Så härligt soligt ute idag! Sommarvärme, cykla runt utan varken leggins eller långärmad.
Imån skulle det dock regna:/
Å imån, då kommer N hit.
Kan inte riktigt greppa det å börjar bli nervös.
Å nervösrädd att han kommer tycka att jag är FetFet å inte vilja mysa med mig.
Men, jag tror inte det.

Han, å andra sidan, ska ju hållt på å träna varjedag utöver den vardagsträning av bl.a armstyrka som han får av jobbet sitt.
En motsats till min envisa jobbiga övervikt.

Men skoj blir det iaf:)

Jag gillar biggest looser men ibland går de till överdrift. Som pappan vid grillning uppmanar dottern att inte äta skinnet på kyckling. Där all smak sitter, varför inte ta bort det från början å tillaga det mer smakrikt?

Det ständiga, att inte få äta normalt, favoritmat måste dieteras eller helt förvägras.

Men, när man tänker efter så är ju hela grejen att person inte har kunnat äta "normalt". De saknar Stopp och Nej tack, i varierande nivå . Även jag.

Det är inte bara, att sluta äta onyttigt eller äta mindre.

Det är Inte samma sak som att man inte kan gå ner i vikt å säga stopp å nej tack å äta nyttigare.Man kan, det är bara aningens tuffare än för ngn normal.

Det är Enklare att följa samma gamla vanor, uppleva lyckokänslor av föda.Njutning.Är man medveten om det kan man också förändra med det i baktanke.

I mitt fall betyder det t.ex att jag måste se till att få hem så lite onyttigt som möjligt då jag har svårt att låta det vara till helgen om jag köper det en vardag. Å att ta hem mörk choklad å äta en bit då då tills jag föredrar den över ljus choklad. Att tvinga till ett stopp när jag dessförinnan sagt en liten bit.

Eller som igår då jag äntligen köpte jordnötsbågarna jag varit sugen på hela veckan, men efter en mindre skål inte alls fann supergod. De smakade mushigt salt inte jordnötter. Ner i påsen och in i skåpet, med resten.

Igår fann jag underbart nog kvarg med funlight apelsin mer lockande än snacks. Likaså att göra mig en skål till med smält banan&mörk choklad, fast det blev bara kvarg då jag vill spara/snåla in å bananer.

Å mörk choklad för den delen:p

Ju mer jag gör "rätt" val, ju mer vanesak å naturligt känns det. Men, börjar jag fela, är jag snart på väg åt fel håll igen. Från 90 kg till 74 igen kommer ta mycket tid och en massa tålamod.

90 kg, jag kan inte fatta att det är min vikt, helt sjukt.

Hmmm...

Jag kämpar, eller trillar dit i en slapparfälla med dålig samvete som följd.

Mitt i allt som har med Mig att göra, studier, vänner, familj...

Hänger N kvar, alldeles för egentligen med tanke på att det skulle vara Helt slut och jag skulle därmed kunna ta hela steget ut i dejtandets värld då jag Vet att vi inte blir tillsammans.

Som N själv sade "Man vet aldrig, vi kanske provar igen i framtiden, men jag vill inte att du ska vänta på mig, gå och hoppas"....

Samtidigt så pratar vi som om vi fortfarande vore tillsammans, kanske inte lika ofta, men när vi väl gör det så...

Någonstans mellan KK och Tillsammans.

Å prat om att ses, relativt seriöst.

Jag vågar inte ge mig hän till någon annan, samtidigt som jag "vet" att jag inte är otrogen på något vis alls då vi ju inte är tillsammans. Men någonstans känns det ändå så.

Vi lovade att berätta om vi började dejta någon, men ja, jag vet inte. 

Vänner och familj undrar om jag hittat nån trevlig, någon på g, någon intressant på dejtingsajterna jag är medlem på.

Någonstans känns det ärligt som att det är okej just nu att satsa på Mig, familj och vänner, å kunna träffa N ibland.

Ha möjligheten att känna på den härliga känslan av att vara med någon, ha någon. 

Det är dumt, dumt, dumt... Å j* hög risk för att någon av oss blir sårade, framför allt jag.

Jag vettekatten om jag skulle klara av att vara med N en helg utan att det skulle leda vidare till något.

Öppna upp allt igen då, försöka stänga igen mig efter. Eller stänga igen mig då och krascha efteråt då att släpps fram då han åkt. Eller jag åkt.

Det här ska vara året som jag gör mig själv bättre, som jag Mår bättre. Våga chansa, ta risker, vara modig...

Vänner&familj ska vara framför pojkvännen, oavsett om det alldeles för mycket känns som tvärtom är mer naturligt.

