Stäng av teve, musik och andra ljud.

Ta ett djupt andetag. Ta ett till. Ett till...

Känn lugnet fylla dig och sök fokus, känn efter vad som är viktigt för dig, vad vill du göra för att må bra. 

Känna dig nöjd. 

Red ut tankarna som flödar runt kring vad du inte är nöjd med, dra fram lärdomen av dessa misstag och bär dessa, men släppa tankarna som drar ner dig.

Sök reda på vad du faktiskt är nöjd med, låta det fylla dig enadast med glädjen av vad du lärt dig, bär det med dig och släpp invändningar kring vad du kunnat göra annorlunda.

Lyckas du med detta, är en lugn sömn inget dilemma. 

Det hade varit fint om min ekonomi varit obegränsad och jag inte hade något annat jag behövde fokusera på än att gå ned i vikt. Men så är det ju inte. 

Så, som antagligen de flesta andra som vill ned i vikt: det är så många olika bollar i luften att hålla koll på att det är svårt att lägga till en till utan andra bollar börjar falla. 

Som nu när jag funderar på vad jag ska äta till frukost framöver. 
Det är inte ekonomiskt hållbart att äta kvarg varje morgon och en och annan kväll.

Jag har däremot en massa Husman knäckebröd hemma, plus lite sockerfri musli. Jag kan ha mjölk till muslin, men vad till knäcket?

Ytterst lockad av att köpa skinkost om jag hittar det till ett bra pris, troligen går det att finna till ett lägre pris än att köpa både ost&skinka. Men, det brukar vara socker i skinkost och det är varken bra för vikten eller ansiktet.

Mitt ansiktes hud är nämligen Känslig för socker och eventuellt överflödigt fett, å jag vill bli av med finnar, inte öka på det.

Å andra sidan, kanske kan lite socker i maten vara nyckeln till att låta bli det i annat.

Dessutom är det så, inser jag, att jag tenderar att äta ljus choklad, glass och snacks när jag känner mig ensam eller inte mår bra av andra anledningar. Eller bara rent av hunger och en svårighet att välja något som kanske tar lite längre tid att göra men som troligen är betydligt nyttigare.

Å när jag inte mår bra, inte är nöjd om dagen, ja, då sover jag oroligt och drömmer alldeles för mycket. 

Så att jag känner mig trött på dagen. Dum cirkel. 

Vilket betyder, att inte bara behöver jag tänka efter och förvägra eller agera, när det gäller kost och motion, utan även annat. 

Att komma ihåg att höra av mig till nära och kära, inte skjuta på det(ska äta, de jobbar nu så ringer senare...) och sedan glömma av det. 

Eller glömma bort hur bra jag mår av att umgås med dem och att i rätt mängd hinner jag med studier och annat jag också finner viktigt, ändå. Att jag måste Leva, också.

Att inte fastna framför TV:n och istället prioritera till exempel studier och hushållssysslor. Igår stängde jag av Bourne&TV:n halvvägs igenom filmen, som jag redan sett förut. Lade in de två sista kanelbullarna i frysen istället för att värma dem till filmen. Fixade till mig och lade mig för att sova, hade ju ändå varit trött någon timma men inte riktigt förmått mig att ta mig upp ur soffan för sängen. Inte för att jag fick en jämn sömn, alldeles för mycket drömmar, mer levande än min verklighet för det mesta känns.

Idag har dock hitills varit en seg dag med lågt humör.  Å snart börjar Stargate och klockan 12 börjar min tvättid. 

Så det är lunch, och jag har varken diskat upp frukost, bäddat sängen eller förberett smutstvätten. 

Lågt humör, trötthet... Stigande dåligt samvete. 

Så, vad gör man åt det? Tar tag i det!;)

Är ändå repriser av Simpsons nu,  som gick igår. 

Det finns en uppsjö av diverse råd och information kring vikt och hälsa.  Mer eller mindre grundat och/eller passande för individer.

En grundstomme är sann: förbrukar du mer kalorier än du äter, går du troligen ner i vikt. 

På detta följer:
Äter du för lite för länge, kan kroppen ställa sig in på svält och hamstra kalorier/föda/fett och du går inte ner i vikt.

Kanske du till och med går upp.

Å förbränner du mycket kalorier/föda kommer du att bli hungrig och kroppen skrika efter mer föda och därmed kan din vikt stå stilla eller öka då du håller dig mätt. 

Men, varför kan en del äta varierat inkl onyttigheter och ändå vara smal, medan andra stiger i vikt?

Varför förekommer jojobantning?

En forskare kom ut med en artikel som menade att överviktiga får en skada på hjärnan som gör det svårare att gå ner i vikt och lättare att gå Upp i vikt igen, än en som alltid varit smal. 

