Mamma sade en gång: jag vet att du har ett inre lugn i dig, nu vill jag att du tar fram det.

Det har jag plockat fram ett gäng gånger sedan dess.
När jag var sjukt nervös inför en Intervju.
När jag behövt lugna och ta hand om någon utan att själv kunna bli upprörd.

Som starkast när jag gjorde det dumma misstaget att messa när jag körde, tittade ner vad som kändes i en sekund, när jag tittade upp körde jag i diket med passageraresidan.
Jag lyckades få upp bilen ur diket i 70 km/h och stanna till slut vid en stoppskylt.
Jag var själv i bilen, inga bilar hade varit i min väg då jag var halvt ute på landet och jag hade inga personskador. Men jag skakade, var i chock för första gången i mitt liv och mammas ord kom till mig och jag försökte hitta ett inre lugn att hantera situationen. Gick ut och kollade bilen, båda däcken på passagerarsidan var sönder- jag var fast där. Tankarna snurrade, en stark önskan att kunna vrida tillbaka klockan.
Tillbaka i bilen, försökte hitta lugn.
Måste ringa om hjälp, hitta mobilen. Allt i bilen hade kastas runt och fortfarande skakandes började jag leta efter mobilen, som visade sig ha hamnat på golvet bakom mitt säte. Fick tag i ngn som inte kunde hjälpa, ngn annan som kunde lugna och till slut instruera att köra på fäljarna över vägen till en mindre parkering.
Någon gång under den här tiden stannade någon till bredvid och frågade om jag behövde hjälp men jag sa att de var på väg- minns starkt hur förvånad jag var att höra min egen röst för den var så olik, skakig och nära falsett fast jag började känna mig relativt lugn.

Å jag hittade mitt lugn den gången, jag skakade, tankarna skenade och jag grät men svimmade inte, frös inte.
Jag hittade ett lugn att komma på vilka steg jag behövde ta för att hantera och lösa situationen.


Anledningen att jag kom att tänka på detta var att jag ikväll hade en annan mildare dust med bil idag. Batteriet har varit dåligt men idag var det tydligen extra illa med kylan ute så vid trafikljus i filen för vänstersväng till en mack dog den. Å den vägrade starta helt, kom igång lite men dog snabbt. Försökte vara lugn, minnas saker pappa lärt mig, gasade till när den gick igång lite.
Tankar om att tänk om varningslampan inte funkar och nån kör på mig. Om jag får igång den men den dör mitt i korsningen?
Osv.
Men bilen gick inte igång och jag insåg att jag behöver ringa om hjälp pappa var 2 mil från stan, försökte med få tag i morbror som bor i stan men inget svar. Ringde pappa ändå, tårarna rann och försökte samla ihop mig å kort å konkret förklara vad som hänt å var jag var. Han bad mig prova att starta den ett par ggr på olika vid men konstaterade snabbt att det inte gick och sa att han skulle köra iväg.
Jag började lugna ner mig och mitt i uppsikten bakåt och ett vinkande om att de som kom bakom skulle köra runt - klickade det till, varningsskylt!
Den där triangeln som ska finnas i alla bilar, måste ha en så ut till bakluckan å rota med stundtals blickar bakåt ifall det kom någon bil.
Upp med den och tillbaka in.

Till slut kom pappa å syrran och vi knuffade den in på macken. Laddade upp batteriet med pappas bil och till sist kom bilen hem igen, nästa en timma efter jag åkt iväg från början.
Affären som jag tänkt ta bilen till hade stängt och var frusen å fortfarande lite uppe i varv å slut i huvudet men bra ändå.

Det är bra det där inre lugnet. Visst kan jag önska att det var starkare ibland men jag är tacksam ändå. Det gör mig lite starkare. Å det kan hjälpa mig med mindre saker och att kunna pausa i vardagen och tänka efter innan jag agerar.