"The thing you need to remember about Mental Roadblocks, is that you can run right through them"
Och ju fler gånger man gör, destu mer impowering it is.
Jag mår bra!
Kom iväg till parken i närheten, hållt humöret uppe, tränat, förvägrat mig onyttigheter, pratat med vänner... Mår bra^^

Hitta livsgnistan, livsglädjen igen...
Ja, det är visa ord.
Jag har sagt att jag har koll, kontroll, att jag kan ha kontakt med N men ändå gå vidare. Det kändes sant.
Ändå känner jag ensamhet komma lurandes, hur jag sjunker inombords vid tanken på att inte få besök nästa månad, å att jag inte lär dejta ordentligt förrän om flera månader. Minst.
Känner mig socialt handikappad.
Å är fet, men kan samtidigt inte helt ta tag i det.
Å ljuset i mörkret , i ärlighetens namn är.... Ja, jag vet inte ärligt talat.
Verkar hjälpa att komma Iväg under dagen , göra smarta val.
Å det blir värre av att inte göra det.

* Genomförde smidigt en telefoninterjuv och fick ett 2-dagars eventjobb

* Roamler kom upp med betaluppdrag, så kom upp i gratis utbetalning -> Strax över 200 kr rikare

Solljus för humöret!

Även...

Cyklade till skolan och hämtade ut tentan, kom äntligen iväg i tid^^

Fick till en fungerande router av pappa:) Fikade med mamma mfl ...

Tvättat. Eller ja, har lite kvar i tumlaren bl.a

Ska fortsätta imån bitti, är tanken.

Det Ger så mycket, när man bryter igenom mentala spärrar. Missade samtal från företag 2 ggr förra veckan, trodde att det var kört nu, säkerligen har de redan gett tjänsten till någon annan. Icke:p

Fortfarande samveteskval över ett annat missat samtal som kändes För sent.

Men ja.... Hm. 

Min stora last i många år har varit att älta saker, hur förgäves det än var art drömma sig bort till något som kunde ske om jag gjort något annorlunda.
Numera, ältar jag inte på samma vis, utan slår sönder tankebanor tidigt med påpekandet att ingen tidsmaskin finns eller isf inte allmänt tillgänglig.
Poängen var att leva i nuet och inte må överdrivet dåligt över nåt som inte går att ändra.

Problemet nu?
Jag kan inte leva i nuet utan en ständig negativ insikt att livet är kort å alla misstag skapar ett jag som står etsad i sten.
Jag var osocial nykter i många tonår, uppslukad i plugg, fantasi och nätpolare jag aldrig träffade irl.
En tid kunde jag åtminstone stoltsera att jag hade bra betyg, jobb jag höll kvar å relativ uppskattades för av kollegor mm.
Å en pojkvän när betygen var mer medel.
Å smal efter så många års mullighet.

Nu är jag här, snart 25 år med en ung tonåring, eller barns, sociala förmåga...
Självförtroende och självkänsla i botten, betyg botten och typ inget annat.
Så känns det i stunder, samtidigt som jag är kräsen.

En del av tycker fortfarande väldigt mycket om N och han var(& till viss del är) en fin del av mitt liv.
Men vårt förhållande kom från en fysisk attraktion som väckte starka känslor å omtanke, fastän vi egentligen krockar på flera plan och inte direkt möts halvvägs.
Så, nu är jag kräsen då jag känner mig för gammal för att "fastna" i ett sånt förhållande igen.
Så, nu vill jag någon som är positivt lik mig i grunden, fysiskt attraherande och som bor i min stad eller rimligt avstånd. En detaljerad kravlista blir lång.
En kräsenhet, som säkert kan få folk att mena"så himla speciell är du inte, sänk dina krav."
Men, om jag "missar" någon pga av det, så får det väl vara deras förlust, finns väl andra.
I mångt och mkt får man inse att ens perfekta partner "the one", inte nödvändigtvis går vice versa.
Den kille jag vill ha kanske vill ha en asiat, eller en Pamela Andersson.
Exempelvis.

Övertänker man inte så kan fysisk attraktion, omtanke å lite gemensamma intressen räcka långt. Men det är lite att nöja sig, å jag vill inte det.

Så, jag har min sk lista å får jag vänta länge, så får jag väl det.

Hur slutar man att vara och känna sig helt misslyckad. Att man inte catchar någon break Någon gång?
Som en ond cirkel, man tappar tron på att man kan lyckas så man orkar inte ens försöka ordentligt.
När får man ge upp?