En skada på hjärnan? Nej, det vettekatten.

Men jag personligen måste erkänna att jag tycks sakna ett Stopp och Lagom som min mamma och lillasyster har. 

Och att när jag senast var smal, krävdes det en hel del diciplinerat förvägrande, samvetesskval och regelbunden träning för att behålla det. 

Så, kanske det är svårare för mig ändå.

Men det är en Förklaring, förutsättning för en väg till att lyckas... INTE en ursäkt för att påstå att det är omöjligt. 

Vanemänniska är jag, och det är inrotade vanor och tankesätt utöver magsäckens storlek(den sägs ju vidgas ju större portioner man äter och minska ju mindre man äter) som påverkar min hälsa.

Så, där har vi nyckeln till att lyckas! Grundstommen, utgångspunkten.

Jag fällde någon gång tanken, att varför inte fundera över Hur du vill leva när du gått ner till din idealvikt, och sedan börja leva så redan nu. För, antagligen handlar det då om en balans mellan onyttigheter och nyttigheter, samt regelbunden motion&styrketräning.

På väg ner kan ju strikthet vara vägen till att faktiskt se Resultat, men för eller senare måste man ju ärligt talat få Unna sig. 

Å hur mycket? Å vilka vanor Står man ut med att behålla?

I mitt fall borde jag blanka fan i snacks mån-torsdag, utöver någon eventuell liten fika med vänner eller familjen.

Som betyder att jag nu till halv åtta hos mig, borde ta mig en knäckemacka och/eller kvarg. 

Inte käka ostbågar. Men, men, jag vill! Det är så gott! Vart sugen på det ett par dagar nu:p

Tryckte i mig två kapslar äppelcidervinägerkapslar innan iaf:p

Å på Netto hittade jag även gyrosslamsor & tortillas till ett bra pris, så imorgon blir det gyrostacos till lunch:p

Eller gyrosrulle kanske man ska kalla det?
För er Norrbor m.fl som inte har en aning om vad Gyros är, så kan jag förklara att det är marinerat fläskkött, ofta fläskfilé.

Greklands motsvarighet till kebab, ungefär:p

Supermumsigt^^

Behöver dock fixa rödlök imån innan lunchen, för det fanns inga fina på Netto dessvärre.  

Hm... Zenoptimism, kan nog vara det jag behöver för att hålla humöret och energin uppe nu framöver^^

För jag märker hur det ligger under ytan, närhet till tårar, depp och nada energi.

Men inombords finns även styrkan att inte så mycket Skjuta upp deppet som vända om det till Pepp. 

Djupa andetag och fokusera!:)

Hmmm...

Jag kämpar, eller trillar dit i en slapparfälla med dålig samvete som följd.

Mitt i allt som har med Mig att göra, studier, vänner, familj...

Hänger N kvar, alldeles för egentligen med tanke på att det skulle vara Helt slut och jag skulle därmed kunna ta hela steget ut i dejtandets värld då jag Vet att vi inte blir tillsammans.

Som N själv sade "Man vet aldrig, vi kanske provar igen i framtiden, men jag vill inte att du ska vänta på mig, gå och hoppas"....

Samtidigt så pratar vi som om vi fortfarande vore tillsammans, kanske inte lika ofta, men när vi väl gör det så...

Någonstans mellan KK och Tillsammans.

Å prat om att ses, relativt seriöst.

Jag vågar inte ge mig hän till någon annan, samtidigt som jag "vet" att jag inte är otrogen på något vis alls då vi ju inte är tillsammans. Men någonstans känns det ändå så.

Vi lovade att berätta om vi började dejta någon, men ja, jag vet inte. 

Vänner och familj undrar om jag hittat nån trevlig, någon på g, någon intressant på dejtingsajterna jag är medlem på.

Någonstans känns det ärligt som att det är okej just nu att satsa på Mig, familj och vänner, å kunna träffa N ibland.

Ha möjligheten att känna på den härliga känslan av att vara med någon, ha någon. 

Det är dumt, dumt, dumt... Å j* hög risk för att någon av oss blir sårade, framför allt jag.

Jag vettekatten om jag skulle klara av att vara med N en helg utan att det skulle leda vidare till något.

Öppna upp allt igen då, försöka stänga igen mig efter. Eller stänga igen mig då och krascha efteråt då att släpps fram då han åkt. Eller jag åkt.

Det här ska vara året som jag gör mig själv bättre, som jag Mår bättre. Våga chansa, ta risker, vara modig...

Vänner&familj ska vara framför pojkvännen, oavsett om det alldeles för mycket känns som tvärtom är mer naturligt.

