Inlägg publicerade under kategorin Flytten

Av Angelica - 13 mars 2013 08:24

Hmmm...


Jag kämpar, eller trillar dit i en slapparfälla med dålig samvete som följd.


Mitt i allt som har med Mig att göra, studier, vänner, familj...

Hänger N kvar, alldeles för egentligen med tanke på att det skulle vara Helt slut och jag skulle därmed kunna ta hela steget ut i dejtandets värld då jag Vet att vi inte blir tillsammans.


Som N själv sade "Man vet aldrig, vi kanske provar igen i framtiden, men jag vill inte att du ska vänta på mig, gå och hoppas"....



Samtidigt så pratar vi som om vi fortfarande vore tillsammans, kanske inte lika ofta, men när vi väl gör det så...

Någonstans mellan KK och Tillsammans.


Å prat om att ses, relativt seriöst.


Jag vågar inte ge mig hän till någon annan, samtidigt som jag "vet" att jag inte är otrogen på något vis alls då vi ju inte är tillsammans. Men någonstans känns det ändå så.

Vi lovade att berätta om vi började dejta någon, men ja, jag vet inte. 


Vänner och familj undrar om jag hittat nån trevlig, någon på g, någon intressant på dejtingsajterna jag är medlem på.


Någonstans känns det ärligt som att det är okej just nu att satsa på Mig, familj och vänner, å kunna träffa N ibland.

Ha möjligheten att känna på den härliga känslan av att vara med någon, ha någon. 

Det är dumt, dumt, dumt... Å j* hög risk för att någon av oss blir sårade, framför allt jag.


Jag vettekatten om jag skulle klara av att vara med N en helg utan att det skulle leda vidare till något.

Öppna upp allt igen då, försöka stänga igen mig efter. Eller stänga igen mig då och krascha efteråt då att släpps fram då han åkt. Eller jag åkt.


Det här ska vara året som jag gör mig själv bättre, som jag Mår bättre. Våga chansa, ta risker, vara modig...

Vänner&familj ska vara framför pojkvännen, oavsett om det alldeles för mycket känns som tvärtom är mer naturligt.

Men det ska jag ju ändra på!:)

ANNONS
Av Angelica - 27 juli 2012 00:14

 Mhm, N kommer hit imån kl 18, åker måndag kl 16.


Mig veterligen är han ännu inte helt singel, men ja, ner kommer han för att ska vi kunna känna efter.


Eller få ett bättre avslut. Ett Rakt i alla fall, inte ett där ett velande från framför allt hans sida kvarstår.

Jag kan inte acceptera Henne som Hans, men om han skulle vara med någon annan skulle nog vänskap funka.


Det som hade funkat hade varit att vara två singlar som är gulliga KKs med varandra, träffas om helgerna för lite mys, tv-spelande och filmkollande.

Något djupare igen är svårt att se.


Jag vill krama honom, men där har jag också tänkt dra gränsen. Vänner kan ändå kramas.


Skulle tro att han inte skulle vilja göra nåt mer för att det kan bli otrohet. Det bryr jag mig inte det minsta om, egentligen, mer än att om han skulle göra nåt utan att göra slut med henne så visar det på hur dålig han är i så fall.

Typ.

Det är lustigt, jag vägrade vara "den andra kvinnan" annars, fast det här är ju något helt annat.


Hm. Vi får se. Hursom. Magträning, sedan sömn. Ringa N tidigt för att försäkra om han att inte försover sig. 

Jogga på morgonen innan frukost. Om jag kan lyckas med det.

ANNONS
Av Angelica - 15 juni 2012 20:48

Ja, självömkan är enkelt.


Folk som 10-30 år äldre än mig, eller mer, menar att jag är så ung så att du har hela livet framför dig och ja...

Hela den där fadderullan jag säkert inte är den enda som fått höra.


Samtidigt ser jag på syskon och vänner, som runt min ålder har kommit bra längre än mig.

Bra mycket bättre grund än mig.  Eller än värre, yngre syskon som i vissa aspekter har en inre styrka och mogenhet som överstiger min egen. Värre på så vis att jag väl borde vara starkare än någon som är flera år yngre än mig?


Jag lade på mig studieskulder för tre års studier som inte gett mig någon grund för något arbete, var sedan i ett år mer eller mindre arbetslös och sambo med en pojkvän jag inte lyckades behålla. 

Andra har fast jobb, sambo och är styvmamma. Eller har en Vettig utbildning i bagaget som leder till jobb, Har lett till jobb. 


Jag känner mig vara svagt socialt kompetent, smått obekväm till och med min underbara moder som är otroligt lättsam att vara med egentligen.

Vilket gör jobbsökande än svårare.

Få-få vänner, egentligen kanske bara två. 


Så jag har Bara familjen, inkl bonussyskon jag inte känner mig helt avslappnad med...


Erhm. