Alla inlägg under juni 2013

Av Angelica - 28 juni 2013 01:29

Min stora last i många år har varit att älta saker, hur förgäves det än var art drömma sig bort till något som kunde ske om jag gjort något annorlunda.
Numera, ältar jag inte på samma vis, utan slår sönder tankebanor tidigt med påpekandet att ingen tidsmaskin finns eller isf inte allmänt tillgänglig.
Poängen var att leva i nuet och inte må överdrivet dåligt över nåt som inte går att ändra.

Problemet nu?
Jag kan inte leva i nuet utan en ständig negativ insikt att livet är kort å alla misstag skapar ett jag som står etsad i sten.
Jag var osocial nykter i många tonår, uppslukad i plugg, fantasi och nätpolare jag aldrig träffade irl.
En tid kunde jag åtminstone stoltsera att jag hade bra betyg, jobb jag höll kvar å relativ uppskattades för av kollegor mm.
Å en pojkvän när betygen var mer medel.
Å smal efter så många års mullighet.

Nu är jag här, snart 25 år med en ung tonåring, eller barns, sociala förmåga...
Självförtroende och självkänsla i botten, betyg botten och typ inget annat.
Så känns det i stunder, samtidigt som jag är kräsen.

En del av tycker fortfarande väldigt mycket om N och han var(& till viss del är) en fin del av mitt liv.
Men vårt förhållande kom från en fysisk attraktion som väckte starka känslor å omtanke, fastän vi egentligen krockar på flera plan och inte direkt möts halvvägs.
Så, nu är jag kräsen då jag känner mig för gammal för att "fastna" i ett sånt förhållande igen.
Så, nu vill jag någon som är positivt lik mig i grunden, fysiskt attraherande och som bor i min stad eller rimligt avstånd. En detaljerad kravlista blir lång.
En kräsenhet, som säkert kan få folk att mena"så himla speciell är du inte, sänk dina krav."
Men, om jag "missar" någon pga av det, så får det väl vara deras förlust, finns väl andra.
I mångt och mkt får man inse att ens perfekta partner "the one", inte nödvändigtvis går vice versa.
Den kille jag vill ha kanske vill ha en asiat, eller en Pamela Andersson.
Exempelvis.

Övertänker man inte så kan fysisk attraktion, omtanke å lite gemensamma intressen räcka långt. Men det är lite att nöja sig, å jag vill inte det.

Så, jag har min sk lista å får jag vänta länge, så får jag väl det.

ANNONS
Av Angelica - 18 juni 2013 18:59

Hur slutar man att vara och känna sig helt misslyckad. Att man inte catchar någon break Någon gång?
Som en ond cirkel, man tappar tron på att man kan lyckas så man orkar inte ens försöka ordentligt.
När får man ge upp?

Man får bryta ihop i stunder, men samtidigt inse att...
Vad händer om jag ger upp?
Vilka följder kommer?


Så, jag kan bli ledsen över att jag kuggat inte bara 2 hp-duggan, utan även 13 hp-tentan, å därmed hela kursen jag fått Csn för. Som jag kämpade för att få ihop tillräckligt avklarade hp för att vara berättigad, känner mig minst sagt misslyckad.

Men jag kan också bli arg, bestämd , fokuserad och ge fan i att ge upp.

ANNONS
Av Angelica - 12 juni 2013 23:24

Mm, att somna gott hjälps mycket av att ha gjort saker under dagen.
Saker man satt sig för att göra, men skutit på tidigare. Som att kolla upp om glasögon som gått sönder går att laga; en längre promenad ner till stan.
Gå till skolan och skriva ut cv:n.

Att inte försöka somna efter en dag fylld av ursäkter, utan istället somna till en mental lista full av avbockade punkter. Redo att insupa energi till ännu en vettig dag.
Jag mår så mycket bättre idag, extra mycket då jag vart lite social och telefonat och träffat nära&kära.

Nog för att jag behöver tid för mig själv, men också träffa goa människor då och då. För att må bra, orka med.