Men det ska jag ju ändra på!:)

När jag letade storlek på rean med en vän i en annan stad då de hade snygga svarta jeans för 49 kr sade jag lättvindigt att jag nog gått upp i storlek, men det var en annan sak idag då jag kollade in sista rean på H&M och insåg att jag hade waist 33 som hade jag våren 2008. Då jag kände mig fet och låg runt övervikt. 

Jag har Tyckt att det varit underlig att jag inte Känt mig Lika fet som då fastän vågen hemma(som kanske inte Riktigt stämmer, men ändå) visat på det och eventuellt lite mer.

Gråtfärdig berättar jag för pappa att jag  provat jeans å att jag hade samma storlek som då jag tog studenten verkade pappa inte alls fatta Varför jag inte ville köpa dem å fastnade på mina ord om att de kostade 75 ist för 400.

Förstod inte alls mina ord att jag inte ser bra ut i dem å då spelar det ingen roll vad de kostar.

Jag tror inte killar fattar.

Liksom då jag var ledsen då jag insåg att jag börjat bli fet igen och pojkvännen menade att jag väl fick göra nåt åt det om jag var missnöjd. Inte kunde han koppla att jag var rädd att Han inte var attraherad av mig längre, att det var det jag ville veta. Att det fanns en massa andra känslor och tankar kopplat till uttalandet än viss missnöjdhet.

Det Känns i allmänhet som att tjejer tänker flera steg i taget kring vardagliga och emotionella saker medan killlar inte gör det per automatik. Inget dansande runt gröten, så att säga, om man vill att de verkligen ska förstå.

Liksom att när N gjorde slut kunde jag snabbt bli ledsen över hur det skulle vara utan honom, långt ifrån honom såväl som att se andra kärlekspar.

Medan han mer tänkte, jag känner inte Så längre, jobbigt att hon då måste flytta hem till familjen.

först när jag väl åkt infaller sig alla tankar och känslor och den längre innebörden av vad han faktiskt gjort.

Fast just den händelsen är länge sedan nu, men just själva fenomenet.

Det finns väl alltid undantag åt båda könens håll men ändå. Kvinnor tänker mer än vad män gör.

Vid tolvslaget då det blev ett nytt år kom en sorts lättnad över mig, att lämna de gångna åren bakom mig.

Problemet är bara att det är förbaskat enkelt att tänka att i år ska bannemig bli ett bra år, jag ska satsa på Mig och jag ska bli lycklig. Gladare och nöjdare i alla fall.

Sluta må dåligt över saker jag ligger efter med eller borde ta tag i. Inte söka undanflykter och krya ihop, för att senare må än sämre. 

Det är en sak att veta, en annan att faktiskt agera. 

Jag sätter mina mål för högt, för tight, för tidspressat stressigt. När ska jag få slappna av?

Utan att må dritt över att jag har slappnat av?

Jag är så otroligt onöjd med mig själv och saker runtomkring mig. Mina jobbiga studier, mitt jobbiga utseende, trötthet, knakiga vänrelationer jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Mitt så kallade ex. 

Ex. Jag gillar inte ordet. Vi tycker ju fortfarande Om varandra, hörs fortfarande av. En stor del av mig höll inte alls med om att vi inte passar tillsammans, samtidigt som jag även förstår och egentligen visst håller med om det.

Bara det jag i och med det står blind över framtiden, full av känslor ännu, svårt att ärligt se mig själv med någon annan, en bävan inför orden att han funnit någon annan. 

Jag är ett kaos som behöver börja må bättre, kunna blicka framåt med lugn och leende. Inte en osäker, bräcklig och humörsvängande varelse.

Det känns som att borde skapa mig vettigare rutiner, men jag vet inte riktigt var jag ska börja.

På sätt och vis hade det varit enklare om jag bodde själv och inte med far min.

Men nu gör jag det och lär göra det några månader till så det är la bara att gilla läget och försöka göra det bästa av det.

Lära mig på något vis att det är Okej att vara osocial, att ha egentid. Speciellt om man faktiskt verkligen behöver det.

Nyårsafton, här hemma alldeles härligt själv. Inte ironiskt, utan det är skönt med några timmar för mig själv. 

Jag känner mig lite som ett ständigt sjunkande skepp, ett skepp med håll som tar in vatten, hål som lappas här och var men som springer läck då och då ändå. 

Lyssnar på Eminem's Not Afraid. Den har kommit bli lite av en powerlåt för mig.

Usch. Jag är fet. Lat. Nere. Svag. Humörsvängningar. Ilska och tårar. Trötthet. 

Men jag Vill orka mer, tror mig någonstans längre in veta att jag kan orka mer. Göra mer, bli bättre själv såväl som saker runtomkring mig.