Jag tappade min Iphone så skärmen sprack - nu har jag en knappmobil tills den är lagad. 

Det fick mig att hamna ur balans, dels på grund av alla tankar av ånger och saker som måste göras för att stablisera frånvaron av mobilen(skadeanmälan, inlämning, lånemobil - få nummer till familj å vänner osv), dels för att det gjorde mig jobbigt uppmärksam på hur beroende av ständig uppkoppling jag är.

Musik, se på filmer och tv-serier, mitt anteckningsblock, mina alarm och min klocka i allmänhet.

Mina appar - Spotify, Gmail,  Runkeeper, MyFitnesspal , PeppApp, Facebook, Instagram, Moviepop, Songpop.. Youtube.

Musik när jag ska diska. Att snabbt kunna kolla upp skolschemat, betyg, låna om böcker. Kolla saldo på banken, hur mycket datatrafik jag har kvar den har månaden... 

Ständigt uppkopplad. Men nu, tyst, eller vad de få tv-kanalerna erbjuder. För min gamla bärbara dator kan jag inte ha igång jämnt. Eller bära med mig jämnt på samma vis som min mobil.

Så. Nu är det väl upp till bevis då. Att jag kan lägga tid på allt jag verkligen Behöver göra ändå. 

Jag klarar mig ändå. Eller?

Just nu önskar jag att jag hade kvar en fungerande mp3-spelare, så jag åtminstone hade kvar möjligheten att försvinna bort genom hörlurar i musikens värld vart jag än går. 

Gäsp. Ska väl röja upp härhemma, sedan sova. Eller. Sova. Ta allt imån istället. Jag vill bara sova, strunta i föreläsningen och få sova ut. Sedan göra en massa vettigt. Känns som jag halkar efter allt mer - såpass att jag inte kan komma ikapp. Men ja. Allt sitter ju i inställningen, det mesta är möjligt om man verkligen vill det.