Min stora last i många år har varit att älta saker, hur förgäves det än var art drömma sig bort till något som kunde ske om jag gjort något annorlunda.
Numera, ältar jag inte på samma vis, utan slår sönder tankebanor tidigt med påpekandet att ingen tidsmaskin finns eller isf inte allmänt tillgänglig.
Poängen var att leva i nuet och inte må överdrivet dåligt över nåt som inte går att ändra.

Problemet nu?
Jag kan inte leva i nuet utan en ständig negativ insikt att livet är kort å alla misstag skapar ett jag som står etsad i sten.
Jag var osocial nykter i många tonår, uppslukad i plugg, fantasi och nätpolare jag aldrig träffade irl.
En tid kunde jag åtminstone stoltsera att jag hade bra betyg, jobb jag höll kvar å relativ uppskattades för av kollegor mm.
Å en pojkvän när betygen var mer medel.
Å smal efter så många års mullighet.

Nu är jag här, snart 25 år med en ung tonåring, eller barns, sociala förmåga...
Självförtroende och självkänsla i botten, betyg botten och typ inget annat.
Så känns det i stunder, samtidigt som jag är kräsen.

En del av tycker fortfarande väldigt mycket om N och han var(& till viss del är) en fin del av mitt liv.
Men vårt förhållande kom från en fysisk attraktion som väckte starka känslor å omtanke, fastän vi egentligen krockar på flera plan och inte direkt möts halvvägs.
Så, nu är jag kräsen då jag känner mig för gammal för att "fastna" i ett sånt förhållande igen.
Så, nu vill jag någon som är positivt lik mig i grunden, fysiskt attraherande och som bor i min stad eller rimligt avstånd. En detaljerad kravlista blir lång.
En kräsenhet, som säkert kan få folk att mena"så himla speciell är du inte, sänk dina krav."
Men, om jag "missar" någon pga av det, så får det väl vara deras förlust, finns väl andra.
I mångt och mkt får man inse att ens perfekta partner "the one", inte nödvändigtvis går vice versa.
Den kille jag vill ha kanske vill ha en asiat, eller en Pamela Andersson.
Exempelvis.

Övertänker man inte så kan fysisk attraktion, omtanke å lite gemensamma intressen räcka långt. Men det är lite att nöja sig, å jag vill inte det.

Så, jag har min sk lista å får jag vänta länge, så får jag väl det.

Hur slutar man att vara och känna sig helt misslyckad. Att man inte catchar någon break Någon gång?
Som en ond cirkel, man tappar tron på att man kan lyckas så man orkar inte ens försöka ordentligt.
När får man ge upp?

Man får bryta ihop i stunder, men samtidigt inse att...
Vad händer om jag ger upp?
Vilka följder kommer?


Så, jag kan bli ledsen över att jag kuggat inte bara 2 hp-duggan, utan även 13 hp-tentan, å därmed hela kursen jag fått Csn för. Som jag kämpade för att få ihop tillräckligt avklarade hp för att vara berättigad, känner mig minst sagt misslyckad.

Men jag kan också bli arg, bestämd , fokuserad och ge fan i att ge upp.

Mm, att somna gott hjälps mycket av att ha gjort saker under dagen.
Saker man satt sig för att göra, men skutit på tidigare. Som att kolla upp om glasögon som gått sönder går att laga; en längre promenad ner till stan.
Gå till skolan och skriva ut cv:n.

Att inte försöka somna efter en dag fylld av ursäkter, utan istället somna till en mental lista full av avbockade punkter. Redo att insupa energi till ännu en vettig dag.
Jag mår så mycket bättre idag, extra mycket då jag vart lite social och telefonat och träffat nära&kära.

Nog för att jag behöver tid för mig själv, men också träffa goa människor då och då. För att må bra, orka med.

Ja, det har jag varit mycket under åren.
Analysera och göra bedömningar med påföljder.
Som, jag uppslukas av min pojkvän å är beroende av att han å andra runtom mig finner mig attraherande för att jag själv ska tro det. Å jag förlorar Mig själv i honom å vänner, då jag missar vikten av att bevara dem.
Jag måste därför bli stark i mig själv å vänskap innan ngn ny pojkvän är aktuellt.

Samtidigt, är jag nere, känner mig ensam å borde kanske be om hjälp, men känner att jag överdramatiserar å"kan klara det själv". Till jag går in i väggen, återigen, bara på ett annorlunda sätt.

Har jag låtit överanalysering förhindra att bli tsm med mitt ex av anledningar som egentligen inte spelar ngn roll?
Eller är jag bara så förbaskat ensam att det är Enklare att söka sig bakåt till något tryggt, välbekant... Då ljusning längre fram är så långt fram att jag ärligt inte kan se den och inte heller känner mig ha orken att hantera den?



Å hur jag ska sluta drömma mig bort i filmer och tv-serier istället Leva själv i verkligheten, fastän dessa varit det som gett mig orken till att hålla mig flytande, kämpa, tidigare?

Ja, som sagt , att vara sin egen psykolog kan ge styrka men också förvirra och vilseleda.

