Senaste inläggen

Av Angelica - 26 april 2014 00:11

Jag har haft minst två Uppvaknanden, säkert fler om jag funderar.
Insikt på högstadiet att jag inte hade vänner, så inne i en värld av böcker å nätcommuinties.

När det tog slut med exet insåg jag hur Jag hade försvunnit, å några av mina redan få vänner. Plus att staden långt hemifrån som i fyra år känts mer hemma än där jag växte upp.... Inte alls kändes så, den kändes falsk och kall, inte längre varm.

Mer nyligen har jag insett saker som att den enda som jag inte varit femte hjulet med, eller den man helst vill vara med... Är mitt ex, som jag inte längre är speciell för. Inte så som jag varit i alla fall.

En annan insikt är att jag inte gillar mig själv, å hur kan någon falla för mig om jag känner mig sämre än alla andra?
Å i slutänden är det bara jag som kan förändra mig själv.


En annan insikt är hur vet jag blivit och hur jag velar mellan en jakt på balans, en Quick fix och att ignorera eller ge upp.


Alla uppvaknande har ett Wow,nu ska här ske förändring. Men ingen kommer, egentligen.
Förrän nu?

ANNONS
Av Angelica - 21 april 2014 21:05

Vad du gör är inte vad du är. Är det inte vad vi gör, vilka val vi gör, som gör oss till den vi är?


Vad du gör är inte vad du är. Det är ditt självförtroende, inte din självkänsla.


Läste det här två meningarna i en annan blogg. Det har jag svårt för, för så har jag ju alltid varit.

Vilket jag kämpar med nuförtiden. Fenomenet att när jag lyckas med saker, när det flyter på och jag presterar bra, då mår jag bra. Då känner jag bra. 

Men när jag gör det motsatta tappar jag en ljus bild av mig själv. Jag klankar ner på mig själv.

Jag försöker att inte göra det, men jag gör det ändå. Ibland mer konstruktiv och kortvarigt, men mer ofta skapar det en nedgående spiral. Humöret sjunker. Energin sjunker. 


Hur kan våra val och det vi gör inte vara den vi är?

Om vi är den vi är så är vi fast.


Jag tänker på Harry Potter. Gör inte hans val av att gå till Gryffindor, inte Slytherin, till en bättre, godare människa?

Precis som Snapes dåliga val vägs upp av alla bra han har gjort.


De som de har gjort är vad som gör dem vad de är.


Om jag är dålig i skolan, om jag inte tränar regelbundet, om jag inte är fysiskt attraktiv och socialt handikappad och därmed inte heller åtminstone har en attraktiv insida.  Hur kan jag då inbilla mig att jag är en oaktraktiv person som måste förändras, som behöver en rejäl knuff och inte kan vara nöjd med mig själv förrän jag blir bättre.


Jag kan inte vara bra om jag inte presterar och genuint utstrålar att jag är bra.


Mina val, det jag gör och min prestation gör mig till den jag är. Så är det bara, påstå inget annat. 

Men jag kan förändra den jag är till den jag vill vara.

Om jag verkligen ärligt vill det och agerar för att nå det. Ständigt. 

ANNONS
Av Angelica - 14 april 2014 14:31

Jag såg The Secret, fann styrka, hopp & lycka från den. Men så idag kom äntligen betyget för tentan upp. Jag kände mig redan trött idag, nu sjunker humöret än mer. Å det gick inte att hämta ut tentan än, så jag vet inte hur nära, eller långt ifrån, eller nära, jag var.
Å nu kämpar jag med att inte ge upp. Att se en motgång som att allt är poänglöst, att jag aldrig kam komma ikapp. Att det bara kan flyta på.
Känslan av att det här är bottnen, nu har jag nått bottnen så nu slipper jag kämpa mer. Men...
Varför måste det vara en kamp? Varför ska allt upplevas som så jobbigt?

Kan jag inte istället bara vara glad, pigg och lycklig? Ta det med en klackspark? Bestämma mig för jag ska gå till väga, planera, bestämma mig för att jag kan klara av det här.
Ja, varför inte?
Det här är inte början av en negativ nedåtgående spiral. Det är bara en liten sten i skon, känns i stunden just nu, men jag bara ta av mig skon, skaka ur stenen...
Å sedan fortsätta vandra framåt, leva, vara glad^^

Av Angelica - 20 mars 2014 15:23

Tankarna snurrar igen. Surrar. Ältar. Försöker skjuta bort dem men de ligger kvar i bakgrunden.

