I slutänden finns det bara en enda person som har till livsuppgift att ta om dig, bryr sig om dig och älska dig. En enda som ska uppmuntra dig när du är förtvivlad, upprörd, ledsen, vilsen och riktigt nere och allt du vill göra är att försvinna.

När det känns som du inte blir av med bilden av hur andra uppfattar dig, hur du än vill att det ska förändras, bli annorlunda och bättre.
Den som ska säga att du har rätt att bli besviken, sur, arg, ledsen och allt det där du känner att du är men som uppfattas som självömkan och tycka synd om dig själv får du ju inte.
Den som säger, vad vill Du? Vad vill du göra? Vad vill du uppnå? Vad är du nöjd med och vad skulle göra dig nöjd? Vad skulle du må bra av?

Det är inte vänner, familj, kärlekar eller psykologer.

Det är Du, ingen annan. Andra kan hjälpa dig, ge dig stöd och ett annat råd men i slutänden är valet, beslutet, ändå ditt.

Jag kan ärligt säga att jag inte älskar mig själv och önskar att jag kunde vara någon annan, någon bättre än mig själv.
Å jag kämpar, försöker, tills det går emot mig och det känns som att vad jag än gör så trycks jag ner, glöms bort, kommer inte vidare.

Men egentligen, vilket jag alltför ofta glömmer, är det ju vad jag själv tycker som betyder något.
Jag vill vara den som folk Vill vara med, den där som strålar och som folk vill vara som.
Den jag aldrig har varit, aldrig uppfostrats att vara.
Jag har uppfostrat till den ödmjuka, omtänksamma, tålmodiga, lojala tjejen som ska bry sig om skolan och bra betyg. Som inte har något för det utan blir fröken dörrmatta.
Den som ger sig i diskussioner för att undvika bråk, inte den som fattar hur man ska Vinna diskussioner, få igenom sin vilja.
Den som ska följa hjärnans logik, inte hjärtats nycker och passioner.

Så, vad vill jag ärligt talat göra?
Vad känns naturligt bra?