Man får bryta ihop i stunder, men samtidigt inse att...
Vad händer om jag ger upp?
Vilka följder kommer?


Så, jag kan bli ledsen över att jag kuggat inte bara 2 hp-duggan, utan även 13 hp-tentan, å därmed hela kursen jag fått Csn för. Som jag kämpade för att få ihop tillräckligt avklarade hp för att vara berättigad, känner mig minst sagt misslyckad.

Men jag kan också bli arg, bestämd , fokuserad och ge fan i att ge upp.

Ja, det har jag varit mycket under åren.
Analysera och göra bedömningar med påföljder.
Som, jag uppslukas av min pojkvän å är beroende av att han å andra runtom mig finner mig attraherande för att jag själv ska tro det. Å jag förlorar Mig själv i honom å vänner, då jag missar vikten av att bevara dem.
Jag måste därför bli stark i mig själv å vänskap innan ngn ny pojkvän är aktuellt.

Samtidigt, är jag nere, känner mig ensam å borde kanske be om hjälp, men känner att jag överdramatiserar å"kan klara det själv". Till jag går in i väggen, återigen, bara på ett annorlunda sätt.

Har jag låtit överanalysering förhindra att bli tsm med mitt ex av anledningar som egentligen inte spelar ngn roll?
Eller är jag bara så förbaskat ensam att det är Enklare att söka sig bakåt till något tryggt, välbekant... Då ljusning längre fram är så långt fram att jag ärligt inte kan se den och inte heller känner mig ha orken att hantera den?



Å hur jag ska sluta drömma mig bort i filmer och tv-serier istället Leva själv i verkligheten, fastän dessa varit det som gett mig orken till att hålla mig flytande, kämpa, tidigare?

Ja, som sagt , att vara sin egen psykolog kan ge styrka men också förvirra och vilseleda.

Ja, det har jag varit mycket under åren.
Analysera och göra bedömningar med påföljder.
Som, jag uppslukas av min pojkvän å är beroende av att han å andra runtom mig finner mig attraherande för att jag själv ska tro det. Å jag förlorar Mig själv i honom å vänner, då jag missar vikten av att bevara dem.
Jag måste därför bli stark i mig själv å vänskap innan ngn ny pojkvän är aktuellt.

Samtidigt, är jag nere, känner mig ensam å borde kanske be om hjälp, men känner att jag överdramatiserar å"kan klara det själv". Till jag går in i väggen, återigen, bara på ett annorlunda sätt.

Har jag låtit överanalysering förhindra att bli tsm med mitt ex av anledningar som egentligen inte spelar ngn roll?
Eller är jag bara så förbaskat ensam att det är Enklare att söka sig bakåt till något tryggt, välbekant... Då ljusning längre fram är så långt fram att jag ärligt inte kan se den och inte heller känner mig ha orken att hantera den?



Å hur jag ska sluta drömma mig bort i filmer och tv-serier istället Leva själv i verkligheten, fastän dessa varit det som gett mig orken till att hålla mig flytande, kämpa, tidigare?

Ja, som sagt , att vara sin egen psykolog kan ge styrka men också förvirra och vilseleda.

Såg någon video om hur ngn väntade på att Livet skulle börja ,å att de skulle ske vid diverse tillfällen.
Känner ige mig, trodde gymnasiet, univ.
Universitetet stämde en hel del men gick sen utför, i mångt och mycket är jag tillbaka på ruta ett. Nu jobbigt medveten om att jag haft det bättre å saknar än mer det jag inte kan få tillbaka, eller kommer dröja länge innan så sker.

Jag har svårt att finna motivation annan än en svag piska, ingen morot känns direkt tillräckligt tydlig och nära, viktig. 

Så, som så många gånger förr, biter jag ihop och kämpar en stund... Men tappar snart igen och ork.

Att prata om det en stund hjälper lite i alla fall. SOm att smsa om saknad med N och gråta lite. 

Eller att ha mamma mfl på besök en kort stund idag, inte vara ensam.

Å titt som tätt kommer påminnande, skrämmande tanken: att tiden bara går framåt och det jag gjort tidigare och ångrar, går inte att ändra, förändra. 

Jag blir bara äldre, allt sämre. 

Kanske jag borde söka professionell hjälp att må bättre men...

Det känns Lite överdrivet, på något vis...