Inlägg publicerade under kategorin Funderingar

Av Angelica - 8 september 2013 11:10

Andas. Fokusera. Allt på en gång, en sak i taget. Jag blir lätt distraherad och det är inte bra.
Skolan bör komma först.
Därefter följer
en blandning av matlådorfixande&hushållande med pengar,
Förbereda inför flytt,
Bädda, städa, diska.
Motion, styrka, träning.
Jobbsökande.

Å hålla igång kontakt med vänner osv.

Andas.
Först avsluta frukost, bädda sängen, diska, duscha.

Av Angelica - 2 september 2013 21:41

Jag är ensam. Humöret kraschar, dalar. Gråten är nära, finns där under ytan men når inte fram.
Fett mycket, du pallar inte trycket.

Satte i en film, för att varva ner. Men efter samtal med syrran så slår det mig. Jag mår inte alls bra, vet inte hur jag ska hinna med, orka med.

Kanske jag skulle ha sökt medicinisk sekreterare, eller något lägre. Struntat i ord, nöjt mig för att nöja mig är vad som får mig att må bra. Önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan, fixa så mycket. Med jobb, med N.
Eller bara den här vårterminen, Marknadsrätten.

Jag är så slutkörd, jag är så svag. Så ensam.
Men jag får ju inte ge upp.

Skönt. Tårar.

Så trött på att gråta att jag inte låter mig gråta när jag faktiskt behöver.


Med bördan av en kurs jag ärligt undrar hur jag få in allt, få tid med allt.
Glömde jag nästan av det här med jobb. Vikten.
En del av mig, gamla, hade just tänkt att jag inte behövde jobba, hade tid. Att vid halva oktober får jag Csn.
Men nej, jag måste trycka in det med. En inkomst stöder ju ändå innan, efter och gör att jag ändå inte Behöver klara av skolan på samma vis.

Av Angelica - 29 augusti 2013 22:03

Ingen meditation idag, men ändå små framsteg i fokusering, inte fastna i tv eller allmänt velande. Agera, prata. Lyssna på kroppen och inte försöka mentalt ignorera feber med dess spänninghuvudvärk i släptåg. Vila, dricka mycket vätska och inse att hålla sig kring det lägre kalorimålet är mindre viktigt när kroppen så tydligt behöver extra näring en dag som denna.

Att vara öppen med tankar, en större del av mina tankar iaf, känns bra. Det lättar en del av oron, Gnaget i magen.

Lite gnagande, oro, finns kvar. Inför morgondagen som jag inte hunnit förbereda inför som jag tänkt, andra saker jag vill ska klaffa.

Andas.
Lyssna.
Andas.
Slappna av.

Av Angelica - 26 augusti 2013 10:23

Here I stand anlone with this weight upon my heart and it will not go away. In my head I keep on looking back right back to the start, wondering what it was that made you change…


I wish that I’d could turn it back, right back to the start...

 

And change it.



Men gå bakåt i tiden går inte, det finns bara nuet och framtiden. Som har påverkats av det som ligger bakom mig. Jag är så trött på mig själv. Så trött på att misslyckas.


Men någon verklig ärlig förändring verkar jag ju inte få till ändå.


Orkeslös.


Så, vad ska jag göra åt det? Hur gräver jag mig upp ur hålet jag gräver djupare och djupare för var gång, och sedan fortsätta uppåt och vidare, utan att gräva ner mig igen? Kanske lite genom att ändra attityd, att planera dagen och agera därefter, utan att reflektera och binda känslor till. Utan emotionella anknytningar som får mig att inte göra det jag satt mig för att göra.

Av Angelica - 25 augusti 2013 22:53

... När man ska sova.
Det är alltid när det blir dags att sova, som allt kryper fram, lätta tankar öunder dagen blir tunga när natten närmar sig.
Jag vill peppa mig inför imorn, då jag ska kolla in mina tentor på plats.
Problemet är att peppet blir som en kamp, negativt uppblåst.
Oron växer inom mig, massor av tankar fyllda av gnagande nojja och ånger. Tentamensfrågor flimrar förbi och jag tycks inse vad jag kan ha missat. Onödiga saker, saker jag Redan Då för några få sekunder övervägde att ta med men inte gjorde.

Det är så viktigt att jag höjer upp den stora till godkänt att det gnager i magen och huvudet fungerar luddigt.

Hets, istället för pepp.

Jag försöker se bort från det, försöka se annat jag kan och behöver göra imorgon men alla tankar driver tillbaka till orosmomentet.

Kanske jag ska vara glad att jag ändå inte kuggade båda tentorna , men jag kan ändå inte låta bli att se det som ett misslyckande, samma känsla som om jag hade tappat båda.

Det här är så typiskt mig och jag önskar att jag ärligt visste hur jag kan ändra det på ett naturligt sätt. Istället för ett påtvingat som i slutänden ändå slutar att fungera.

En ond cirkel, alla motgångar blir som världens undergång. Jag skäms över den jag har blivit istället för den jag var: den som höll sig minst flytande i skolan. Bra betyg, fick tag i sommarjobb och gjorde bra ifrån mig.

Kanske det är alla höga krav jag sättet på mig som utlöser en prestationsångest som får mig att falla ihop.

Nyårlöftet att vid nästa år kunna säga att detta har varit ett bra år, känns avlägset.
Jag ältade mycket förut, nu vill jag hindra det, men det kanske fanns något bra i mitt ältande?
Att mitt inre negativa oroliga ältande skapade ett yttre jag kunde känna mig stolt över?

