Jag borde ha panik, vara orolig, upprörd, nedstämd. Men istället är jag lugn.
Är jag såhär lugn för att jag inte bryr mig?
Borde jag oroa mig?
För att jag inte pluggade ordentligt när N var här och inte heller har legat i denna veckan så att det imorgon är dags att skriva tentamen, men jag lär inte klara av den. Är det okej att vara lugn då?
Att det trots allt kommer en omtentamen?
Att jag ser på Buffy, avsnitt efter avsnitt, fastän jag borde plugga sista-minuten.
Aningen orkeslös. Eller jag lugn för att jag mår bra? För att jag är säker? Säker, trygg i mig själv?

Jag vet inte. Dåligt samvete ligger och lurar, det är ett som är säkert.

Det har varit så länge nu, att det känns som att jag inte har fullt fokus, någon egentlig mening att fortsätta mer än att det är jobbigare att möta följderna av att jag ger upp. Om jag skulle ge upp.

Men jag söker ständigt mening, försöker hitta ljuspunkter och mer eller mindre ignorera å undvika allt negativt.

Som jag skrev en gång. Egentligen har jag bara mig själv, andra kan hjälpa mig, ge mig stöd och råd men in the end, I stand alone.
Det är bara jag som kan göra något med mig själv, åt mig själv.
Som att trivas med att bo själv, vara själv och att hålla igång.

Om jag vill klara tentan imån, på första försöket och slippa en tidskrävande omtenta mitt under nästa kurs, då måste jag plugga nu.