Om man faktiskt ganska så väl redan vet vem man här, hur man är...

Behöver det betyda att man är "klar".

I mitt fall Vet jag, men jag är inte nöjd med det och vill förändra, förbättra.

Och i det läget är jag verkligen nu. För innan första flytten hemifrån var jag en sorts person. Sedan växte en annan sorts fram allt mer vilken jag också under sista året hemifrån också började tappa allt mer.

Så nu försöker jag hitta en balans. Jag vill så mycket och jag vill att allt ska ske Nu, snabbast möjligt. Fastän jag vet att saker tar tid. 

En hel del bottnar i att jag inte har någon direkt tydlig vardag och det svajar i att försöka bygga en, trots att jag bl.a bott hos mamma i snart en månad nu, fastän det "bara" skulle vart en vecka medan pappsen och mitt nya boende fixades till.

Icke. Så nu är typ 95-98% av mina saker inkl tjockare klädesplagg i en flyttlåda några bil härifrån, vid boendet som jag eventuellt kan flytta in i helgen. Eventuellt.

Samtidigt så har kilona och den "dåliga" kondition jag utvecklade i våras hängt sig kvar utan att jag lyckats knäcka in regelbundna hållda vanor.

Å så har jag börjat plugga igen, gutt med inkomsten med mera, men svårförstod kurs.

Å så är det killar, eller En kille, och känslor. Massor med känslor.

Plus att jag och lillsyrran ryker ihop stup i kvarten. Som drar energi och rör upp känslor. Päronen vill, i mina ord, att jag ska dalta med henne för hon är ju så ung, hur mycket hon än hatar allt som kan hänvisas till att hon är För liten, omogen och så vidare ska jag minnsann ändå Dalta, släppa, låta vara...

Nej. Jag vill inte acceptera, jag vill påvisa att hon kan förändras och det är bra på tiden att mina päronen slutar göra ursäkter för henne och även de kanske höja rösten ibland. För att höja rösten, om så bara lite, till henne då blir det ett slänga igen dörrar och dra, eller ett mer eller mindre Håll käften- Släpp det.

Vilket gör mig frusterad, irriterad och så småningom rent förbannad.

Hade det varit högstadiet hade jag kanske faktiskt accepterat det. Men hon är för tusan sjutton år nu. Hon borde vara mognare, starkare än vad hon beter sig... Eller är hon inte det?

Det gör inte min balans av lugn och känslor enklare i alla fall.

Jag tror mig vara lugn, i balans, må bra, sedan kommer Nåt litet och tårarna forsar så jag blir tokig.

Gånger som jag vill sluta gråta på momangen. Kanske det är fel? Men det är sällan det sker vid "rätt" tillfällen.

Singel är jag. Singel och småsökande. 

Hemmaboende. 

På många vis känns det som en glömd dröm att jag bott självständigt långt hemifrån, med härliga vänner och en pojkvän i närheten, med ett gymkort jag använde flitigt. Självklart var inte allt en dans på rosor, men det känns allt mer som att det poppar upp en ivrig längtan då och då efter det där. Som får humöret att stupa för jag vet att det där kommer att dröja, ta tid. Det kommer dröja innan jag stadigt och med gott samvete kan fixa ett gymkort och framför allt flytta hemifrån.

Det kostar att flytta hemifrån, med anskaffning av möbler, buffert för hyra och så vidare. Sedan att Bo själv, bara med grundkostnader i form av hyra&el&mat, för att så att säga "överleva". Tanken är ju dock även att plugga nu i höst så då tillkommer kurslitteratur mm. plus vardagslyx som godis, snacks, vin, busskort... Gymkort?

Tur att jag har en del saker kvar sedan förra gången, såsom exempelvis kökssaker och sängkläder. Men möbler, som sagt, en soffa och en säng till att börja med. En skön "ovanpå"maddras har jag dock redan, den har fått åka både upp från barndomsrummet till egna lägenhet som ner till mitt nuvarande, i förrådet ligger den och väntar nu.

Sedan så var det ju det där med pojkvän, lär dröja bra länge innan jag dels finner någon som det Klickar med, dels är tillsammans så länge att det lugn och tillit som 1-2 års förhållande innebar infinner sig:p

Det är tufft, men just nu gäller det att leva i nuet och se framåt i lagom takt, förneka den återkommande desperation av det som varit förr.

 Mhm, N kommer hit imån kl 18, åker måndag kl 16.