Har jag så förgäves sökt att förändras till ett bättre jag, att jag förlorat det som faktiskt varit bra?

Imorgon är en ny dag, sägs det. Vet inte om jag tycker att det stämmer.
Vad jag vet är att livet blir vad man gör av det.
Så, jag får acceptera Gnaget i magen. Omfamna det på ett bra vis och inte förkasta det.

Sömn nästa, om jag nu kan lyckas somna med far mins snarkande.

Av Angelica - 25 augusti 2013 10:29

Klyschigt så tycker killar att tjejer är dryga som vill prata om allt, "gnälla" om hur de mår, tjata om hur den andre mår.
Ändå, så tycks killar säga Jag vill göra slut, i lägen där tjejer"Vi behöver prata, vara öppna och jobba på gnistan vi verkar ha tappat".

Vi inser att vi fortfarande älskar vår partner, men det syns inte lika tydligt i vardagens gråa sken osv. Vi kan fundera över hur det vore att vara med någon annan, men samtidigt inse vid tanken på att se ens partner med någon ny , att man inte vill göra slut. Att det blivit vardagsmat, spänningslöst.
Vi inser det, mår dåligt då vi känner efter hur det skulle vara utom honom, ser tomheten och smärtan framför sig.


Killar verkar tänka kortsiktigt, ser korta fördelar med att vara singel och inte smärtan, tomheten, ångern när vi inte längre finns där.

Det värsta är, att oavsett ångern så har de redan raserat all tid man haft tillsammans så fort de yttrar orden Jag vill göra slut. All tillit borta med vinden.
Det går inte ta tillbaka det och återgå som om inget hänt.
Inte emotionellt. Det kommer sjuda under ytan under lång tid framöver.


Eller så är det kanske bara de runtom mig så reagerar så?
Att bryta pga det som Bättre kunde pratas om, diskuteras, ses med distans. Inte se Orden som ett sätt att yttra vad känner ett problem, som ett ultimatum, eller annan slutsats innan grunderna ens har ifrågasatts.

Far min gjorde det, N gjorde det.

N ville inte lyssna då, tänkte inte efter, kände inte efter. Jag ville att vi skulle försöka hitta gnistan igen, få dagar senare utan ärligt försök kom orden att han inte kände, inte ville.
Jag hade viljat använda de dagarna innan till att verkligen Umgås, prata, mysa. Inte möta isolering, som om det skulle göra det tydligare för honom! Dumma pojk.

Helgen innan dagen jag åkte 80 mil ifrån honom, hälsade jag på en väninna i en annan stad och inte använde han den för att inse tomheten som skulle komma. Nej, förnekelse, supa med grabbarna.

Det kom istället när jag åkt därifrån, då kom samtal och sms om ånger, tomhet, saknad. Ånger.

Och vi har förevigt förlorat varandra.
För ju mer tiden har gått, allt mer ser man olikheter och hinder , väljer de framför vad som faktiskt fungerat och varit bra. Plus allt all tillit som tog sådan tid att bygga upp, inte längre finns kvar.

Trots att jag vet, att om vi pratat då och verkligen ärligt försökt, han inte tagit den kortsiktiga vägen ut, så hade vi fortfarande varit tillsammans.

Så, listen to your heart, before you tell her goodbye...

Av Angelica - 19 augusti 2013 22:54

Ett viktigt steg i att bli smalare, hälsosammare. Att inse roten till varför man hamnat där.
För det är troligen inte så att man bara inte visste någon kostlära eller vikten av regelbunden motion.

Kroppen säger inte stopp i tid, man äter mer än ens samvete tål.
Är det tröstätning, känslobedövande?
Eller ett sätt att Känna?
Tidsfördriva?

Vanor och rotade känslor förknippat med det.

Bearbetar man inte roten till varför man hamnade där så hamnar troligen i någon form av jojo-bantning.

Viktminskning är onaturligt för någon med många kilon att gå ner. Psykiskt.
Hade det varit naturligt hade uppgång inte skett från början.

Som jag pratat om tidigare. Detta ger förståelse, vägledning.
Inte en ursäkt för att ge upp, säga att det inte går!

Så, vad är min rot, min väg därifrån?
Hm... Kanske jag vet efter lite sömn...
Godnatt;)

Av Angelica - 8 augusti 2013 20:42

Myfitnesspal-appen har blivit aningens beroendeframkallande.
Jag må ha hört om utveckling av ätstörningar och annat psykiskt negativt om att räkna kalorier.

Men, att i butik vara på väg att plocka 80 gram Haribo Lakritsnappar istället för chips och inse när jag swipade den i appen, 300 kalorier!
Lika mkt som jag enligt Runkeeper förbrände på dagens promenad som jag varit så stolt över: 4.39 km på 52:56 minuter.

Det fick mig att känna att jag inte fick äta något. Kanske Läkerol Havsalt, sockerfritt. Inga nappar till mig.

Blev dock Estrella Salta chips, fast 200 gram bara.
Eller bara, myfitnesspal sa att 200 gram var 1000 kalorier.
1000! Som en stor måltid mat:(


Varningsklocka, antingen på att jag bör sluta använda myfitnesspal, eller använda det som motivation till att röra ordentligt på mig.
Tror det blir det senare, samtidigt som jag får se till att kunna Njuta med.

Skapa flashcards