Men det ska jag ju ändra på!:)

När jag letade storlek på rean med en vän i en annan stad då de hade snygga svarta jeans för 49 kr sade jag lättvindigt att jag nog gått upp i storlek, men det var en annan sak idag då jag kollade in sista rean på H&M och insåg att jag hade waist 33 som hade jag våren 2008. Då jag kände mig fet och låg runt övervikt. 

Jag har Tyckt att det varit underlig att jag inte Känt mig Lika fet som då fastän vågen hemma(som kanske inte Riktigt stämmer, men ändå) visat på det och eventuellt lite mer.

Gråtfärdig berättar jag för pappa att jag  provat jeans å att jag hade samma storlek som då jag tog studenten verkade pappa inte alls fatta Varför jag inte ville köpa dem å fastnade på mina ord om att de kostade 75 ist för 400.

Förstod inte alls mina ord att jag inte ser bra ut i dem å då spelar det ingen roll vad de kostar.

Jag tror inte killar fattar.

Liksom då jag var ledsen då jag insåg att jag börjat bli fet igen och pojkvännen menade att jag väl fick göra nåt åt det om jag var missnöjd. Inte kunde han koppla att jag var rädd att Han inte var attraherad av mig längre, att det var det jag ville veta. Att det fanns en massa andra känslor och tankar kopplat till uttalandet än viss missnöjdhet.

Det Känns i allmänhet som att tjejer tänker flera steg i taget kring vardagliga och emotionella saker medan killlar inte gör det per automatik. Inget dansande runt gröten, så att säga, om man vill att de verkligen ska förstå.

Liksom att när N gjorde slut kunde jag snabbt bli ledsen över hur det skulle vara utan honom, långt ifrån honom såväl som att se andra kärlekspar.

Medan han mer tänkte, jag känner inte Så längre, jobbigt att hon då måste flytta hem till familjen.

först när jag väl åkt infaller sig alla tankar och känslor och den längre innebörden av vad han faktiskt gjort.

Fast just den händelsen är länge sedan nu, men just själva fenomenet.

Det finns väl alltid undantag åt båda könens håll men ändå. Kvinnor tänker mer än vad män gör.

Vid tolvslaget då det blev ett nytt år kom en sorts lättnad över mig, att lämna de gångna åren bakom mig.

Problemet är bara att det är förbaskat enkelt att tänka att i år ska bannemig bli ett bra år, jag ska satsa på Mig och jag ska bli lycklig. Gladare och nöjdare i alla fall.

Sluta må dåligt över saker jag ligger efter med eller borde ta tag i. Inte söka undanflykter och krya ihop, för att senare må än sämre. 

Det är en sak att veta, en annan att faktiskt agera. 

Jag sätter mina mål för högt, för tight, för tidspressat stressigt. När ska jag få slappna av?

Utan att må dritt över att jag har slappnat av?

Jag är så otroligt onöjd med mig själv och saker runtomkring mig. Mina jobbiga studier, mitt jobbiga utseende, trötthet, knakiga vänrelationer jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Mitt så kallade ex. 

Ex. Jag gillar inte ordet. Vi tycker ju fortfarande Om varandra, hörs fortfarande av. En stor del av mig höll inte alls med om att vi inte passar tillsammans, samtidigt som jag även förstår och egentligen visst håller med om det.

Bara det jag i och med det står blind över framtiden, full av känslor ännu, svårt att ärligt se mig själv med någon annan, en bävan inför orden att han funnit någon annan. 

Jag är ett kaos som behöver börja må bättre, kunna blicka framåt med lugn och leende. Inte en osäker, bräcklig och humörsvängande varelse.

Det känns som att borde skapa mig vettigare rutiner, men jag vet inte riktigt var jag ska börja.

På sätt och vis hade det varit enklare om jag bodde själv och inte med far min.

Men nu gör jag det och lär göra det några månader till så det är la bara att gilla läget och försöka göra det bästa av det.

Lära mig på något vis att det är Okej att vara osocial, att ha egentid. Speciellt om man faktiskt verkligen behöver det.

Nyårsafton, här hemma alldeles härligt själv. Inte ironiskt, utan det är skönt med några timmar för mig själv. 

Jag känner mig lite som ett ständigt sjunkande skepp, ett skepp med håll som tar in vatten, hål som lappas här och var men som springer läck då och då ändå. 

Lyssnar på Eminem's Not Afraid. Den har kommit bli lite av en powerlåt för mig.

Usch. Jag är fet. Lat. Nere. Svag. Humörsvängningar. Ilska och tårar. Trötthet. 

