Jag har till å från jagat zenoptimism. Konstant, egentligen, har det varit något jag önskat mer eller mindre omedvetet. Ett lugn, men ändå fokus.

Kanske det är alla Angel-avsnitt, men det jag vill känna är Mening. Livet ska kännas meningsfullt, inte en kamp i hopp om att det till slut blir bättre.

När kärleken kraschade såg jag det som ett uppvaknade på hur jag varit blind för allt annat än Han. Hur jag inte förstått hur viktiga alla andra å allt andra varit.

Ns besök var en påminnelse om hur det kändes att ha någon, hur skön den bubblan är, hur bra det fick mig att må. En påminnelse om hur ensam jag faktiskt känner mig. Ensam och meningslös. Stark i stunder, men ständigt lurar en hopplöshet och virvlande negativ spiral. Depression. Jag har allt mer undrat om jag levt i depression sedan några år tillbaka, men om jag haft såpass mkt inre styrka, envishet, att jag inte vågat släppa fram det helt. Om jag gjort det så kanske jag kunnat få riktig hjälp.
Eller så är bara självömkan , latmaskens viskningar för att få mig ge upp.

Zenoptimism är för de som har en mening med livet, som fyllt det med en massa bra men känner sig lite ofokuserad. Det är en avslutande touch, inte något som är ultimat för mig.

Inte nu. Men kanske jag åtminstone kan plocka delar av det, dra viss nytta från det sättet att tänka och se på världen. Kanske zenoptimism kan hjälpa mig att fortsätta leva. Pusha mig framåt emot en Mening.