Det finns många olika sätt att gå ner i vikt och i slutänden stämmer det att det krasst nog handlar om att förbränna mer kalorier än man intar.

Men jag tror även starkt på att om man har 10+ kg att gå ner behöver man inte bara hitta rätt metod utan även ha självinsikt.
Det är något som gjort att man hamnat där.

En del av min självinsikt på vägen neråt är är att vara ärlig.
Om så inte alltid mot nära och kära så emot mig själv.

Inte skjuta upp att väga mig en söndag för att jag vet att den inte kommer visa minus efter allt onyttigt jag ätit. Jag väger det jag väger och att smussla med det och undvika det förändrar inte siffrorna på vågen.
Likaså att välja en mindre storlek än den jag har på nya kläder, det är pengar i sjön med kläder jag inte kan ha på mig ännu. Dessutom gör det inte mig mer motiverad att gå ner heller.
När det kommer till kläder i allmänhet var jag länge motstridig till att köpa nya kläder, som att straffa mig själv med en trist gardrob skulle knuffa mig att gå ner. Istället ger det mig sämre självförtroende och självkänsla och känsloätande.
Därför har jag börjat unna mig klädesplagg ibland och dessutom unnat mig skor som belöning när jag uppnått ett mål.
Å andra boostar till mitt yttre.

Det låter kanske ytligt dumt, men det hjälper mig. Om jag gillar vad jag ser i spegeln har jag mer inre styrka att förbättra det. Att bli alltmer den som inte bara kan gå ner i vikt , för det har jag gjort förr, utan göra det och sedan inte gå upp igen.

Att jag passerat 100 kg är ett faktum men fulla innebörden har jag inte helt kunnat förstå. Det kanske borde vara hjärtekrossande och inte den axelryckningen det känns som.
Men att bryta ihop hjälper mig inte och jag är gråtkänslig redan som det är:)