Trött, fastän jag sovit en 8-9 timmar, ätit frukost och druckit kaffe.
Det flyter på nu, med skolan. Vilket betyder snart CSN.
Samtidigt märker jag hur jag har enklare för att gråta. Skratta med, men framför allt gråta, minsta lilla så kommer det.

Jag mår bättre, men egentligen inte bra. Jag skulle kunna fortsätta bo hemma, delar av mig vill inte bo själv igen. Känna mig ensam.
Ingen pojkvän att mysa och prata med.
Inga vänner att festa och fika med.
Ingen bonus med att bo själv som verkligen gör att jag inte vill bo hemma.
I depperioder känner jag så, inombords känner jag så.
Ingen säger jag så till.
För att det är bättre, gynnar mig mer, att kämpa på.
Jobba med mig själv, på mig själv.
Det sägs ju att tiden som singel mellan förhållande är att kunna satsa mer på sig själv och förbättra vänskapen med sina vänner, som kom lite i skymundan under förhållandet.
Så... Bara att ignorera känslan av ensamhet, värdelöshet , att komma i 2a&3e hand för vänner och familj.
Att inte attrahera killarna som attraherar mig. Att vara socialt efterbliven när jag är nykter.
Vara medveten om det så att jag kan knuffa mig att själv ta första steget, våga.
Men samtidigt lägga fokus på det positiva.
Och gör jag det, å bockar av de jag satt mig för att göra...
Lättsamhet, att inse att så jobbigt var det inte att köra Core, Zumba, läsa kursbok och annat.

Då känner jag mig lättsam, pigg och nöjd. Mår jag bra.