutar att fungera.

En ond cirkel, alla motgångar blir som världens undergång. Jag skäms över den jag har blivit istället för den jag var: den som höll sig minst flytande i skolan. Bra betyg, fick tag i sommarjobb och gjorde bra ifrån mig.

Kanske det är alla höga krav jag sättet på mig som utlöser en prestationsångest som får mig att falla ihop.

Nyårlöftet att vid nästa år kunna säga att detta har varit ett bra år, känns avlägset.
Jag ältade mycket förut, nu vill jag hindra det, men det kanske fanns något bra i mitt ältande?
Att mitt inre negativa oroliga ältande skapade ett yttre jag kunde känna mig stolt över?

Har jag så förgäves sökt att förändras till ett bättre jag, att jag förlorat det som faktiskt varit bra?

Imorgon är en ny dag, sägs det. Vet inte om jag tycker att det stämmer.
Vad jag vet är att livet blir vad man gör av det.
Så, jag får acceptera Gnaget i magen. Omfamna det på ett bra vis och inte förkasta det.

Sömn nästa, om jag nu kan lyckas somna med far mins snarkande.

ANNONS
Av Angelica - 25 augusti 2013 10:29

Klyschigt så tycker killar att tjejer är dryga som vill prata om allt, "gnälla" om hur de mår, tjata om hur den andre mår.
Ändå, så tycks killar säga Jag vill göra slut, i lägen där tjejer"Vi behöver prata, vara öppna och jobba på gnistan vi verkar ha tappat".

Vi inser att vi fortfarande älskar vår partner, men det syns inte lika tydligt i vardagens gråa sken osv. Vi kan fundera över hur det vore att vara med någon annan, men samtidigt inse vid tanken på att se ens partner med någon ny , att man inte vill göra slut. Att det blivit vardagsmat, spänningslöst.
Vi inser det, mår dåligt då vi känner efter hur det skulle vara utom honom, ser tomheten och smärtan framför sig.


Killar verkar tänka kortsiktigt, ser korta fördelar med att vara singel och inte smärtan, tomheten, ångern när vi inte längre finns där.

Det värsta är, att oavsett ångern så har de redan raserat all tid man haft tillsammans så fort de yttrar orden Jag vill göra slut. All tillit borta med vinden.
Det går inte ta tillbaka det och återgå som om inget hänt.
Inte emotionellt. Det kommer sjuda under ytan under lång tid framöver.


Eller så är det kanske bara de runtom mig så reagerar så?
Att bryta pga det som Bättre kunde pratas om, diskuteras, ses med distans. Inte se Orden som ett sätt att yttra vad känner ett problem, som ett ultimatum, eller annan slutsats innan grunderna ens har ifrågasatts.

Far min gjorde det, N gjorde det.

N ville inte lyssna då, tänkte inte efter, kände inte efter. Jag ville att vi skulle försöka hitta gnistan igen, få dagar senare utan ärligt försök kom orden att han inte kände, inte ville.
Jag hade viljat använda de dagarna innan till att verkligen Umgås, prata, mysa. Inte möta isolering, som om det skulle göra det tydligare för honom! Dumma pojk.

Helgen innan dagen jag åkte 80 mil ifrån honom, hälsade jag på en väninna i en annan stad och inte använde han den för att inse tomheten som skulle komma. Nej, förnekelse, supa med grabbarna.

Det kom istället när jag åkt därifrån, då kom samtal och sms om ånger, tomhet, saknad. Ånger.

Och vi har förevigt förlorat varandra.
För ju mer tiden har gått, allt mer ser man olikheter och hinder , väljer de framför vad som faktiskt fungerat och varit bra. Plus allt all tillit som tog sådan tid att bygga upp, inte längre finns kvar.

Trots att jag vet, att om vi pratat då och verkligen ärligt försökt, han inte tagit den kortsiktiga vägen ut, så hade vi fortfarande varit tillsammans.

Så, listen to your heart, before you tell her goodbye...

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se