Alla inlägg under september 2012

Av Angelica - 25 september 2012 16:36

Om man faktiskt ganska så väl redan vet vem man här, hur man är...

Behöver det betyda att man är "klar".


I mitt fall Vet jag, men jag är inte nöjd med det och vill förändra, förbättra.


Och i det läget är jag verkligen nu. För innan första flytten hemifrån var jag en sorts person. Sedan växte en annan sorts fram allt mer vilken jag också under sista året hemifrån också började tappa allt mer.


Så nu försöker jag hitta en balans. Jag vill så mycket och jag vill att allt ska ske Nu, snabbast möjligt. Fastän jag vet att saker tar tid. 


En hel del bottnar i att jag inte har någon direkt tydlig vardag och det svajar i att försöka bygga en, trots att jag bl.a bott hos mamma i snart en månad nu, fastän det "bara" skulle vart en vecka medan pappsen och mitt nya boende fixades till.

Icke. Så nu är typ 95-98% av mina saker inkl tjockare klädesplagg i en flyttlåda några bil härifrån, vid boendet som jag eventuellt kan flytta in i helgen. Eventuellt.


Samtidigt så har kilona och den "dåliga" kondition jag utvecklade i våras hängt sig kvar utan att jag lyckats knäcka in regelbundna hållda vanor.


Å så har jag börjat plugga igen, gutt med inkomsten med mera, men svårförstod kurs.


Å så är det killar, eller En kille, och känslor. Massor med känslor.


Plus att jag och lillsyrran ryker ihop stup i kvarten. Som drar energi och rör upp känslor. Päronen vill, i mina ord, att jag ska dalta med henne för hon är ju så ung, hur mycket hon än hatar allt som kan hänvisas till att hon är För liten, omogen och så vidare ska jag minnsann ändå Dalta, släppa, låta vara...

Nej. Jag vill inte acceptera, jag vill påvisa att hon kan förändras och det är bra på tiden att mina päronen slutar göra ursäkter för henne och även de kanske höja rösten ibland. För att höja rösten, om så bara lite, till henne då blir det ett slänga igen dörrar och dra, eller ett mer eller mindre Håll käften- Släpp det.

Vilket gör mig frusterad, irriterad och så småningom rent förbannad.


Hade det varit högstadiet hade jag kanske faktiskt accepterat det. Men hon är för tusan sjutton år nu. Hon borde vara mognare, starkare än vad hon beter sig... Eller är hon inte det?


Det gör inte min balans av lugn och känslor enklare i alla fall.


Jag tror mig vara lugn, i balans, må bra, sedan kommer Nåt litet och tårarna forsar så jag blir tokig.

Gånger som jag vill sluta gråta på momangen. Kanske det är fel? Men det är sällan det sker vid "rätt" tillfällen.

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se