Mig veterligen är han ännu inte helt singel, men ja, ner kommer han för att ska vi kunna känna efter.

Eller få ett bättre avslut. Ett Rakt i alla fall, inte ett där ett velande från framför allt hans sida kvarstår.

Jag kan inte acceptera Henne som Hans, men om han skulle vara med någon annan skulle nog vänskap funka.

Det som hade funkat hade varit att vara två singlar som är gulliga KKs med varandra, träffas om helgerna för lite mys, tv-spelande och filmkollande.

Något djupare igen är svårt att se.

Jag vill krama honom, men där har jag också tänkt dra gränsen. Vänner kan ändå kramas.

Skulle tro att han inte skulle vilja göra nåt mer för att det kan bli otrohet. Det bryr jag mig inte det minsta om, egentligen, mer än att om han skulle göra nåt utan att göra slut med henne så visar det på hur dålig han är i så fall.

Typ.

Det är lustigt, jag vägrade vara "den andra kvinnan" annars, fast det här är ju något helt annat.

Hm. Vi får se. Hursom. Magträning, sedan sömn. Ringa N tidigt för att försäkra om han att inte försover sig. 

Jogga på morgonen innan frukost. Om jag kan lyckas med det.

Röra, röra.....

Den har dagen har gått till spillo. När jag vaknade av alarmet strax innan fem(tvättid 05-08, så kände jag spänningshuvudvärk. Något som hållt i sig till och från under hela dagen.

Vid sju när tvätten var klar tog jag huvudvärkstabletter och la mig att sova igen(nåt jag dessutom gjort mellan maskinernaxP), vaknade till och gick upp vid 10,11tiden.

Men min huvudvärk,som blev feber, ville inte ge upp även med vila och ja.. koncentrera sig på att plugga gick ju inte. Panodilen jag tog på morgonen var de sista, så vid en halv fem tog jag bussen till stan å apoteket, införskaffade Ipren och lade mig för att vila igen..

Till 19 tänkte jag, men alarmet gick inte av och vid en halv nio på kvällen vaknar jag förstås...

Aningens piggare:) Men så började jag fixa med gröt, prata med syrran en stund, bokade tågbiljetter för januari(tack SJs julkalender, 50% på resor t&r sundsvall i jan nu den 8e december:))

Strax därefter kom förstås huvudvärk/febern tillbaka och nu är det välan dags att lägga mig.

Fasen... Så mycket för att träna gym efter frukost och sen intensivarbeta med uppsatsen:( Bättre lycka imån?:p

Djupare ner... Trött, trött, trött...

Jag glider ifrån folk och är trist nu när det börjar bli bättre att märka hur off jag varit från allt söderut:(

Lite häruppe också...

Jag vill så mycket!:(

Hålla budget och ekonomi.

Komma iväg och roa på mig kryssning i januari eller så, verkligen kunna få UNNA mig och införskaffa saker...

Samtidigt som Cuppsatsen ska in och examineras då.

Företagsekonomi A ska börjas med och göras bra ifrån mig på...

I nuet ville jag träna upp kroppen och behålla det. Bli av med putmagen bl.a^^

Samtidigt så är aptit och sötsug en kamp allt mer:(

Jag vill vara social med vänner och älsklingen...

Jag vill vara pigg och effektiv, igen! Vara glad, pigg  och må bra!

Men icke.. Sigh...

Och sedan efter maj, början av juni, med skolan klar, vad ska jag göra då? Efter sommaren? Under sommaren?

Jobb, jobb.. Schissses... Men, var? Och vad händer om jag INTE får tag i det?:(

Det känns som jag ständigt är på väg att dala nedåt, men precis lycka hålla mig uppe...

Eller då och då kanske till och med mer än precis.. Fan..

Nåväl. Sova. Natti;)

... som när jag skapade bloggen, fallande humör och energi, en tenta  analkande men inget fokus. Jag trodde att jag hittat kärnan till vad som orskade det här och vad jag behövde göra åt det. Icke. Eller?

Jag saknar mig själv. Saknar mitt gamla jag. Den som kunde tänka en månad framåt i taget. Den som visste vad den hade framför sig och inte nojjade.

Bara klara tentan och omtenta, skriva Cuppsatspm. Sedan kommer jag att må bra.

Bara jag tar mig igenom det, och jag ska bannemig ta mig igenom det. Sedan kan jag ta itu med zenoptimism.

Ack så ytterst lätt det är att säga "bara" om saker...

