Jag blev nyss glatt förvånad.

Denna sommaren fick jag tag i ett deltidsjobb samtidigt som jag var tre dagar på ett annat inkl en provjobbdag. Det verkade som jag blev vidbehov och att jag skulle bli inringd veckan efter då det skulle vara mycket.
Men så går dag efter dag då jag ser till att gå upp tidigt och äter frukost mm och gör mig redo för kort varsel.
Men hela veckan går och inte ett ord.

Jag börjar undra om jag missat signaler på att jag inte alls varit den som de sökt.

Som ett misslyckande vid ett annat jobb då en hel sommar gick utan att jag fick veta att jag gjort något fel eller hur arbetskollegor rapporterade bakom min rygg.
Till på hösten, då jag stod som vid behov och efter en arbetsdag blev inkallad till chefen och fick allt slängt mot mig på en gång och utan någon möjlighet till förbättring utan bara Aldrig mer jobba för dem.

Det där slog hårt mot mig, visst var arbetet psykiskt tärande för redan från början, men just att utan förvarning gå från den som ändå alltid var bra eller åtminstone okej, en värdefull resurs för arbetsgivaren...
Till botten.

Det fick mig att tro att Nähä, okej, jag fick väl inte det här då, h*n fick det väl inte ur sig bara då.
Var ju inte mitt drömjobb ändå direkt, jag klarar mig.

Men så plingar det till i mobilen, "Kan jag jobba imorgon?"
Självklart!

All paranoia, gnagande oro i bakhuvudet och en alltför snabb acceptans av ännu ett misslyckande.
I onödan.

Tro på dig själv!

Mitt självförtroende och framför självkänsla är inge bra><
Övning ger färdighet och tid läker sår...
Djupa andetag, le.
Gör alltid ditt bästa så behöver du inte nedslås av motgångar, utan lär dig av dem och gå vidare^^