Inlägg publicerade under kategorin Funderingar

Av Angelica - 20 februari 2014 21:12

Jag borde ha panik, vara orolig, upprörd, nedstämd. Men istället är jag lugn.
Är jag såhär lugn för att jag inte bryr mig?
Borde jag oroa mig?
För att jag inte pluggade ordentligt när N var här och inte heller har legat i denna veckan så att det imorgon är dags att skriva tentamen, men jag lär inte klara av den. Är det okej att vara lugn då?
Att det trots allt kommer en omtentamen?
Att jag ser på Buffy, avsnitt efter avsnitt, fastän jag borde plugga sista-minuten.
Aningen orkeslös. Eller jag lugn för att jag mår bra? För att jag är säker? Säker, trygg i mig själv?

Jag vet inte. Dåligt samvete ligger och lurar, det är ett som är säkert.

Det har varit så länge nu, att det känns som att jag inte har fullt fokus, någon egentlig mening att fortsätta mer än att det är jobbigare att möta följderna av att jag ger upp. Om jag skulle ge upp.

Men jag söker ständigt mening, försöker hitta ljuspunkter och mer eller mindre ignorera å undvika allt negativt.

Som jag skrev en gång. Egentligen har jag bara mig själv, andra kan hjälpa mig, ge mig stöd och råd men in the end, I stand alone.
Det är bara jag som kan göra något med mig själv, åt mig själv.
Som att trivas med att bo själv, vara själv och att hålla igång.

Om jag vill klara tentan imån, på första försöket och slippa en tidskrävande omtenta mitt under nästa kurs, då måste jag plugga nu.

Av Angelica - 17 februari 2014 22:52

N har varit hos mig. Trots all push innan om vad jag inte fick göra, hur jag inte som sist skulle glömma konsekvenserna, hur han bara tillfälligt är här och mitt liv fortsätter efter.
Men jag tappade träningen, föreläsningar, plugg och att hålla hårt i pengarna.

Men jag var stark igår, försökte att inte känna efter, känna tomheten, saknaden, ensamhet, inte följa enkla stigen till att gå i en bubbla av minnen, tårar, att bryta ihop.
Att umgås med familjen och ja...

Ändå. Så känner jag mig vacklande. Svagare än innan. Så jag skäller på mig själv i omgångar, tvingar mig att göra ditt och datt, men på nåt vis ändå inte tillräckligt för mitt samvetes skulle.
Men viljan makt blir allt starkare för var gång och jag vet att det är bättre att kämpa och hålla sig flytande, än att sjunka ner igen, gräva mig ännu ett hål att försöka kravla mig upp ur, en besvikelse för andra och än mer för mig själv.

2014 ska bli ett bättre år. Jag ska ligga i, jag ska våga, sträcka på mig och ta för mig.

Jag saknar dig mindre och mindre, jag har glömt dig en vacker dag...

Inte helt förstås, precis som N upprepade gånger sagt, jag kommet inte glömma bort honom helt, någon del av mitt hjärta är ju hans och jag vill honom väl.
Men någon dag framöver kommer jag vara älskad i någon annans famn, kalla någon annan för min älskling.
Och det är okej. Det är bra. Rätt.
Det är meningen att jag verkligen ska gå vidare, hur overkligt, läskigt och jobbigt det känns just nu.

Hur mycket jag må prata om och tänka att jag ska hitta någon "bättre", någon som inte är så olik mig som N är. Olika, men samtidigt fortfarande så mycket känslor och omtanke för varandra. Attraktion. Så lugn och trygg i hans famn. I bubblan, i stunder, men inte i vardagen , inte när vi diskuterar annat.

Goodbye to you...
http://www.azlyrics.com/lyrics/michellebranch/goodbyetoyou.html

Av Angelica - 17 januari 2014 18:46

Jag ältar för att jag har alltid tvingar mig att må bra genom att säga: jag har inga vänner men jag e bra i skolan och på jobbet. Men om jag har varken eller, då faller jag jag samman, försöker ljuga för mig själv att jag visst mår bra. Jag kanske skulle träffa en psykolog och kolla upp om jag egentligen inte lider av depression.
Så länge jag är lättsam mår jag bra. Så jag tänker vara lättsam. Vara zenoptimist så att livet går vidare.

