Nyårsafton, här hemma alldeles härligt själv. Inte ironiskt, utan det är skönt med några timmar för mig själv. 

Jag känner mig lite som ett ständigt sjunkande skepp, ett skepp med håll som tar in vatten, hål som lappas här och var men som springer läck då och då ändå. 

Lyssnar på Eminem's Not Afraid. Den har kommit bli lite av en powerlåt för mig.

Usch. Jag är fet. Lat. Nere. Svag. Humörsvängningar. Ilska och tårar. Trötthet. 

Men jag Vill orka mer, tror mig någonstans längre in veta att jag kan orka mer. Göra mer, bli bättre själv såväl som saker runtomkring mig.  

Om man faktiskt ganska så väl redan vet vem man här, hur man är...

Behöver det betyda att man är "klar".

I mitt fall Vet jag, men jag är inte nöjd med det och vill förändra, förbättra.

Och i det läget är jag verkligen nu. För innan första flytten hemifrån var jag en sorts person. Sedan växte en annan sorts fram allt mer vilken jag också under sista året hemifrån också började tappa allt mer.

Så nu försöker jag hitta en balans. Jag vill så mycket och jag vill att allt ska ske Nu, snabbast möjligt. Fastän jag vet att saker tar tid. 

En hel del bottnar i att jag inte har någon direkt tydlig vardag och det svajar i att försöka bygga en, trots att jag bl.a bott hos mamma i snart en månad nu, fastän det "bara" skulle vart en vecka medan pappsen och mitt nya boende fixades till.

Icke. Så nu är typ 95-98% av mina saker inkl tjockare klädesplagg i en flyttlåda några bil härifrån, vid boendet som jag eventuellt kan flytta in i helgen. Eventuellt.

Samtidigt så har kilona och den "dåliga" kondition jag utvecklade i våras hängt sig kvar utan att jag lyckats knäcka in regelbundna hållda vanor.

Å så har jag börjat plugga igen, gutt med inkomsten med mera, men svårförstod kurs.

Å så är det killar, eller En kille, och känslor. Massor med känslor.

Plus att jag och lillsyrran ryker ihop stup i kvarten. Som drar energi och rör upp känslor. Päronen vill, i mina ord, att jag ska dalta med henne för hon är ju så ung, hur mycket hon än hatar allt som kan hänvisas till att hon är För liten, omogen och så vidare ska jag minnsann ändå Dalta, släppa, låta vara...

Nej. Jag vill inte acceptera, jag vill påvisa att hon kan förändras och det är bra på tiden att mina päronen slutar göra ursäkter för henne och även de kanske höja rösten ibland. För att höja rösten, om så bara lite, till henne då blir det ett slänga igen dörrar och dra, eller ett mer eller mindre Håll käften- Släpp det.

Vilket gör mig frusterad, irriterad och så småningom rent förbannad.

Hade det varit högstadiet hade jag kanske faktiskt accepterat det. Men hon är för tusan sjutton år nu. Hon borde vara mognare, starkare än vad hon beter sig... Eller är hon inte det?

Det gör inte min balans av lugn och känslor enklare i alla fall.

Jag tror mig vara lugn, i balans, må bra, sedan kommer Nåt litet och tårarna forsar så jag blir tokig.

Gånger som jag vill sluta gråta på momangen. Kanske det är fel? Men det är sällan det sker vid "rätt" tillfällen.

Singel är jag. Singel och småsökande. 

Hemmaboende. 

På många vis känns det som en glömd dröm att jag bott självständigt långt hemifrån, med härliga vänner och en pojkvän i närheten, med ett gymkort jag använde flitigt. Självklart var inte allt en dans på rosor, men det känns allt mer som att det poppar upp en ivrig längtan då och då efter det där. Som får humöret att stupa för jag vet att det där kommer att dröja, ta tid. Det kommer dröja innan jag stadigt och med gott samvete kan fixa ett gymkort och framför allt flytta hemifrån.

