Inlägg publicerade under kategorin Funderingar

Av Angelica - 9 november 2013 23:57

Hm... Det är intressant när man börjar tänka efter, jag har fått tjatat under min uppväxt och även nu, att vara ödmjuk, inte alltid behöva få sin vilja igenom, välja sina strider(dvs välja bort konflikter).
Jag har aldrig fått ngn knuff i att faktiskt stå på sig, vinna en diskussion, förmå andra att göra som jag vill, få dem att tänka som mig. I slutänden är jag en dörrmatta som ständigt uppmanas till lugn och tålamod, vilket jag sällan har något för och försöker jag stå på mig så slutar det alltid ändå med att jag får vika mig, för att få till nåt slut på diskussionen, för att den inte ska bli för stor.
Vad får man för att vara snäll, ödmjuk och omtänksam i dagens samhälle? Inget. Inte heller att vara "bråkstake", så vad ska man göra?
Hur bryter man vanor?
Suck...
Varför kan inte folk vara mer öppna till att ta till sig vad andra tycker och inte skrämmas av sk konflikter utan att se det som en vettig diskussion. Det tar faktiskt mindre tid att med öppet sinne lyssna till och förstå vad de/jag menar , än att bli upprörd för att man tycker att det handlar om småsaker som blir stora, fastän det faktiskt är dem själva som gör dem större och inte jag.

ANNONS
Av Angelica - 8 november 2013 22:39

I slutänden finns det bara en enda person som har till livsuppgift att ta om dig, bryr sig om dig och älska dig. En enda som ska uppmuntra dig när du är förtvivlad, upprörd, ledsen, vilsen och riktigt nere och allt du vill göra är att försvinna.

När det känns som du inte blir av med bilden av hur andra uppfattar dig, hur du än vill att det ska förändras, bli annorlunda och bättre.
Den som ska säga att du har rätt att bli besviken, sur, arg, ledsen och allt det där du känner att du är men som uppfattas som självömkan och tycka synd om dig själv får du ju inte.
Den som säger, vad vill Du? Vad vill du göra? Vad vill du uppnå? Vad är du nöjd med och vad skulle göra dig nöjd? Vad skulle du må bra av?

Det är inte vänner, familj, kärlekar eller psykologer.

Det är Du, ingen annan. Andra kan hjälpa dig, ge dig stöd och ett annat råd men i slutänden är valet, beslutet, ändå ditt.

Jag kan ärligt säga att jag inte älskar mig själv och önskar att jag kunde vara någon annan, någon bättre än mig själv.
Å jag kämpar, försöker, tills det går emot mig och det känns som att vad jag än gör så trycks jag ner, glöms bort, kommer inte vidare.

Men egentligen, vilket jag alltför ofta glömmer, är det ju vad jag själv tycker som betyder något.
Jag vill vara den som folk Vill vara med, den där som strålar och som folk vill vara som.
Den jag aldrig har varit, aldrig uppfostrats att vara.
Jag har uppfostrat till den ödmjuka, omtänksamma, tålmodiga, lojala tjejen som ska bry sig om skolan och bra betyg. Som inte har något för det utan blir fröken dörrmatta.
Den som ger sig i diskussioner för att undvika bråk, inte den som fattar hur man ska Vinna diskussioner, få igenom sin vilja.
Den som ska följa hjärnans logik, inte hjärtats nycker och passioner.

Så, vad vill jag ärligt talat göra?
Vad känns naturligt bra?

ANNONS
Av Angelica - 3 november 2013 20:42

Trött, fastän jag sovit en 8-9 timmar, ätit frukost och druckit kaffe.
Det flyter på nu, med skolan. Vilket betyder snart CSN.
Samtidigt märker jag hur jag har enklare för att gråta. Skratta med, men framför allt gråta, minsta lilla så kommer det.

Jag mår bättre, men egentligen inte bra. Jag skulle kunna fortsätta bo hemma, delar av mig vill inte bo själv igen. Känna mig ensam.
Ingen pojkvän att mysa och prata med.
Inga vänner att festa och fika med.
Ingen bonus med att bo själv som verkligen gör att jag inte vill bo hemma.
I depperioder känner jag så, inombords känner jag så.
Ingen säger jag så till.
För att det är bättre, gynnar mig mer, att kämpa på.
Jobba med mig själv, på mig själv.
Det sägs ju att tiden som singel mellan förhållande är att kunna satsa mer på sig själv och förbättra vänskapen med sina vänner, som kom lite i skymundan under förhållandet.
Så... Bara att ignorera känslan av ensamhet, värdelöshet , att komma i 2a&3e hand för vänner och familj.
Att inte attrahera killarna som attraherar mig. Att vara socialt efterbliven när jag är nykter.
Vara medveten om det så att jag kan knuffa mig att själv ta första steget, våga.
Men samtidigt lägga fokus på det positiva.
Och gör jag det, å bockar av de jag satt mig för att göra...
Lättsamhet, att inse att så jobbigt var det inte att köra Core, Zumba, läsa kursbok och annat.

