Du måste sluta med socker, chips och allt onyttigt.

Du måste gå till gymmet. Annars tar jag inte dig på allvar. Jag slår dövörat till vid annan träningsform för de ger inget.

Du måste sluta med pasta och vitt miljö, du kan inte gå ner annars.

4 kg ner med din metod är inget, alla vet att det bara är vatten i början.

Har du gått till gymmet?

Du kan inte gå ner om du inte gör som jag och andra jag känner gjort.


Bara för att det var lätt för mig måste det vara det för dig. För jag vet ju hur det är att vara i dina skor fastän jag inte varit ens i närheten av det själv.

Har du sökt jobb?

Har du fixat sommarjobb?

Hur gick det på tentan?

Kuggade du igen? Men lilla vän du måste ju plugga, du...

Hur går det med kärleken?

Har du någon på G?

Har det hänt något roligt?

Vad har hänt sen sedan sist? Utöver dina studier som ingen bryr sig förutom betygen trots att de tar upp 80% av min tid vardag som helg.

Alla dessa röster, alla dessa ord. I all välmening egentligen men de bryter ned mig. Jag försöker skaka av dem, argumentera emot dem eller vända dem till motivation att ge ett svar som glädjer dem.

Jag kämpar så hårt för att inte hamna i prestationsfokuset som driver folk idag till utbrändhet men det är jävligt svårt när det tycks vara det enda som räknas för alla runtomkring mig. De jag ser upp till likaså.

För trots allt vill jag samtidigt ha komplimanger, vill höra att de är stolt över mig. Vill passa in. Vara stark nog att vara modig.

Jag har haft prestationsfokuset i så många år och det var en av anledningarna till att jag kraschade, mitt självförtroende och självkänsla rasade - när jag inte presterade , när jag ansågs oförmögen till förbättring.

Jag kanske ska strunta i min egen röst och bara helt följa med strömmen...
Men det kommer inte, jag har vant mig att gå emot den i så många år att jag inte kan ignorera när något känns fel.

Du måste sluta med socker, chips och allt onyttigt.

Du måste gå till gymmet. Annars tar jag inte dig på allvar. Jag slår dövörat till vid annan träningsform för de ger inget.

Du måste sluta med pasta och vitt miljö, du kan inte gå ner annars.

4 kg ner med din metod är inget, alla vet att det bara är vatten i början.

Har du gått till gymmet?

Du kan inte gå ner om du inte gör som jag och andra jag känner gjort.


Bara för att det var lätt för mig måste det vara det för dig. För jag vet ju hur det är att vara i dina skor fastän jag inte varit ens i närheten av det själv.

Har du sökt jobb?

Har du fixat sommarjobb?

Hur gick det på tentan?

Kuggade du igen? Men lilla vän du måste ju plugga, du...

Hur går det med kärleken?

Har du någon på G?

Har det hänt något roligt?

Vad har hänt sen sedan sist? Utöver dina studier som ingen bryr sig förutom betygen trots att de tar upp 80% av min tid vardag som helg.

Alla dessa röster, alla dessa ord. I all välmening egentligen men de bryter ned mig. Jag försöker skaka av dem, argumentera emot dem eller vända dem till motivation att ge ett svar som glädjer dem.

Jag kämpar så hårt för att inte hamna i prestationsfokuset som driver folk idag till utbrändhet men det är jävligt svårt när det tycks vara det enda som räknas för alla runtomkring mig. De jag ser upp till likaså.

För trots allt vill jag samtidigt ha komplimanger, vill höra att de är stolt över mig. Vill passa in. Vara stark nog att vara modig.

Jag har haft prestationsfokuset i så många år och det var en av anledningarna till att jag kraschade, mitt självförtroende och självkänsla rasade - när jag inte presterade , när jag ansågs oförmögen till förbättring.

Jag kanske ska strunta i min egen röst och bara helt följa med strömmen...
Men det kommer inte, jag har vant mig att gå emot den i så många år att jag inte kan ignorera när något känns fel.