Av Angelica - 31 december 2013 10:55

Det är nyårsafton, imorgon är ett nytt år. Å idag vaknar jag upp i min lgh, första gången sedan den 20 december. Jul är över och min födelsedag likaså.
Jag har en hög med disk att ta itu med och andra hushållsysslor att fixa, som att tvätta. Behöver balansera min ekonomi, mata in kvitton och planera framöver.

Men trots skön egen säng och 8+ timmar sömn känner jag mig trött och inte alls pepp att sätta igång, å frukost inkl smoothie och 2 koppar kaffe verkar inte göra något åt det.

Inte för att det spelar någon roll, för såhär kan jag inte bo, så bara att dra igång musik och ta itu med det.

Det är något jag bär med mig in till nästa år: strunta i om jag känner för det, för jag mår ju så mycket bättre av att ta tag i saker än att skjuta upp det.

En annan sak jag tar med mig är att inte bära runt på saker inombords och därmed göra dem större än vad de är, utan vara öppen, ärlig och inte vara rädd för att söka stöd.

Den tredje saken jag vill ta med mig in i nästa år, är att våga ta för mig, prata och vara social. Hur kan jag annars lära känna någon ny.

Av Angelica - 16 december 2013 22:23

Tankarna virvlar, tankespår åt många olika håll - kring ekonomi, julklappar, motion, hälsa, kost och en massa annat.

Men framför allt den som verkligen är viktig i nuet.


Redan i morse då jag såg frågorna till hemtentan insåg jag att inte mindes boken och ångrade att jag inte ältat den förra veckan såsom tanken var.


Nu är klockan 22.26 och inte en enda av de 4 frågorna är klara och de ska in imorgon kl 12.00 senast.

De ska inte bara vara skrivna, de ska också ha hunnits dubbelkollas igenom. 

Det är en salstentamen på fredag som känns minst lika tveksam, men måste jag åtminstone inte klara den för att få godkänt på kursen. 

Men det måste jag däremot med denna hemtenta.
 

Det känns så hopplöst, på sitt vis. Jag känner hur jag återigen närmar mig denna onda cirkel av att kugga ett delmoment i en kurs, en kurs till... Inget CSN. 

Så går det när tiden rinner iväg och jag lägger tid på att handla, köpa onyttigt och fastna vid tv-program.  Plus grejar med B-uppsatsen. Uppsatsen är väldigt mycket roligare än denna kursen med hemtentan i. Inte bara för att det är lättare just nu än hemtentan, utan i allmänhet. Hemtenta är tråkigt.


Men jag måste ju klara den! Jag vill inte stå där igen med samvetet i bottnen, tårar rinnandes och ilska mot mig själv bubblandes inombords. Ovanpå det skammen gentemot nära och kära - att jag väl ändå borde veta bättre än att agera såhär. 


Samtidigt är ju inte hoppet ute ännu. 

Frågan är dock: stanna uppe några timmar till genom natten eller gå och lägga mig nu för att gå upp tidigt imorgon?

Jag är ju mer än nattuggla, men frågan är hur snällt det skulle vara mot mina ögon som fått lida av tårar innan idag(orelaterat med hemtentan utan en helt annan sak)...

Å andra sidan, själva sömnen lär ju vara bättre med ett gott samvete. 

Att ta hand om disken borde jag hursom göra innan jag går och lägger mig. 

Delvis är disken en undanflykt från hemtentan, men eftersom jag måste handdiska så borde det verkligen åtgärdas idag och inte låtas stå och gro tills imorgon.  

Tror jag tar tag i den och sedan kanske försöker lite till på hemtentan.

Av Angelica - 13 december 2013 00:27

Jag hamnade i en diskussion för ett tag sedan, som aldrig tycktes ta slut, där oavsett om man la fram ena argumentet efter det andra, så verkade inte motparten fatta, och den inte fatta varför inte vi förstod. Det gick såpass långt att det fick mig att bli upprörd, inte vilja vistas där, undvika platsen. Till slut verkade denna ha nått sitt slut, min sida hade fått ge vilka för att det skulle få ett slut ngn gång. Å jag ville inte blossa upp den igen, för att kunna så småningom känna lugn där på denna plats.

Men nu, till och från, flammar det upp inombords, tankarna ältar vidare och jag hittar orden, argumenten och förklaringarna som nog hade fått motparten att fatta någon himla gång.
Inte för att det hjälper, även om jag skulle gjuta nytt liv i diskussionen tvivlar jag på att det skulle leda till något bra.