Då känner jag mig lättsam, pigg och nöjd. Mår jag bra.

Av Angelica - 17 oktober 2013 12:32

På djupet? Ekonomiskt tufft, osäkert?
Skolan är osäker, otydlig.

Men just nu, rätt okej, rullar på, pluggar och sover hyfsat. Rör på mig ibland och äter inte överdrivet onyttigt. Inte helt utan kontakt med vänner, ok med syskon och föräldrar.
Jag mår bara dåligt om jag fokuserar på det negativa, bättre med fokus på ljuspunkter och lagom fortsatt driv och diciplin. Med kost, skola, hälsa, socialt...

Andas... Le, orka, lev.

Av Angelica - 9 oktober 2013 21:51

Självförtroende, självinsikt?
Försökte ta kort på mig själv med kameran men blev inte bra, efter ett tag sjönk självförtroendet, självkänsla?) vid insikten... Kanske jag faktiskt ser ut sådär och att korten inte blir bra, som jag tänkt...
Just för att min självbild är fel.
Den där rundade saken, det är jag.
Inte direkt attraktiv, inget som vinklar och ljussättning kan ändra på.
Jag borde förändra mig, bli smal igen.

Av Angelica - 8 oktober 2013 10:48

Tankarna och det dåliga samvetet kring allt man inte gjort kryper fram på kvällen när man ska sova.
Träningen, uteblivna träningen.
Som är skönt när man har gjort det, men som inte blir en vana.
Eller, det har varit i en period, några år sedan nu, två?
Men det har Inte varit det på väldigt lång tid, så det är inte en naturlig vana.
Även om man vill att det ska vara så.
Som att strunta i tv på kvällen.
Men då fattas det mig...
Jag tar bort för mycket av själv, när jag förbjuder mig att fly verkligeten i stunder, in tv-seriers och filmer värld.

Av Angelica - 13 september 2013 10:46

Telefonrädd? Eller bara låg självkänsla?
Eller är det självförtroendet?

Det har varit så, till och från i år, att jag sökt jobb men sen när de faktiskt ringer mig... Har jag svårt att svara.
Jag slår ifrån oftast först, eftersom numret inte ligger i mina kontakter och sen när jag kollat upp vem det är, eller lyssnat av svararen där de lämnat meddelandet...
Då drar det igång.
Det kommer Jag ska bara först...
Sedan Det har gått flera timmar/ en dag... De har säkert gått vidare med andra.... Kommer inte på något bra trovärdigt svar på varför jag dröjt...
Har ändå ingen chans...

Sådana dumheter dyker upp.
Samtidigt som jag vill ha ett jobb.
Så jag kan visa att jag Kan, få referenser och välbehövlig inkomst utöver CSN.

Men när jag bryter tankebanorna, ge mig den på att ringa upp dem, eller svara när de ringer igen...
Mår jag så mycket bättre. Så fick jag mitt eventjobb i somras.
Så lyckades jag igår att få tag i två som sökte mig. Ena blev en telefoninterjuv där det verkar som bara mina referenser funkar så kan jobbet bli mitt.
Den andra var inte på plats på kontoret igår och ska ringa idag. När fick jag inte veta, så gick upp vid 7.20 idag för att vara redo från 08.00
Och nu är jag i skolan, har seminarium 11-12.30, hoppas att det inte ringer då.

Trötthet och nervositet idag, javisst. Men lärdomen är att förmå sig att bryta negativa tankebanor och att Våga ta steget.
Annars händer ju inget:p

Av Angelica - 8 september 2013 23:10

Okej. Konstaterande; nej, skolan hamnade inte först idag. Istället hann jag fika med en väninna, prata i telefon med annan, å mor min också. Jag cyklade en massa i solen, handlade, gjorde matlådor, sökte ett gäng jobb. Höll mig någorlunda kring ett mål med netto kaloriintag(154 kcal för mkt) efter motion.
Visst, jag åt en dammsugarekaka, 0.5+0.25 liter glass och
typ 70 gram salta chips, men å andra sidan åt jag mindre Mat. Nuggets&tomater till lunch/middag
Har fixat lite mer inför flytten.

Fyllde i papper till Csn om nedsatt inkomst, nu behöver jag bara kuvert&frimärke.

Även om klockan var 20/21 så lade jag mig inte direkt, utan började ändå en del med grund inför grupparbetet.

Presentation

Hej! Jag är en 22årig tjej på jakt efter det jag kallar zenoptimism, följ mig och sträva efter det du med;)!

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Zenoptimism nästa med Blogkeen
Följ Zenoptimism nästa med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se