Så trött, så trött på att pressa mig själv, forcera mig vidare eftersom jag vet att det bara blir värre än annars. Jag vet att det är bättre att ta en sak i taget, men jag kan låta bli att rusa iväääääg  och fasa för saker som ligger månader framför mig.

Jag försöker motarbeta sådana framrusande negativa tankebanor men ja...

Ändå sitter jag här, antingen full fart framåt eller orkeslös och trött.

Jag slösar iväg tiden. Kan inte riktigt fokusera, komma fram till hur jag bäst bör lägga upp läsande, vad jag behöver kunna Egentligen och ja.. Tänkbar tentamensfrågor...

Skummandes boken känns det som jag redan kan allt.

Fast egentligen inte och ja...

Allt är en enda röra. Samtidigt, kommer pressen med att skriva PM till en ännu icke "påhittad" C-uppsats. Samtdigt som omtentan måste pluggas på.

C-uppsatsen arbetas med.

Kroppen arbetas med, måste få igång träningen.

Mat, ekonomi och hushålls måste underhållas.

Likaså det sociala livet och ja...

Det är dags att hitta den där zenoptimismen. Hjälp...

Det känns som om bloggen blivit en röra. Mitt syfte med en konkret och regelbunden bloggning om min väg till zenoptimism...

Har glidit iväg. Jag har haft svårt att skriva kort och konkret, eftersom min tillvaro inte har känts som eller varit direkt konkret.

Jag liksom mina blogginlägg har därför varit rörig.

Men nu när mitt humör och min energi(ork?) någorlunda har kommit i balans så börjar det bli lättare.

Dock känns det just nu att inte förrän mina två kommande tentor(en ny, en omtenta) är skrivna och Cuppsatsen påbörjad, så kan jag inte hålla mig så kort och konkret som jag vill.

En sorts undantagsperiod där det inte fungerar att hålla saker i en balans, att inte någon del av det jag behöver balansera, faller bort.

Eventuellt kanske jag inte kommer att blogga igenom förrän efter omtentan är skriven den 12e november, för då bör jag ha endast ha C-uppsatsen att fokusera på gällande studier.

Först då kan jag få in regelbunden träning, sunda matvanor och social balans.

Att balansera min ekonomi är dock en pågående process, den kan jag inte strunta i.

Så. Tyvärr kan jag inte söka efter zenoptimism nu, utan behöver pressa in den kunskap och reflektion som mina tentor och min uppsats PM kräver.

Positivt

• Planerat budget och uppdaterar den,  gjort mindre icke-planerade köp men inget jag redan på sätt och vis förberett för innan och kan klara av.

• Skriver in, och slänger sedan(relevanta, som inte behöver sparas),  kvitton. Så att de inte läggs på hög och pockar på dålig samvete över ännu en sak jag inte gjort och behöver/måste göra snarast.

• Jag käkar clementiner och dricker apelsinjuice - c-vitaminkickar för att motverka soljljusbrist

• Jag diskar nästa hela tiden någorlunda direkt, städade dessutom kök och badrum idag. Tar ut skräp.

• Jag gick upp inom en halvtimma från mitt alarm gick av, bäddade sängen dessutom(visserligen inte på direkten men ja, innan efm iaf:p).

• Gick på Lidl&Hemköp idag utan att plocka på mig onödiga snacks eller sötsaker

• Gick promenad själv i kylan igår kväll och sedan idag med E i kylblask på eftermiddagen.

• Går på alla föreläsningar(exklusive dataövningen) trots att de börjar kl 10.

Negativt

• Energin och humöret svajar fortfarande. Det mest störande är att jag ännu inte tyckts helt lyckas röna ut vad som verkligen drar ner humöret och därmed vad som kan få upp det. Att vara ute i friska luften och käka lite c-vitamin funkar väl temporärt men inte helt.

• Jag får inte någon tentapanik och därmed diciplin till att Sätta mig ner och Läsa. Läsa. Läsa. Nöta in. Det gör mig galen. Samtidigt inte. Det är mer som att skälla på sig själv "för sakens skull", fast man egentligen inte bryr sig. Darn.

• Meditera varje dag var något jag satte att jag skulle skulle för ett gäng dagar sedan. Hur har det gått?
  
  Tja, funkade väl halvt första tre dagarna kanske, men någon riktigt medidation har jag förstås inte fått till, utan det har mer varit att slappna av innan man somnat i sängen eller så.

