Senaste inläggen

Av Angelica - 20 oktober 2015 20:18

Att tvinga mig upp vid tio, inte somna om ännu en gång och vakna på eftermiddagen med dåligt samvete.

Att göra Wii Fit Body test innan frukost och inse att man hållt sig 2.8 kg under störande 110 kg, inte över. Fastän helgen inte var den nyttigaste.

Att efter tvättid packa upp ren tvätt, vika och plocka undan. Direkt, inte liggande i tvättkorg till morgondagen eller ännu längre.

Att diska, diska, diska. Inte bara på kvällen, utan efter frukost, under/efter lunch med mera. Inget diskberg!:D

Att söka jobb. Inte bara arkivera jobbmail efter jobbmail med tanken att Sedan ska jag...

Att inte ta bilen bort 5-10 minuter och inhandla läsk och snacks.

Att skriva på skolarbete, inte strunta i det för att tiden dragit iväg till 18-19 utan att jag kommit igång.


Det kan alltid bli bättre och det har ju gått bättre denna veckan än under förra;)

ANNONS
Av Angelica - 10 oktober 2015 15:42

Min familj har uttryckt oro för mig, irriterande tryckt på bättre kostvanor, ut gå en stund varje dag.

Sanningen är att det är orken som saknas, anledningen till varför Min takt , mina steg , är så små att de är osynliga i andras ögon.


Kanske är det så att om jag förändrar symptomen ändrar jag problemet.

Problemet är inte "lathet", det är inte ens övervikten.

Jag mår inte tillräckligt dåligt för att klassas under depression. Jag är mer on the brink of, med bristande styrka att kliva bort från klippkanten.

Men hur kan de veta detta egentligen då jag jag kämpar i tysthet och när de ärligt frågar så ljuger jag eller slätar över, förminskar.

Antingen ger jag upp eller så kämpar jag. Men ger jag upp så måste jag för eller senare ta tag i h-lvetet, som kommer vara mycket värre än om jag kämpar på.

Långvarig viktnedgång handlar inte om förändrad kost och rörelse, utan att gå till botten med problemet som ledde till stadig viktuppgång från första början.
Det är inte så enkelt som: h*n e lat och gillar mat & onyttigheter.

Det handlar om självkänsla, självförtroende och bristande förmåga att lyssna till mättnad & lagom.
Att ha ätit sig mätt av mat men ändå få i sig en hel påse chips eller lösgodis eller vad det nu må vara.
Att äta sina känslor, eller äta för att känna något, för lyckorus.


Hela ens jag är knutet till vanor, beteende, tankar, känslor... Som leder till övervikt, eller perioder med extremare vanor och tillfällig smalhet.

Någon som varit smal genom barndom & tonåren kan inte till fullo förstå detta. För de har inte pajat sin hjärna som vi har.
Visst finns det de som går upp efter denna ålder, eller de som känner att de förgäves försökt gå upp i vikt.

Andra problem, andra lösningar.


Sigh. Det betyder inte ursäkt, inte hopplöshet. Bara en insikt att bära med sig, att försöka förstå vad som gick fel från första början. Hur det kan förändras. Stora steg eller små steg, alla är vi individer som mår bra av olika saker.


Själv har jag mått som bäst när jag är kär, omtyckt, fysisk omtanke och rörelse. Samtidigt vill jag inte att min självkänsla & självförtroende ska vara knutet till vad någon annan tycker om mig. Beroende av komplimanger för att lita på mig själv, tycka om mig själv. En svår balansgång för att tro att man är en fotomodell är lika dumt som att tro att man är världens bästa sångare och sedan förlöjligas inför hela svenska folket på en idolaudition.

Blöh, jag kanske skulle blivit psykolog, lösa andras problem istället för mina egna.

ANNONS
Av Angelica - 19 augusti 2015 13:21

Facebook påminde mig om en bild jag lade upp för fem år sedan.
Det är i sådana lägen man vanligtvis ska le, skratta, inse hur mycket Positivt som hänt sedan dess.
Men det gör mig istället deppig, ledsen. Ett negativ sug, hugg, i magen.