Av Angelica - 12 juni 2013 00:56

Ja, det har jag varit mycket under åren.
Analysera och göra bedömningar med påföljder.
Som, jag uppslukas av min pojkvän å är beroende av att han å andra runtom mig finner mig attraherande för att jag själv ska tro det. Å jag förlorar Mig själv i honom å vänner, då jag missar vikten av att bevara dem.
Jag måste därför bli stark i mig själv å vänskap innan ngn ny pojkvän är aktuellt.

Samtidigt, är jag nere, känner mig ensam å borde kanske be om hjälp, men känner att jag överdramatiserar å"kan klara det själv". Till jag går in i väggen, återigen, bara på ett annorlunda sätt.

Har jag låtit överanalysering förhindra att bli tsm med mitt ex av anledningar som egentligen inte spelar ngn roll?
Eller är jag bara så förbaskat ensam att det är Enklare att söka sig bakåt till något tryggt, välbekant... Då ljusning längre fram är så långt fram att jag ärligt inte kan se den och inte heller känner mig ha orken att hantera den?



Å hur jag ska sluta drömma mig bort i filmer och tv-serier istället Leva själv i verkligheten, fastän dessa varit det som gett mig orken till att hålla mig flytande, kämpa, tidigare?

Ja, som sagt , att vara sin egen psykolog kan ge styrka men också förvirra och vilseleda.

Av Angelica - 12 juni 2013 00:56

Ja, det har jag varit mycket under åren.
Analysera och göra bedömningar med påföljder.
Som, jag uppslukas av min pojkvän å är beroende av att han å andra runtom mig finner mig attraherande för att jag själv ska tro det. Å jag förlorar Mig själv i honom å vänner, då jag missar vikten av att bevara dem.
Jag måste därför bli stark i mig själv å vänskap innan ngn ny pojkvän är aktuellt.

Samtidigt, är jag nere, känner mig ensam å borde kanske be om hjälp, men känner att jag överdramatiserar å"kan klara det själv". Till jag går in i väggen, återigen, bara på ett annorlunda sätt.

Har jag låtit överanalysering förhindra att bli tsm med mitt ex av anledningar som egentligen inte spelar ngn roll?
Eller är jag bara så förbaskat ensam att det är Enklare att söka sig bakåt till något tryggt, välbekant... Då ljusning längre fram är så långt fram att jag ärligt inte kan se den och inte heller känner mig ha orken att hantera den?



Å hur jag ska sluta drömma mig bort i filmer och tv-serier istället Leva själv i verkligheten, fastän dessa varit det som gett mig orken till att hålla mig flytande, kämpa, tidigare?

Ja, som sagt , att vara sin egen psykolog kan ge styrka men också förvirra och vilseleda.

Av Angelica - 4 juni 2013 21:36

Såg någon video om hur ngn väntade på att Livet skulle börja ,å att de skulle ske vid diverse tillfällen.
Känner ige mig, trodde gymnasiet, univ.
Universitetet stämde en hel del men gick sen utför, i mångt och mycket är jag tillbaka på ruta ett. Nu jobbigt medveten om att jag haft det bättre å saknar än mer det jag inte kan få tillbaka, eller kommer dröja länge innan så sker.


Jag har svårt att finna motivation annan än en svag piska, ingen morot känns direkt tillräckligt tydlig och nära, viktig. 

Så, som så många gånger förr, biter jag ihop och kämpar en stund... Men tappar snart igen och ork.


Att prata om det en stund hjälper lite i alla fall. SOm att smsa om saknad med N och gråta lite. 

Eller att ha mamma mfl på besök en kort stund idag, inte vara ensam.


Å titt som tätt kommer påminnande, skrämmande tanken: att tiden bara går framåt och det jag gjort tidigare och ångrar, går inte att ändra, förändra. 

Jag blir bara äldre, allt sämre. 


Kanske jag borde söka professionell hjälp att må bättre men...

Det känns Lite överdrivet, på något vis...

Presentation

Hej! Jag är en 22årig tjej på jakt efter det jag kallar zenoptimism, följ mig och sträva efter det du med;)!

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Zenoptimism nästa med Blogkeen
Följ Zenoptimism nästa med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se