Det kostar att flytta hemifrån, med anskaffning av möbler, buffert för hyra och så vidare. Sedan att Bo själv, bara med grundkostnader i form av hyra&el&mat, för att så att säga "överleva". Tanken är ju dock även att plugga nu i höst så då tillkommer kurslitteratur mm. plus vardagslyx som godis, snacks, vin, busskort... Gymkort?

Tur att jag har en del saker kvar sedan förra gången, såsom exempelvis kökssaker och sängkläder. Men möbler, som sagt, en soffa och en säng till att börja med. En skön "ovanpå"maddras har jag dock redan, den har fått åka både upp från barndomsrummet till egna lägenhet som ner till mitt nuvarande, i förrådet ligger den och väntar nu.

Sedan så var det ju det där med pojkvän, lär dröja bra länge innan jag dels finner någon som det Klickar med, dels är tillsammans så länge att det lugn och tillit som 1-2 års förhållande innebar infinner sig:p

Det är tufft, men just nu gäller det att leva i nuet och se framåt i lagom takt, förneka den återkommande desperation av det som varit förr.

Ja, självömkan är enkelt.

Folk som 10-30 år äldre än mig, eller mer, menar att jag är så ung så att du har hela livet framför dig och ja...

Hela den där fadderullan jag säkert inte är den enda som fått höra.

Samtidigt ser jag på syskon och vänner, som runt min ålder har kommit bra längre än mig.

Bra mycket bättre grund än mig.  Eller än värre, yngre syskon som i vissa aspekter har en inre styrka och mogenhet som överstiger min egen. Värre på så vis att jag väl borde vara starkare än någon som är flera år yngre än mig?

Jag lade på mig studieskulder för tre års studier som inte gett mig någon grund för något arbete, var sedan i ett år mer eller mindre arbetslös och sambo med en pojkvän jag inte lyckades behålla. 

Andra har fast jobb, sambo och är styvmamma. Eller har en Vettig utbildning i bagaget som leder till jobb, Har lett till jobb. 

Jag känner mig vara svagt socialt kompetent, smått obekväm till och med min underbara moder som är otroligt lättsam att vara med egentligen.

Vilket gör jobbsökande än svårare.

Få-få vänner, egentligen kanske bara två. 

Så jag har Bara familjen, inkl bonussyskon jag inte känner mig helt avslappnad med...

Erhm. Ja, kort så är självömkan enkel. Men, för citera en kär väninna, så är det också en otrolig chans, ett äventyr.

En sort nystart, början på ett spännande äventyr. 

Bara jag kunde hålla mina känslor lite bättre i shack, så trött på mina deppmoments som ofta tenderar att vara bra mycket längre än en kvart. Sååå...

Det är väl dags att ta djupa andetag och göra en blandning av att ta en dag i taget och "nu jävlar anamma ska något hända". 

Parting is such sweet sorrow, I'd say goodbye 'til it were morrow.

Att bryta all kontakt i minst en månad, är svårt och vi har brytit den igen, och igen...

Och igår skulle det vara HELT, så ännu ett jobbigt telefonsamtal fyllt av deja vú, tårar och snuva.

Några få sms till lyckades det dock bli men nu får det Vara nog.

Överväger att helt ta bort honom som kontakt i  telefonen inkl. alla sms. Ta bort frestelse.

((Fast spara numret på annat ställe, gjorde igår)).

Alla sms bär dock emot, då vissa ändå ger tröst och faktiskt stöd till att fokusera på Mig och inte annat. 

Å tar man bort det så är de borta-borta, fås inte tillbaka. 

Var hos mamma häromdagen och pratade om allt mellan himmel å jord, å så hjärtesorg.

Fanns ett sorghanteringssätt i ett avsnitt av Sjunde Himmeln som hon liksom jag tyckte lät smart.

Att ta en stund, bara en kvart och inte mer(i SH iaf), att verkligen låta själv falla och släppa ut allt.

Å sedan gör något för sin egen skull och fokusera på sig själv resten av dagen. 

Det handlade om sorgen efter en ung son, men på allmän hjärtesorg kan det väl funka likaväl. 

Istället för att ständigt stänga ut sorgen och sedan kollapsa, eller att helt enkelt Helt uppslukas av den. 

