Senaste inläggen

Av Angelica - 9 december 2014 23:56

Mamma sade en gång: jag vet att du har ett inre lugn i dig, nu vill jag att du tar fram det.

Det har jag plockat fram ett gäng gånger sedan dess.
När jag var sjukt nervös inför en Intervju.
När jag behövt lugna och ta hand om någon utan att själv kunna bli upprörd.

Som starkast när jag gjorde det dumma misstaget att messa när jag körde, tittade ner vad som kändes i en sekund, när jag tittade upp körde jag i diket med passageraresidan.
Jag lyckades få upp bilen ur diket i 70 km/h och stanna till slut vid en stoppskylt.
Jag var själv i bilen, inga bilar hade varit i min väg då jag var halvt ute på landet och jag hade inga personskador. Men jag skakade, var i chock för första gången i mitt liv och mammas ord kom till mig och jag försökte hitta ett inre lugn att hantera situationen. Gick ut och kollade bilen, båda däcken på passagerarsidan var sönder- jag var fast där. Tankarna snurrade, en stark önskan att kunna vrida tillbaka klockan.
Tillbaka i bilen, försökte hitta lugn.
Måste ringa om hjälp, hitta mobilen. Allt i bilen hade kastas runt och fortfarande skakandes började jag leta efter mobilen, som visade sig ha hamnat på golvet bakom mitt säte. Fick tag i ngn som inte kunde hjälpa, ngn annan som kunde lugna och till slut instruera att köra på fäljarna över vägen till en mindre parkering.
Någon gång under den här tiden stannade någon till bredvid och frågade om jag behövde hjälp men jag sa att de var på väg- minns starkt hur förvånad jag var att höra min egen röst för den var så olik, skakig och nära falsett fast jag började känna mig relativt lugn.

Å jag hittade mitt lugn den gången, jag skakade, tankarna skenade och jag grät men svimmade inte, frös inte.
Jag hittade ett lugn att komma på vilka steg jag behövde ta för att hantera och lösa situationen.


Anledningen att jag kom att tänka på detta var att jag ikväll hade en annan mildare dust med bil idag. Batteriet har varit dåligt men idag var det tydligen extra illa med kylan ute så vid trafikljus i filen för vänstersväng till en mack dog den. Å den vägrade starta helt, kom igång lite men dog snabbt. Försökte vara lugn, minnas saker pappa lärt mig, gasade till när den gick igång lite.
Tankar om att tänk om varningslampan inte funkar och nån kör på mig. Om jag får igång den men den dör mitt i korsningen?
Osv.
Men bilen gick inte igång och jag insåg att jag behöver ringa om hjälp pappa var 2 mil från stan, försökte med få tag i morbror som bor i stan men inget svar. Ringde pappa ändå, tårarna rann och försökte samla ihop mig å kort å konkret förklara vad som hänt å var jag var. Han bad mig prova att starta den ett par ggr på olika vid men konstaterade snabbt att det inte gick och sa att han skulle köra iväg.
Jag började lugna ner mig och mitt i uppsikten bakåt och ett vinkande om att de som kom bakom skulle köra runt - klickade det till, varningsskylt!
Den där triangeln som ska finnas i alla bilar, måste ha en så ut till bakluckan å rota med stundtals blickar bakåt ifall det kom någon bil.
Upp med den och tillbaka in.

Till slut kom pappa å syrran och vi knuffade den in på macken. Laddade upp batteriet med pappas bil och till sist kom bilen hem igen, nästa en timma efter jag åkt iväg från början.
Affären som jag tänkt ta bilen till hade stängt och var frusen å fortfarande lite uppe i varv å slut i huvudet men bra ändå.

Det är bra det där inre lugnet. Visst kan jag önska att det var starkare ibland men jag är tacksam ändå. Det gör mig lite starkare. Å det kan hjälpa mig med mindre saker och att kunna pausa i vardagen och tänka efter innan jag agerar.

ANNONS
Av Angelica - 8 december 2014 22:14

Renskrivit en hel del föreläsningsanteckningar och varit på gymmet. Det extra bra var det faktum att jag efter lunch kände mig trött och med mörkret utanför fönstret starkt övervägde att inte komma iväg.
Istället drog jag ner persiennerna(vita så blir direkt ljusare), bytte om till träningskläder och tog en halvtimmas tupplur. Jag gick sedan upp och iväg till univ biblan där jag satt mellan ca 16.30&19.30 Efter det gymmet tills de stängde 21.00
Känns bra. Jag kan bara jag vill.
Inte heller var jag iväg och köpte chips, poppade lite popcorn bara.

Nu har jag slöar klart vid tvn, sängen nästa.

ANNONS
Av Angelica - 7 december 2014 23:30

Det är mindre tid på dygnet än jag föreställer mig och en hel del saker tar bra mycket länge tid än jag tror att de ska ta.

Jag har märkt av det här tidigare såklart men den här helgen blev det väldigt klart att det jag hade tänkt mig hinna med inte fanns utrymme för.

Jag hann göra matlåda och rensa/ordna upp en fet bildmapp som segade ner datorn pga dubletter/tripletter osv. Diskberget är borta. Har ätit grönsaker och inte bara godis med mera. Motstått suget efter att åka å köpa chips. Fått hem kursböckerna till nuvarande kurs, så nu kan jag hjälpa mer med grupparbetet. Läsa några kapitel i den har jag inte gjort än och inte heller renskrivit föreläsningsanteckningarna.

Massa saker som jag inte gjort, som att träna. Träna mera skulle hjälpa mig i vardagen, är så himla svag i armar och nypor. Var pinsamt tydligt när jag skulle hjälpa till att byta till vinterdäck idag. Kunde inte göra så mycket.

Men jag är ändå rätt nöjd... Ganska nöjd... Ganska okej... Lite okej med helgen.
Å min lärdom är att dela upp saker mer, sätta mindre mål per dag som jag kan uppnå. Inte för låga och jag kan ju göra mer än tänkt om det passar men jag slipper den onödiga ångesten över allt jag Inte gjort som jag egentligen inte hade Kunnat hinna med.

Imorgon ska jag läsa åtminstone ett kapitel i en av böckerna och påbörja renskrivningarna. Plus att vi antagligen lär fortsätta med grupparbetet.
Träna behöver jag göra, åtminstone en halvtimma antingen på gymmet eller Wii Fit.

Känns redan nu som att träningen kommer att falla bort.

Av Angelica - 5 december 2014 21:11

Mitt liv står stilla och jag slogs nyss av tanken att det är mitt eget fel. Onda Cirklens fel.

Mitt liv skulle vara bättre om jag var kär och hade en fast partner å var smal.
Jag tror mig dock inte kunna attrahera någon jag vill ha som den överviktiga jag är nu. För jag attraheras inte av någon som är väldigt mullig eller som jag. Så varför skulle de vilja ha mig

För att bli smal behöver jag vara glad nog för att undvika onödigt ätande och ha engagemang nog att träna regelbundet. Jag skulle må bättre Om jag hade fler vänner eller umgicks mer med de få jag har. Fast just nu när jag är med vännerna känner jag mig som femte hjulet och i allmänhet som en väldigt tråkig människa att umgås med. Om jag fick en klon hade jag inte velat umgås längre stunder med mig själv.

Jag skulle behöva extrajobba för att få en bättre ekonomi men just nu känns skolan för overwhelming för det å även med jobb skulle jag fasa för att gå dit- ständigt rädd att misslyckas på flera vis och att inte vara snabb nog. Ett längre bra utfört jobb skulle nog ironiskt nog ge mig välbehövligt självförtroende och självkänsla plus en trygghet inför kommande examen.

Men jag mår inte bra, sabbar stundtals för mig själv och sitter här än en gång kvällen innan en tenta , pluggat för lite och försöker förmå mig att ge järnet så att jag klarar den imån.
Innan idag har jag fikat med en vän och jag känt mig tråkig men inte anförtrott mig fastän hon säkert skulle stötta mig. Å efter det i min ensamhet ätit snacks & lite lösgodis. Tårarna rann stundtals när jag skrev detta vilket kändes skönt på något vis. 99 kg. Jag borde inte få äta onyttigt, men jag vill ju ha det till tentaplugg. Å antagligen för tillfällig lyckokänsla.
Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka till åren i en annan stad då jag var smal, hade pojkvän , vänner , ett socialt liv...
Försöker hindra tankarna, fokusera på nuet och inte heller fastna i ältande över nuets distraktioner såsom politiska diskussioner och annat som irriterar mig eller ger ett engagemang för annat jag inte har tid att fokusera på. Undvikande. Uppskjutande beteende.
Å eftersom jag inte mår bra nu har jag inte orken att verkligen göra det som jag i längden skulle må bra av.


Ni behöver inte påpeka det: jag vet själv att det här är självdestruktiva tankebanor , helt emot rådet "Älska dig själv hur kan ngn annan göra det om inte du själv gör det". En nära vän eller familjemedlem skulle nog påstå att min egen självbild inte överensstämmer med verkligheten och att jag är fin som jag är.
Inte för att jag skulle tro dem. Det är mer något man säger för att man bryr sig om någon och inte vill att de ska vara ledsna. Jag är inte ful som stryk för det eller världens tråkigaste värdelösa människa men inte heller såsom de påstår.