Då: egen lagom stor lägenhet med bra förvaringsutrymme. Bra vänner jag träffade så gott som dagligen.
Jag var smal och tränade regelbundet.
Jag hade en pojkvän jag älskade och som älskade mig.
Jag var i slutet av min utbildning och hade inte helt mött den karga , kalla verkligheten där alla andra känns som mer attraktiva på arbetsmarknaden än mig själv.
Då jag hade ett självföretroende, då mina tidigare jobb såg mig som en värdefull resurs av kollegor som gärna fick komma tillbaka.

Värdet i årets sommarjobb försvunnen som om att det aldrig ens existerat.
All energi borta. Luften gått ur mig.

Kan jag vända det här? Ge mig själv energi igen?
Få bort den gnagande känslan av idiotin att jag tryckte bort min vän i rädsla att förlora henne om jag sade vad jag kände?

Hm, musik och The compass 2/the Secret 2 kanske är en början...

Av Angelica - 19 maj 2015 09:12

Öm i ryggen , dåligt samvete över bristande pluggdiciplin. Men jag jobbar ärligt på det, även om jag inte fullt ut fullföljer det jag sagt att jag ska göra.

Av Angelica - 13 april 2015 12:34

107.5 kg, 182 cm lång, 25-årig tjej. Det är hög tid att sluta äta mina känslor och sluta skjuta upp träningen. Sluta skjuta upp saker överhuvudtaget.
Men framför allt inte äta mig på tillfälligt bättre humör, såsom att äta en 200 gram god chokladkanin för 8 kr.
Det hjälper inte min knakiga ekonomi heller. Jag kan klara mig på 200 kr till mat mm i 9 dagar. Men inte om jag slänger iväg hälften minst av det på sötsaker och snacks.
Nu jävlar. Har min shake idag, ingen varm mat idag utan bara kvällsmat och frukost utöver shakesen.
Att se på Korra season 4 ger en extra inre knuff.

Av Angelica - 17 mars 2015 15:55

Du måste sluta med socker, chips och allt onyttigt.

Du måste gå till gymmet. Annars tar jag inte dig på allvar. Jag slår dövörat till vid annan träningsform för de ger inget.

Du måste sluta med pasta och vitt miljö, du kan inte gå ner annars.

4 kg ner med din metod är inget, alla vet att det bara är vatten i början.

Har du gått till gymmet?

Du kan inte gå ner om du inte gör som jag och andra jag känner gjort.


Bara för att det var lätt för mig måste det vara det för dig. För jag vet ju hur det är att vara i dina skor fastän jag inte varit ens i närheten av det själv.

Har du sökt jobb?

Har du fixat sommarjobb?

Hur gick det på tentan?

Kuggade du igen? Men lilla vän du måste ju plugga, du...

Hur går det med kärleken?

Har du någon på G?

Har det hänt något roligt?

Vad har hänt sen sedan sist? Utöver dina studier som ingen bryr sig förutom betygen trots att de tar upp 80% av min tid vardag som helg.

Alla dessa röster, alla dessa ord. I all välmening egentligen men de bryter ned mig. Jag försöker skaka av dem, argumentera emot dem eller vända dem till motivation att ge ett svar som glädjer dem.

Jag kämpar så hårt för att inte hamna i prestationsfokuset som driver folk idag till utbrändhet men det är jävligt svårt när det tycks vara det enda som räknas för alla runtomkring mig. De jag ser upp till likaså.

För trots allt vill jag samtidigt ha komplimanger, vill höra att de är stolt över mig. Vill passa in. Vara stark nog att vara modig.

Jag har haft prestationsfokuset i så många år och det var en av anledningarna till att jag kraschade, mitt självförtroende och självkänsla rasade - när jag inte presterade , när jag ansågs oförmögen till förbättring.

Jag kanske ska strunta i min egen röst och bara helt följa med strömmen...
Men det kommer inte, jag har vant mig att gå emot den i så många år att jag inte kan ignorera när något känns fel.

Av Angelica - 17 mars 2015 15:01

Du måste sluta med socker, chips och allt onyttigt.