Men jag Vill orka mer, tror mig någonstans längre in veta att jag kan orka mer. Göra mer, bli bättre själv såväl som saker runtomkring mig.  

Om man faktiskt ganska så väl redan vet vem man här, hur man är...

Behöver det betyda att man är "klar".

I mitt fall Vet jag, men jag är inte nöjd med det och vill förändra, förbättra.

Och i det läget är jag verkligen nu. För innan första flytten hemifrån var jag en sorts person. Sedan växte en annan sorts fram allt mer vilken jag också under sista året hemifrån också började tappa allt mer.

Så nu försöker jag hitta en balans. Jag vill så mycket och jag vill att allt ska ske Nu, snabbast möjligt. Fastän jag vet att saker tar tid. 

En hel del bottnar i att jag inte har någon direkt tydlig vardag och det svajar i att försöka bygga en, trots att jag bl.a bott hos mamma i snart en månad nu, fastän det "bara" skulle vart en vecka medan pappsen och mitt nya boende fixades till.

Icke. Så nu är typ 95-98% av mina saker inkl tjockare klädesplagg i en flyttlåda några bil härifrån, vid boendet som jag eventuellt kan flytta in i helgen. Eventuellt.

Samtidigt så har kilona och den "dåliga" kondition jag utvecklade i våras hängt sig kvar utan att jag lyckats knäcka in regelbundna hållda vanor.

Å så har jag börjat plugga igen, gutt med inkomsten med mera, men svårförstod kurs.

Å så är det killar, eller En kille, och känslor. Massor med känslor.

Plus att jag och lillsyrran ryker ihop stup i kvarten. Som drar energi och rör upp känslor. Päronen vill, i mina ord, att jag ska dalta med henne för hon är ju så ung, hur mycket hon än hatar allt som kan hänvisas till att hon är För liten, omogen och så vidare ska jag minnsann ändå Dalta, släppa, låta vara...

Nej. Jag vill inte acceptera, jag vill påvisa att hon kan förändras och det är bra på tiden att mina päronen slutar göra ursäkter för henne och även de kanske höja rösten ibland. För att höja rösten, om så bara lite, till henne då blir det ett slänga igen dörrar och dra, eller ett mer eller mindre Håll käften- Släpp det.

Vilket gör mig frusterad, irriterad och så småningom rent förbannad.

Hade det varit högstadiet hade jag kanske faktiskt accepterat det. Men hon är för tusan sjutton år nu. Hon borde vara mognare, starkare än vad hon beter sig... Eller är hon inte det?

Det gör inte min balans av lugn och känslor enklare i alla fall.

Jag tror mig vara lugn, i balans, må bra, sedan kommer Nåt litet och tårarna forsar så jag blir tokig.

Gånger som jag vill sluta gråta på momangen. Kanske det är fel? Men det är sällan det sker vid "rätt" tillfällen.

Det är synd att man bara lever livet en gång, utan tidsmaskiner. Annars hade jag flyttat företagsekonomin till höstterminen där sista läsåret, på nåt vis fått ut.min examen, inte valt hemtjänsten som sommarjobb å sluppit så mycket energisugande tid å försämrad självkänsla å självförtroende. Eller så hade jag åtminstone stått på mig mer, berättat hur jag mådde och kände, sökt hjälp å stöd så mycket tidigare å inte krympt ihop allt mer. Orkat mer som flickvän, vågat skälla, gnälla,bråkat om såväl hushållssysslor som undvikt en vänskap med Henne å,eller behållt den när N sagt att han kände nåt till henne istället för att blint lita på att det var ändå Mig han älskade, mig han skulle satsa helt och fullt på mig.Å nu är min fd älskling tillsammans med nån jag hatar. Å hur mycket jag än må tyckt å tycka att det är bättre att jag inte är hans utan så småningom någon Bättre så återkommer ändå stunder av ånger och irritation mot Henne. Varför ska det vara så svårt att bara... Må bra, heltid. Om jag hade en tidsmaskin kanske det snarare är framåt jag borde gå,eller jag vet att det är det. Att nåt längre fram visar att det här är övergående, att jag kommer finna lycklig kärlek igen.Bah,eller att det kommer finnas en tid framöver som får Honom att undra, Varför gjorde inte hon allt det.för mig? Varför var jag inte värd att förbättras för?Men det är mer tankar lutande mot skadeglädje. Behov av skadeglädje. Eller så. Morgondepp,morgontårar..Å en ivrig lust till en morgonpromenad, joggingtur eller cykeltur.Fixa jobbansökningar.Eller kanske att somna om. Kanske lite väl tidigt att gå upp en söndag?