Jag hamnade i en diskussion för ett tag sedan, som aldrig tycktes ta slut, där oavsett om man la fram ena argumentet efter det andra, så verkade inte motparten fatta, och den inte fatta varför inte vi förstod. Det gick såpass långt att det fick mig att bli upprörd, inte vilja vistas där, undvika platsen. Till slut verkade denna ha nått sitt slut, min sida hade fått ge vilka för att det skulle få ett slut ngn gång. Å jag ville inte blossa upp den igen, för att kunna så småningom känna lugn där på denna plats.

Men nu, till och från, flammar det upp inombords, tankarna ältar vidare och jag hittar orden, argumenten och förklaringarna som nog hade fått motparten att fatta någon himla gång.
Inte för att det hjälper, även om jag skulle gjuta nytt liv i diskussionen tvivlar jag på att det skulle leda till något bra.

Undrar om detta ältande beror på att det känns som att det är story of My life att jag alltid har fått ge mig, tvingas försöka släppa, aldrig fått känna att jag faktiskt lyckats få någon att fatta, förstå, ändra sig. Vinna.

Sigh, energislukeri...
Det mesta trista är att som med så många andra diskussioner och gräl, hade det inte ens behövt börja om inte folk kunnat tänka efter lite och försöka vara villiga att faktiskt förstå den andra , sätta sig i den andras skor, inte tjata om samma sak igen och bli än mer aggressiva och börja med glåpord och mer eller mindre personliga påhopp.
kasta allt krimskrams och ställa frågan direkt" Menar du alltså därmed att...".

Måste folk vara så instängda? Kan inte folk ha lite självdistans och lugn?

Blöh, klyscha även i kärleksförhållanden och vänskap muttra, tjafsa om andra saker än vad det egentligen är vad rent naket, öppet faktiskt känner och undrar. Som: "tycker du inte om mig länge, du rör mig aldrig" Det känns som det alltid är jag som hör av mig till dig och aldrig tvärtom, det gör mig osäker över vad du egentligen känner för mig"
Som att förgäves försöka truga med en vän att h*n väl kan komma å hälsa på när man själv alltid är den som tar intiativ och åker längre sträckor, istället vara ärlig:
"Nu är jag trött på det här. Du säger att du inte har tid att ses/hälsa på pga jobb men samtidigt åker du iväg och hälsar på en massa andra, fastän vi inte har ses på evigheter jämfört med dem. Därmed känns dina ursäkter falska och som om du aldrig skulle ta dig tid att åka till mig ngn gång. Ljug inte för mig!"
Osv...

Frågan i inläggets rubrik kvarstår dock fortfarande, hur kan jag ärligt släppa något som fortfarande irriterar mig men drar en massa onödig energi från mig så att jag därför Borde släppa det?

Tar några djupa andetag och försöker hitta på något annat...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Använd ditt dåliga samvete som bränsle. Vänd ångern inatt till energi, kraft och diciplin imorgon. Gjort är redan gjort, imorgon är en chans att rätta dagens misstag. ...

Dags för lite Zenoptimism igen. En återanvändning av att Lista alla kraven, måsten, vill-göra... Och rannsaka sig själv över vad som är praktiskt rimligt. Detta efter att känna sig omotiverad, aningens trött och återigen befinna sig i ett stökigt ...

Kom ihåg Zenoptimism-listan. Inse vad du sätter för krav och måsten på dig själv, hur orimliga de kan vara at både hinna med och uppnå. Inse dygnets tidsbegränsning och hitta balans. Var konkret, finn vad som kan prioritera ner eller bort. Glöm inte ...

Det finns mycket jag ångrar, mycket jag kan känna dåligt samvete för och mycket jag gräma mig över. Det hjälper inte att jag i ren allmänhet innerst inne känner att jag är ett evigt femte hjulet, sistahandsval. Att jag inte är omtyckt, att folk fejka...

Mindfullness, eller kanske det jag kallade zenoptimism, har börjat jobba på senaste dagarna, veckorna och jag tycker att det hjälper. Jag får mer energi, mer gjort och eftersom det även finns med mig gällande kost äter jag mindre onyttigt. Mindre män...