Undrar om detta ältande beror på att det känns som att det är story of My life att jag alltid har fått ge mig, tvingas försöka släppa, aldrig fått känna att jag faktiskt lyckats få någon att fatta, förstå, ändra sig. Vinna.

Sigh, energislukeri...
Det mesta trista är att som med så många andra diskussioner och gräl, hade det inte ens behövt börja om inte folk kunnat tänka efter lite och försöka vara villiga att faktiskt förstå den andra , sätta sig i den andras skor, inte tjata om samma sak igen och bli än mer aggressiva och börja med glåpord och mer eller mindre personliga påhopp.
kasta allt krimskrams och ställa frågan direkt" Menar du alltså därmed att...".

Måste folk vara så instängda? Kan inte folk ha lite självdistans och lugn?

Blöh, klyscha även i kärleksförhållanden och vänskap muttra, tjafsa om andra saker än vad det egentligen är vad rent naket, öppet faktiskt känner och undrar. Som: "tycker du inte om mig länge, du rör mig aldrig" Det känns som det alltid är jag som hör av mig till dig och aldrig tvärtom, det gör mig osäker över vad du egentligen känner för mig"
Som att förgäves försöka truga med en vän att h*n väl kan komma å hälsa på när man själv alltid är den som tar intiativ och åker längre sträckor, istället vara ärlig:
"Nu är jag trött på det här. Du säger att du inte har tid att ses/hälsa på pga jobb men samtidigt åker du iväg och hälsar på en massa andra, fastän vi inte har ses på evigheter jämfört med dem. Därmed känns dina ursäkter falska och som om du aldrig skulle ta dig tid att åka till mig ngn gång. Ljug inte för mig!"
Osv...

Frågan i inläggets rubrik kvarstår dock fortfarande, hur kan jag ärligt släppa något som fortfarande irriterar mig men drar en massa onödig energi från mig så att jag därför Borde släppa det?

Tar några djupa andetag och försöker hitta på något annat...

Av Angelica - 2 december 2013 23:59

Vi levde förr i en sjukt fördomsfull värld där folk behandlades illa för ingeting, jmf med idag.

Jag är glad att vi inte har det så idag.
Samtidigt mår jag i stunder dåligt av de aggressioner man möter idag vid minsta lilla generalisering.

I stunder känns som att vi blivit daltande eller alldeles för cyniska.
Eller cyniska, syftningspoliser. Alla ord tas på fulla allvar eftersom det var missar av sådant förr som ledde vägen till allvarligare uttalanden som ingen reagerade på.

Det här tär på mig, ljuset inom mig som jag försöker skapa, hitta mig själv och må om så inte bra så bättre.
Det är skönt att ha nära till skratt, jobbigt att sakna spärrar, skyddsbarriärer, så att jag även får nära till tårar och alla andra mindre roliga känslor.

Zenoptimism indeed. Balans, lagom.
Andas. Sov, för imorgon är en ny dag och jag ska njuta av att bo själv igen.
Inte dras med i allt Depp och Ånger som ligger och lurar.

Andas. Lugn, andas och släpp taget.

Av Angelica - 10 november 2013 09:32

Hm... Det är intressant när man börjar tänka efter, jag har fått tjatat under min uppväxt och även nu, att vara ödmjuk, inte alltid behöva få sin vilja igenom, välja sina strider(dvs välja bort konflikter).
Jag har aldrig fått ngn knuff i att faktiskt stå på sig, vinna en diskussion, förmå andra att göra som jag vill, få dem att tänka som mig. I slutänden är jag en dörrmatta som ständigt uppmanas till lugn och tålamod, vilket jag sällan har något för och försöker jag stå på mig så slutar det alltid ändå med att jag får vika mig, för att få till nåt slut på diskussionen, för att den inte ska bli för stor.
Vad får man för att vara snäll, ödmjuk och omtänksam i dagens samhälle? Inget. Inte heller att vara "bråkstake", så vad ska man göra?
Hur bryter man vanor?
Suck...
Varför kan inte folk vara mer öppna till att ta till sig vad andra tycker och inte skrämmas av sk konflikter utan att se det som en vettig diskussion. Det tar faktiskt mindre tid att med öppet sinne lyssna till och förstå vad de/jag menar , än att bli upprörd för att man tycker att det handlar om småsaker som blir stora, fastän det faktiskt är dem själva som gör dem större och inte jag.

Skapa flashcards