Så, jag skapar mina egna onda cirklar som gör att det känns som att jag står stilla. Det händer inget i mitt liv. Frågan blir då, vad ska jag göra åt det? Förutom att "kämpa vidare" och försöka ta en dag i taget att göra det bättre. Å försöker glädjas idag åt att jag cyklade t&r till skolan och har även gått andra sträckor istället för att ta bussen.

Plugg nästa!

Av Angelica - 28 november 2014 22:22

Funderar över att starta en ny blogg om viktnedgång och hälsa. Men samtidigt så funkar det inte att ha den inriktningen utan att det ändå blir vardag och zenoptimism av det.
För mig i alla fall och jag är van att gå min egen väg. På gott och ont. I detta fall tror jag det är gott, för den som känner mig bäst och vet vad jag innerst vill är ju ändå bara jag. Så jag fortsätter här och skriver mer för min egen skull, en ny blogg om hälsa lockat till mig fler läsare men det gör mig inget.

Vad tänker jag om hälsa och viktnedgång? Det finns så många råd, tips och saker man "måste" göra och Inte ska göra när det gäller hälsa. Fakta som är tveklösa och de som sägs vara det men som det samtidigt finns källor som säger det motsatta.
Ät långsamma kolhydrater sade de när de var jag var barn. Pasta.
I tonåren justerade man till fullkorn och mörkt bröd såväl som lightprodukter. Å olja ist för smör.
I övre tonåren exploderade dieterna, eller åtminstone upplevde jag det så.
Lägre mängd kolhydrater skulle ätas men vad istället varierade. Jag gjorde ett arbete på gymnasiet om Atkinsdieten och lärde mig att den var mer avancerad än att äta massa bacon såsom det ofta talades om och egentligen var felaktig att benämna dieten då den bestod av 3-4(?) faser och den sista handlade om en livsstilsförändring av en blandning av föda och kalorier där målvikten står stilla som skulle bibehållas livet ut eller justeras för ytterligare nedgång.
Det ligger en viss poäng i det men det är samtidigt för mycket restriktioner för mig. Å restriktioner är det nya. Minimalt med socker, vitt bröd, vetemjöl och kvarg har ersatt morgonfralla och cornflakes med mjölk.
Mörk choklad stoltserade jag med äta när jag var 18-20 år, det smält med bananer var ett nyttigt mellanmål. Men nu duger det inte, räcker inte. Toast är en synd

Jag går min egen väg och börjar bli mäkta trött på denna hets. Kvarg äter jag ibland och toast likaså men inte varje dag.

Jag har levt restriktivt men jag vill inte dit. Få ångest vid tanke på födelsedagstårta och se lillsyrran dricka Coca-Cola och tänka på mängderna socker i det. Dåligt samvete över att ha köpt ett hekto cashewnötter. En period var det nog tur att jag gick på p-piller som riskerades om jag föll för lockelsen att ta en enkel men dum utväg.

Samtidigt kan jag inte göra såsom jag gick upp i vikt från första början: dubbla stora portioner, massa skräpmat, glass och annat utan någon direkt motion eller träning.

En mildare långsammare version av det pga hjärtekross kombinerat med låg självförtroende som förslöade goda vanor fick mig att gå från 74 kg till vad som i våras var skrämmande nog 99 kg. Jag gick ner 5 kg efte det men har sedan svajat tillbaka och neråt igen efter och just nu ligger väl runt 96.
Det är mäkta lockande att beställa vitalslim eller mera extrema versioner av det och tro mig jag har googlat de många ggr på sistone men till sist lyckats hålla mig ifrån det. Jag har provat det tidigare och jag vet att det är en beroendeframkallande quickfix som tenderar att rubba ämnesomsättningen.
Jag vill egentligen stå fast vid min grundidé: jobba med mig själv och hitta en balans i att kunna äta "onyttigt" men ändå röra på mig och gå ner i vikt. Ändra roten till varför jag går upp. Å jag vet en del av det: jag har inget naturligt Stopp vid Lagom mängd och tenderar att småäta choklad, snacks och glass av uttråkan eller som det sägs "äta min känslor". Inte jämnt men det händer.
Det betyder att disciplin behövs men jag vill samtidigt inte ha det extrema så det jobbar jag mot nu.