Liksom gånger innan, lugn när det sker. När motgången, kritiken, kommer. I stunden, tänker jag att det bara är att kämpa vidare. Gå vidare. Älta inte mer. Jag har ältat för mycket. Jag mår inte bra av det.


Men, okej älta lite då. Få ur det från mig istället för att försöka tysta ned det. 


Jag fick inte det där jobbet - feedbacken var att mina svar inte verkade genomtänkta och det var otydligt varför jag ville arbeta där, att jag behövde bli bättre på att sälja in mig själv.


Ja. Det stämmer väl, att jag är dålig på att sälja in mig själv. Är bättre på att ge mig själv kritik, sällan särskilt konstruktiv kritik för delen.


Jag känner mig svag, jag känner mig osäker och betydligt yngre än vad jag är.


Inte alltid, men framför allt när det kommer till jobb och då och då när det kommer till studier.


Dusten med ett illa valt sommarjobb 2011 sitter fortfarande i, skulle jag tro. Arbetslösheten hjälpte inte mig på traven heller i mångt och mycket. 


Jag börjar må bättre och jag tror att skulle må ännu bättre om jag fick tag i något regelbunden arbete som det kändes som att jag verkligen gjorde bra ifrån på, som fick mig att känna behövd, uppskattad.


Ironiskt nog är inte det särskilt enkelt om man utstrålar just motsatt mot Hey det är mig ni ska ha, jag vill verkligen ha detta och ni kommer inte att ångra er. Hm.

Så. Okej. Jag har fått ur mig det här. Ältat det lite lagom. Så nu, åter det annat som är behövligt just nu.

Såsom att ta hand om disken och plugga. Borde komma iväg och träna också. 

Av Angelica - 18 mars 2014 21:41

Jag har till å från jagat zenoptimism. Konstant, egentligen, har det varit något jag önskat mer eller mindre omedvetet. Ett lugn, men ändå fokus.

Kanske det är alla Angel-avsnitt, men det jag vill känna är Mening. Livet ska kännas meningsfullt, inte en kamp i hopp om att det till slut blir bättre.

När kärleken kraschade såg jag det som ett uppvaknade på hur jag varit blind för allt annat än Han. Hur jag inte förstått hur viktiga alla andra å allt andra varit.

Ns besök var en påminnelse om hur det kändes att ha någon, hur skön den bubblan är, hur bra det fick mig att må. En påminnelse om hur ensam jag faktiskt känner mig. Ensam och meningslös. Stark i stunder, men ständigt lurar en hopplöshet och virvlande negativ spiral. Depression. Jag har allt mer undrat om jag levt i depression sedan några år tillbaka, men om jag haft såpass mkt inre styrka, envishet, att jag inte vågat släppa fram det helt. Om jag gjort det så kanske jag kunnat få riktig hjälp.
Eller så är bara självömkan , latmaskens viskningar för att få mig ge upp.

Zenoptimism är för de som har en mening med livet, som fyllt det med en massa bra men känner sig lite ofokuserad. Det är en avslutande touch, inte något som är ultimat för mig.

Inte nu. Men kanske jag åtminstone kan plocka delar av det, dra viss nytta från det sättet att tänka och se på världen. Kanske zenoptimism kan hjälpa mig att fortsätta leva. Pusha mig framåt emot en Mening.

Av Angelica - 11 mars 2014 21:30

Jag tappade min Iphone så skärmen sprack - nu har jag en knappmobil tills den är lagad. 

Det fick mig att hamna ur balans, dels på grund av alla tankar av ånger och saker som måste göras för att stablisera frånvaron av mobilen(skadeanmälan, inlämning, lånemobil - få nummer till familj å vänner osv), dels för att det gjorde mig jobbigt uppmärksam på hur beroende av ständig uppkoppling jag är.

Musik, se på filmer och tv-serier, mitt anteckningsblock, mina alarm och min klocka i allmänhet.

Mina appar - Spotify, Gmail,  Runkeeper, MyFitnesspal , PeppApp, Facebook, Instagram, Moviepop, Songpop.. Youtube.