Så idag kom jag upp vid kvart i åtta, efter att ha påpekat för mig själv att det var bättre att gå upp än att vilja somna om, in i ännu en dröm, verklighetsflykt, speciellt en där jag är med N. Bara är.

Det är jobbigt nog att vakna upp ifrån och få en hård påpekan att det endast var en dröm. 

Men att slösa bort dagen i en verklighetsflykt jag ändå för eller senare måste vakna upp ur, värre. 

Så, nu är frukost,tandborstning och sängbäddning avklarad. 

Ska fylla i några papper jag behöver posta idag, sen blir det promenad förbi en brevlåda bort till ett grönområde i närheten, en lagom promenad sådär.  Denna soligt härliga junidag^^

Röra, röra.....

Den har dagen har gått till spillo. När jag vaknade av alarmet strax innan fem(tvättid 05-08, så kände jag spänningshuvudvärk. Något som hållt i sig till och från under hela dagen.

Vid sju när tvätten var klar tog jag huvudvärkstabletter och la mig att sova igen(nåt jag dessutom gjort mellan maskinernaxP), vaknade till och gick upp vid 10,11tiden.

Men min huvudvärk,som blev feber, ville inte ge upp även med vila och ja.. koncentrera sig på att plugga gick ju inte. Panodilen jag tog på morgonen var de sista, så vid en halv fem tog jag bussen till stan å apoteket, införskaffade Ipren och lade mig för att vila igen..

Till 19 tänkte jag, men alarmet gick inte av och vid en halv nio på kvällen vaknar jag förstås...

Aningens piggare:) Men så började jag fixa med gröt, prata med syrran en stund, bokade tågbiljetter för januari(tack SJs julkalender, 50% på resor t&r sundsvall i jan nu den 8e december:))

Strax därefter kom förstås huvudvärk/febern tillbaka och nu är det välan dags att lägga mig.

Fasen... Så mycket för att träna gym efter frukost och sen intensivarbeta med uppsatsen:( Bättre lycka imån?:p

Djupare ner... Trött, trött, trött...

Jag glider ifrån folk och är trist nu när det börjar bli bättre att märka hur off jag varit från allt söderut:(

Lite häruppe också...

Jag vill så mycket!:(

Hålla budget och ekonomi.

Komma iväg och roa på mig kryssning i januari eller så, verkligen kunna få UNNA mig och införskaffa saker...

Samtidigt som Cuppsatsen ska in och examineras då.

Företagsekonomi A ska börjas med och göras bra ifrån mig på...

I nuet ville jag träna upp kroppen och behålla det. Bli av med putmagen bl.a^^

Samtidigt så är aptit och sötsug en kamp allt mer:(

Jag vill vara social med vänner och älsklingen...

Jag vill vara pigg och effektiv, igen! Vara glad, pigg  och må bra!

Men icke.. Sigh...

Och sedan efter maj, början av juni, med skolan klar, vad ska jag göra då? Efter sommaren? Under sommaren?

Jobb, jobb.. Schissses... Men, var? Och vad händer om jag INTE får tag i det?:(

Det känns som jag ständigt är på väg att dala nedåt, men precis lycka hålla mig uppe...

Eller då och då kanske till och med mer än precis.. Fan..

Nåväl. Sova. Natti;)

Det är vad jag anser zenoptimism vara:)  Något som hjälper en att lära känna sig själv och hitta balasen som passar just dig. Teoretiskt sätt ger den dig även stöd, som när du strävar efter att gå ner till en hälsosammare vikt när du är överviktigt eller mer.

Zenoptimism såsom jag framhäver kan dessvärre låta som ännu en press att må och bete sig på ett visst sätt.
Det handlar inte om att tvinga sig att sätta sig ner och meditera när du egentligen skulle må bra av att stressa upp dig och plugga inför ett prov du har inom en snar framtid.
Utan snarare att då och då kunna ta en lugn stund, att slappna av och få sova ut ordentligt då och då.

Jag vil hitta ett inre lugn och kunna känna mig avslappnad, utan att för den delen bli lat med studier och hushållssysslor.
Jag vill träna,motionera och äta nyttigt. Samtidigt vill jag kunna få njuta av saker som anses onyttigt också ibland såsom glass, läsk och ljus choklad.