Av Angelica - 5 november 2014 21:10

PeppApp av Olof Röhlander tycker jag är toppen. Han har också skrivit "Det blir alltid som man tänkt sig". Bilden är ett utdrag därifrån och är toppen. För ja, vad är det som egentligen hindrar mig annat än tomma ursäkter?:p

Av Angelica - 1 november 2014 01:50

Pausa, tänk , agera sedan. Tomt, rastlöshet blandad med en form av ensamhet. Jag vet att kärleken ger livet mening, syfte, ger kraft, energi.
Ett tomrum jag stundtals påminns om och försöker fylla med något nytt.
För det är inte sunt för mig med en kärlek som dränker allt annat. Som dyker upp när kärleken försvunnit.
Jag behöver fokusera på mig, nuet och framtiden. Se en styrka, skönhet och en värme hos mig själv utan en bekräftelse från någon annan.
Acceptera vad jag inte kan förändra och förändra vad jag kan.

Jag har insett att jag ibland äter mina känslor eller äter av ren uttråkan.
Vilket inte är bra för varken hyn, kroppen eller plånboken. Hjälper inte heller självkänslan eller självförtroendet.

Så ikväll struntade jag i impulsköp av av snacks och choklad eller andra onyttigheter. Dämpade min faktiska hunger med god macka full av sallad och grönsaker och efter det en banan smält i lite mörk choklad.
Borstade sedan tänderna och tog itu med disken. Inklusive slitgörat med Svinto till stekpanna(baksidan, som gick från svart till silver igen) och ugnsformar. Hyfsat nöjd med dagen trots allt.
Så, ska måla naglarna och sedan sova. Godnatt.

Av Angelica - 23 oktober 2014 07:44

... will never be again, so make it good. Uppmuntrande ord.

Igår när saker inte flöt på å bilbatteriet dog så jag fick gå hem i halvmörker, kyla och regn kände jag mig lagom positiv. Det hjälpte inte att jag innan jag ens var halvvägs råkade trampa med ena foten i en vattenpöl som var bra mycket djupare än den sett ut i halvmörkret. Vattnet som var Kallt trängde in och jag hade inte mycket annat val än att trampa på, för batteriet var lågt i mobilen och jag ville hinna så långt som möjligt med musik i öronen innan den dog. Jag hade ju inte laddat den innan eftersom det hade räckt om jag kört hem, plus att jag hade en billaddare till den. Som nu var värdelös eftersom jag inte kunde starta bilen.
Strumpbyxorna bara sjönk ner från höften/midjan när jag gick oavsett hur många gånger jag än drog upp dem och även om de inte föll ner till skorna utan stannade på låren var det inte direkt bekvämt, men gå helt barbent i kylan gick ju inte heller.

Jag var trött och hungrig eftersom jag ju Bara skulle köra å lämna böcker på biblan och sen hem och äta.
Jag var inte på ett positivt humör för fem öre. Men mitt i en negativ tankebana kom jag att tänka på de där orden, att dagens datum aldrig kommer igen. Ville jag låta den här dagen vara dagen då allt bara blev fel? Nej.

Så kom jag att tänka på det som var bra. Jag hade paraply med mig även om jag egentligen inte riktigt behövt det när jag från början skulle kört bil t&r och jag hade en varm jacka, halsduk och vantar med mig så jag frös inte supermycket.
Å jag hade från början av lathet tänkt ställa bilen olagligt nära en korsning eftersom jag bara skulle snabbt in och ut skulle det varit lite närmre. Å på kvällen brukar de inte vara kolla. Men jag ändrade mig och ställde bilen lite längre bort på en laglig plats så nu riskerar jag inga böter alls när jag inte kunde starta och flytta den.
Dessutom upptäckte jag att det inte var någon parkeringsavgift där jag stod så jag behövde inte heller betala någon avgift för de timmar den får stå imorgon tills på kvällen då jag ska få starthjälp.
Ännu en bra sak var att jag ju känt att jag inte hunnit med att träna eller få mer motion och nu fick jag ju mig faktiskt en kvällspromenad.
Plötsligt var det mycket bra med den här dagen och inte bara dåligt. Som förstärktes av att mobilbatteriet faktiskt räckte hela vägen hem så att jag slapp gå i mörkret i tystnad en enda bit.

Tänk vad en dag kunde förändras när jag ändrade inställning till den. Är det kanske det här folket från The Secret 1&2 menade när de tjatade om Gratitude som jag inte tyckte funkade för mig. Jag tyckte att det hjälper inte att vara "tacksam" för det är allt jag haft allt för länge och inga egentliga framgångar, bara stått och stampat på mer eller mindre samma ställe fastän jag kämpat och kämpat.
Men nu mår jag bättre. Mycket bättre än förra året. En dag i taget framåt.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se