Du måste gå till gymmet. Annars tar jag inte dig på allvar. Jag slår dövörat till vid annan träningsform för de ger inget.

Du måste sluta med pasta och vitt miljö, du kan inte gå ner annars.

4 kg ner med din metod är inget, alla vet att det bara är vatten i början.

Har du gått till gymmet?

Du kan inte gå ner om du inte gör som jag och andra jag känner gjort.


Bara för att det var lätt för mig måste det vara det för dig. För jag vet ju hur det är att vara i dina skor fastän jag inte varit ens i närheten av det själv.

Har du sökt jobb?

Har du fixat sommarjobb?

Hur gick det på tentan?

Kuggade du igen? Men lilla vän du måste ju plugga, du...

Hur går det med kärleken?

Har du någon på G?

Har det hänt något roligt?

Vad har hänt sen sedan sist? Utöver dina studier som ingen bryr sig förutom betygen trots att de tar upp 80% av min tid vardag som helg.

Alla dessa röster, alla dessa ord. I all välmening egentligen men de bryter ned mig. Jag försöker skaka av dem, argumentera emot dem eller vända dem till motivation att ge ett svar som glädjer dem.

Jag kämpar så hårt för att inte hamna i prestationsfokuset som driver folk idag till utbrändhet men det är jävligt svårt när det tycks vara det enda som räknas för alla runtomkring mig. De jag ser upp till likaså.

För trots allt vill jag samtidigt ha komplimanger, vill höra att de är stolt över mig. Vill passa in. Vara stark nog att vara modig.

Jag har haft prestationsfokuset i så många år och det var en av anledningarna till att jag kraschade, mitt självförtroende och självkänsla rasade - när jag inte presterade , när jag ansågs oförmögen till förbättring.

Jag kanske ska strunta i min egen röst och bara helt följa med strömmen...
Men det kommer inte, jag har vant mig att gå emot den i så många år att jag inte kan ignorera när något känns fel.

Av Angelica - 15 mars 2015 21:06

Det finns många olika sätt att gå ner i vikt och i slutänden stämmer det att det krasst nog handlar om att förbränna mer kalorier än man intar.

Men jag tror även starkt på att om man har 10+ kg att gå ner behöver man inte bara hitta rätt metod utan även ha självinsikt.
Det är något som gjort att man hamnat där.

En del av min självinsikt på vägen neråt är är att vara ärlig.
Om så inte alltid mot nära och kära så emot mig själv.

Inte skjuta upp att väga mig en söndag för att jag vet att den inte kommer visa minus efter allt onyttigt jag ätit. Jag väger det jag väger och att smussla med det och undvika det förändrar inte siffrorna på vågen.
Likaså att välja en mindre storlek än den jag har på nya kläder, det är pengar i sjön med kläder jag inte kan ha på mig ännu. Dessutom gör det inte mig mer motiverad att gå ner heller.
När det kommer till kläder i allmänhet var jag länge motstridig till att köpa nya kläder, som att straffa mig själv med en trist gardrob skulle knuffa mig att gå ner. Istället ger det mig sämre självförtroende och självkänsla och känsloätande.
Därför har jag börjat unna mig klädesplagg ibland och dessutom unnat mig skor som belöning när jag uppnått ett mål.
Å andra boostar till mitt yttre.

Det låter kanske ytligt dumt, men det hjälper mig. Om jag gillar vad jag ser i spegeln har jag mer inre styrka att förbättra det. Att bli alltmer den som inte bara kan gå ner i vikt , för det har jag gjort förr, utan göra det och sedan inte gå upp igen.

Att jag passerat 100 kg är ett faktum men fulla innebörden har jag inte helt kunnat förstå. Det kanske borde vara hjärtekrossande och inte den axelryckningen det känns som.
Men att bryta ihop hjälper mig inte och jag är gråtkänslig redan som det är:)

Presentation

Hej! Jag är en 22årig tjej på jakt efter det jag kallar zenoptimism, följ mig och sträva efter det du med;)!

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Zenoptimism nästa med Blogkeen
Följ Zenoptimism nästa med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se