N var en helg och de väggar jag satt upp rämnade så småningom.
Speciellt en natt då han sov men jag förgäves försökte låta bli att gråta. För att det blivit så tydligen med han här
hur ensam jag har blivit, hur mkt jag skulle sakna honom. Den jag en gång var med honom, någon jag själv tyckte om och känslan av att vara så omtyckt, så speciell i hans ögon.
Alla framsteg jag tyckte mig gjort sedan vi gjorde helt slut för... Till jul två år sedan?
Kändes helt bortblåsta.
Just då, i svallet av känslor.

Men så tänkte jag efter, sökte lugn. För det är ju egentligen inte N jag verkligen saknar, det är att ha självförtroende och att vara lycklig.
Inte känna att jag kämpar men inte kommer framåt, mest står och stampar. Så, jag bestämde mig för att varje dag ta ett steg framåt, bryta en trend och inte ta enkla vägen, den som förr eller senare leder till dåligt samvete.
Som att ringa kundservice, inte maila.
Att inte vänta en timma tills första rasten för att jag är 10 min sen till en föreläsning utan gå in ändå: stå ut med den tillfälliga skämigheten och få in en massa kurskunskap istället.
Att inte fastna vid tvn fastän min lgh är en röra jag egentligen bestämt mig för att fixa den dagen.

De svårare stegen är att regelbundet motionera&träna och att lägga timmar i sträck på att läsa kursböcker osv.

Att bli den jag vill vara, inte grämas i efterhand över vad jag Borde ha gjort men lät bli att göra.

So far, quite good...