Frågan är dock om meditation och därmed sänka fokus på känslor, i slutänden, vore smart när jag redan stundtals är smått apatisk. Hm. Eller Apati är ett starkt ord.
Men, som en känsla av att vara orkeslös. Ingen motivering att ta tag i något vettigt.

Mitt briljanta jag, är namnet på en pocketbok jag haft hemma länge nu, uppåt två år, men det är först på sistone som jag verkligen börjat läsa den.

En självcoachingbok. Som tjatar om hur vi nuförtiden omges med allt fler valmöjligheter och högre tempo lätt tappar bort oss själva, vårt inre jag.

Sedan följer olika delar av vårt jag, såsom Medvetandet, med steg, tankeövningar och reflektioner som ska hjälpa oss att nå in till vårt inre jag och utvecklas både inåt och samtidigt vidga oss utåt. Bli bättre. Må bättre.

Inte fastna i yttre påverkan utan följa vår egen röst, se möjligheter och inte begränsningar.

Boken är väl Egentligen bra. Men inte just nu för mig.

Den stressar mig att känna efter inåt och fokusera på vad jag innerst inne känner att jag vill göra, ifrågasätter nuet.

Får mig att vilja strunta i nuet och dess måsten och borden.

Men struntar jag i dem kommer jag halka efter med studier, ekonomi,träning...

Kanske till och med det sociala. Vilket bara kommer att få mig att må sämre.

Den boken kanske funkar när man redan har en stabilitet i  det yttre, stabil inkomst med arbete att gå till. Något enformigt kontorsarbete kanske.

Då kan man väl unna sig  att dyka ner i sitt inre.

Men just nu, har jag insett att det som skulle få mig att må bra och känna mig i balans, det har inte med det så kallade inre att göra. Det har med det yttre att göra.

Just nu passar det inte att ifrågasätta mitt val av utbildning, ifall det egentligen inte alls leder till något jag vill göra. Det Är bättre att klara sig igenom det här allra sista läsåret bra. Då får jag en kandidatexamen. Då har jag en grund att stå på.

Att få tag i arbete, lön och kunna börja betala tillbaka studielånet jag dragit på mig...

Det löser sig. På något vis. Att oroa mig över det hjälper inte.

Det enda som hjälpt mig med att se inåt just nu, är att känna efter och inse att den där speciella praktiken jag eftertraktat sedan allra första terminen häruppe, som jag vet att majoriteten av vänner och familjer skulle se  som dumt att inte ens söka till...

Nej. Det blir ett tankeMåste för att det Borde ge en chans till arbete med det, att det är en bra merit och så vidare... Ett halvår borta från vänner,pojkvännen,familj...

För att investera i mig själv. Nja. Det passar mig inte.  En sorts självupplysning, för att citera Ditt briljanta jag.

Nåväl, att  fokusera på mitt yttre och nuet, innebär för mig att:

• Jag ska plugga intensivt denna veckan(bortsett möjligtvis från fre efm t.o.m lördag, Ntid)
• Jag ska fortsatta plugga och nöta in nästa vecka och sedan där på fredags eftermiddagen skriva tentan. Ordentligt. Det ska inte finnas en tvekan om jag klarar den eller inte.
• Få till PMuppsatsen till måndagen efter tentan, samt klara omtentan fredagen samma vecka.
• Jag ska hålla koll på min budget, inte slösa pengar på onödigt smått. Många bäckar små bildar inte en Å, utan en översvämning med dyra dräneringskostnader.
• Utan att tappa pluggtid, gå och träna några gånger per vecka.

Det här kanske låter tråkigt? Stressande? Nertryckande? 

Visst, det kommer att vara tre relativt jobbiga veckor. Det vet jag.

Jag kommer vara tvungen att förvägra mig saker jag annars låtit mig göra, såsom att fastna slötittande på tv eller slösurfande nätet.

Men om jag tar mig igenom de här tre veckorna uppfyllandes mina mål, då kommer jag att må toppen, i efterhand.

Att reda upp det yttre, är vad som kommer hjälpa mig att kunna närma mig någon form av zenoptimism.

Men hur är det för DIG?

Vad drar ner ditt humör?

Om du tänker efter, känner efter, vad är det som drar ner ditt humör?

Vad får dig att känna dig ur balans?

Eller känns det som om du redan Mår bra? Som att du har kontroll och balans på såväl ditt inre som ditt yttre? Grattis! Fortsätt så;)

Annars, fatta tag i det som får dig ur balans och gör något åt det;)