Sedan 5e klass någon gång, tills första terminen häruppe på universitet i Sundsvall, var jag mullig och till och med nära undervikt. Jag hade dålig självförtroende och självkänsla. Men under första terminen häruppe, 80 mil hemifrån, fick jag nya vanor, sundare vanor.
När jag flyttade upp allra första gången vägde jag jag mellan 82 och 85 kg. 1.82 lång.
Numera ligger min normalvikt på 72 kg och jag känner mig relativt smal. Jag vet att jag varken är nära undervikt eller övervikt. Jag trivs med det och vill inte rasa uppåt till den jag än gång var.
Därav mitt dilemma med att hitta en balans melan att vara extremt nyttig och inte få falla för frestelser alls, och att konstant äta onyttigt.

Jag vill prestera bra, sedan högstadiet har jag strävat efter höga betyg, under universitet minst godkänt.
Jag har till och med lyckats få högsta betyg på delmoment.
Jag har bara kuggat två tentor på 2 och ett halvt år. Än så länge. Kuggade en tenta andra terminen förra året och kuggade första tentan denna terminen.

Jag mår dåligt av att inte klara dem, särskilt eftersom de gånger jag inte klarat dem har handlat om lathet, att inte engagera sig. Inte för att ha gjort mitt bästa och ändå inte lyckats.

Alla har vi nog krav,borden och måsten.

Jag vill må bra, jag vill känna någon form av zenoptimism. Det är den strävan jag försöker förmedla i bloggen.
Förhoppningsvis kan även andra dra nytta av den strävan och själva må bättre.

Tipsen? Lista alla dina krav, måsten och borden på dig själv, från dig själv såväl som andra.
Fundera över om de är realistiska, något som du verkligen mår bra av.
Fundera över vad du vill och kan ändra på, över hur du kan göra dessa förbättringar.
Sätt personliga mål utefter dessa.

I mitt fall handlar det om att förändra negativa tankebanor till positiva.
Att söka balans mellan studier,hushållssyslor(bor själv i studentlägenhet), ekonomi, träning&hälsa... plus mitt sociala liv!

Ett sökan efter en utopi, dvs en omöjlig dröm om en perfekthet, eller en möjlighet till att må bättre?

Det återstår att se;)

Avslappnad och positiv.

Att känna sig lugn, trygg och optimistisk(=positiv).

Att ha kontroll, men ändå vara i balans mellan olika måsten,borden och allt annat man Vill göra.

Att må bra, kort sagt.

För mig handlar det om att inte halka efter med diverse saker, men samtidigt inte "stressa upp sig i onödan" för att så att säga, hinna med allt på en gång.

Hur lyckas man med det då?

Förenklat tar mig sig en lugn stund med sig själv och tar sig en funderare över hur ens liv ser ut nu, punktar upp vad du kräver av dig själv och eventuellt skulle vilja kräva.

• Resonera ärligt med dig själv om kraven gör dig gott, eller om du ställer högre krav på dig än vad du klarar av och i slutänden mår dåligt av att du lyckas motsvara kraven du ställt på dig själv.
• Kom fram till vad för ev. förändringar du skulle kunna göra för att må bättre och känna dig lugnare och tryggare.
• Förändra dig och/eller dina vanor utefter dessa valda förändringar och må så småningom bättre och nå zenoptimism.

Att göra detta i praktiken är förstås betydligt mer komplicerat, hur bryter man ingnodda vanor?

Detta är något jag försöker arbeta med, kämpa med.

Vissa är enklare än andra, bara man kan pusha sig till det, såsom att införa en "TvåMinuter-regel" som innebär att tar det mindre än två minuter gör man det direkt.

På så vis undviker man att må dåligt av en röra runt sig i form av exempelvis en obäddad säng och en växande hög med disk.

Annat som att hindra/förändra negativa tankegångar, är däremot för det mesta betydligt svårare.

Men allt går, bara man vill. Eller?

Försöka kan man ju i vart fall;)