Ja, det har jag varit mycket under åren.
Analysera och göra bedömningar med påföljder.
Som, jag uppslukas av min pojkvän å är beroende av att han å andra runtom mig finner mig attraherande för att jag själv ska tro det. Å jag förlorar Mig själv i honom å vänner, då jag missar vikten av att bevara dem.
Jag måste därför bli stark i mig själv å vänskap innan ngn ny pojkvän är aktuellt.

Samtidigt, är jag nere, känner mig ensam å borde kanske be om hjälp, men känner att jag överdramatiserar å"kan klara det själv". Till jag går in i väggen, återigen, bara på ett annorlunda sätt.

Har jag låtit överanalysering förhindra att bli tsm med mitt ex av anledningar som egentligen inte spelar ngn roll?
Eller är jag bara så förbaskat ensam att det är Enklare att söka sig bakåt till något tryggt, välbekant... Då ljusning längre fram är så långt fram att jag ärligt inte kan se den och inte heller känner mig ha orken att hantera den?



Å hur jag ska sluta drömma mig bort i filmer och tv-serier istället Leva själv i verkligheten, fastän dessa varit det som gett mig orken till att hålla mig flytande, kämpa, tidigare?

Ja, som sagt , att vara sin egen psykolog kan ge styrka men också förvirra och vilseleda.

Såg någon video om hur ngn väntade på att Livet skulle börja ,å att de skulle ske vid diverse tillfällen.
Känner ige mig, trodde gymnasiet, univ.
Universitetet stämde en hel del men gick sen utför, i mångt och mycket är jag tillbaka på ruta ett. Nu jobbigt medveten om att jag haft det bättre å saknar än mer det jag inte kan få tillbaka, eller kommer dröja länge innan så sker.

Jag har svårt att finna motivation annan än en svag piska, ingen morot känns direkt tillräckligt tydlig och nära, viktig. 

Så, som så många gånger förr, biter jag ihop och kämpar en stund... Men tappar snart igen och ork.

Att prata om det en stund hjälper lite i alla fall. SOm att smsa om saknad med N och gråta lite. 

Eller att ha mamma mfl på besök en kort stund idag, inte vara ensam.

Å titt som tätt kommer påminnande, skrämmande tanken: att tiden bara går framåt och det jag gjort tidigare och ångrar, går inte att ändra, förändra. 

Jag blir bara äldre, allt sämre. 

Kanske jag borde söka professionell hjälp att må bättre men...

Det känns Lite överdrivet, på något vis...

"Must have the deepest commitment, the most serious mind.

This one a long time I have watched.
All his life has he looken away...
To the future, to the horizon.

Never his mind on where he was...
What he was doing."

Adventure.
Excitement.
A Jedi craves not this things...

You are reckless!
You are too old, yes too old to begin the training"<--- Kan jag bryta Gamla vanor eller är jag inte ung nog?

Ord från Star Wars, men i mångt å mycket passande för mig, å kanske andra.

"How will I know the good side from the bad?
When you are calm, at peace, passive"
Också sant. Det är inte när musiken dundrar hemma ur högtalare eller ur örsnäckor i affärer... Som jag kan tänka klart å agera med gott samvete.
Det är när det är tyst och jag är lugn.

"Always with you it can't be done.
Hear you nothing that I say?
- But this is different, it can't be done.
- No. No different, only different in your mind. Do or do not, there is no try.
- I... I don't believe it.
- That is why you fail."

En del visdom där med, endast när jag till fullo tror att det är möjligt, har jag kraft att genomföra det.
Innan dess blir det bara halvdant, precis som det Har blivit. Över 80 kg har jag nog legat på mer än ett år nu.


Så. Som idag sådana enkla saker som att när klippt i papper å tejp till morsdagspresenten, så segade jag Inte kvar vid tvn utan slängde skräp och lade undan sax å tejprulle.
En direkt applicering av 2 min-regeln och "Skjut inte upp till imorgon det du kan göra idag".
Har målat naglarna med, medan jag ser på SW The Imperium strikes back:)
Istället för att se på vanlig tv, som i te visat något kul:p

Tidigare idag då jag kom hem efter att ha skrivit omtentamen, satte jag igång med att fortsätta skriva in ppp-anteckningar inför föreläsningen.
Plus lagade lunch Inklusive grönsaker:D
Å tog ut skräp(inkl ett glas jag råkade spräcka då det välte vid torkningen av disken).

Nåväl, ett långt inlägg, men förhoppningsvis kan SW-visdomarna hjälpa er med?:p

Stäng av teve, musik och andra ljud.

Ta ett djupt andetag. Ta ett till. Ett till...

Känn lugnet fylla dig och sök fokus, känn efter vad som är viktigt för dig, vad vill du göra för att må bra. 

Känna dig nöjd. 

Red ut tankarna som flödar runt kring vad du inte är nöjd med, dra fram lärdomen av dessa misstag och bär dessa, men släppa tankarna som drar ner dig.

Sök reda på vad du faktiskt är nöjd med, låta det fylla dig enadast med glädjen av vad du lärt dig, bär det med dig och släpp invändningar kring vad du kunnat göra annorlunda.

Lyckas du med detta, är en lugn sömn inget dilemma.