Musik när jag ska diska. Att snabbt kunna kolla upp skolschemat, betyg, låna om böcker. Kolla saldo på banken, hur mycket datatrafik jag har kvar den har månaden... 


Ständigt uppkopplad. Men nu, tyst, eller vad de få tv-kanalerna erbjuder. För min gamla bärbara dator kan jag inte ha igång jämnt. Eller bära med mig jämnt på samma vis som min mobil.

Så. Nu är det väl upp till bevis då. Att jag kan lägga tid på allt jag verkligen Behöver göra ändå. 

Jag klarar mig ändå. Eller?


Just nu önskar jag att jag hade kvar en fungerande mp3-spelare, så jag åtminstone hade kvar möjligheten att försvinna bort genom hörlurar i musikens värld vart jag än går. 


Gäsp. Ska väl röja upp härhemma, sedan sova. Eller. Sova. Ta allt imån istället. Jag vill bara sova, strunta i föreläsningen och få sova ut. Sedan göra en massa vettigt. Känns som jag halkar efter allt mer - såpass att jag inte kan komma ikapp. Men ja. Allt sitter ju i inställningen, det mesta är möjligt om man verkligen vill det. 


Av Angelica - 6 mars 2014 00:09

Jag kände av hur jag var på väg utför, hur jag existerar men inte lever.
Då det känns som livet saknar mening i nuet, har jag alltför lätt att försvinna bort i andras liv, i tv-serier framför allt. Ger en illusion i stunden att jag mår bra, men egentligen försämras alltför mycket när det stjäl tid för allt annat jag behöver, borde och "måste" göra.
Det blir inte bättre av att jag också i samma veva äter sötsaker å snacks som får mig att i stunden må bra, men sedan illamående och/eller dåligt samvete.

Så, jag tvingade mig själv. Bestämde mig för att idag och imån samt majoriteten av fredag, är tv-serier förbjudna.
Å pushade ut mig, cyklade tur å retur till affären å köpte saker jag behövde såsom bananer, kaffe å mat, plus energidryck så jag kunde få till en extra kick hemma sen.
Köpte ben & jerrys glass med, en slukade jag innan under dagen, men den lyckades jag med att inte nå hälften av. Egentligen kanske jag inte borde ha köpt den, men på nåt vis kändes det ändå okej.

Nu hemma på kvällen, har jag gjort det jag satt mig för, skolarbete & utskrifter jag måste ha fixat till imån.
Plus diskat upp högen jag skapat och förberett inför frukost mm inför imån.
Å inte avsnitt till av Angel har jag sett, å inte får jag se nåt nu som sömnmedel. Inte som jag gjort de senaste nätterna.

Det känns inte enkelt, men bra. Så jag är lite glad.

Av Angelica - 20 februari 2014 21:12

Jag borde ha panik, vara orolig, upprörd, nedstämd. Men istället är jag lugn.
Är jag såhär lugn för att jag inte bryr mig?
Borde jag oroa mig?
För att jag inte pluggade ordentligt när N var här och inte heller har legat i denna veckan så att det imorgon är dags att skriva tentamen, men jag lär inte klara av den. Är det okej att vara lugn då?
Att det trots allt kommer en omtentamen?
Att jag ser på Buffy, avsnitt efter avsnitt, fastän jag borde plugga sista-minuten.
Aningen orkeslös. Eller jag lugn för att jag mår bra? För att jag är säker? Säker, trygg i mig själv?

Jag vet inte. Dåligt samvete ligger och lurar, det är ett som är säkert.

Det har varit så länge nu, att det känns som att jag inte har fullt fokus, någon egentlig mening att fortsätta mer än att det är jobbigare att möta följderna av att jag ger upp. Om jag skulle ge upp.

Men jag söker ständigt mening, försöker hitta ljuspunkter och mer eller mindre ignorera å undvika allt negativt.

Som jag skrev en gång. Egentligen har jag bara mig själv, andra kan hjälpa mig, ge mig stöd och råd men in the end, I stand alone.
Det är bara jag som kan göra något med mig själv, åt mig själv.
Som att trivas med att bo själv, vara själv och att hålla igång.

Om jag vill klara tentan imån, på första försöket och slippa en tidskrävande omtenta mitt under nästa kurs, då måste jag plugga nu.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se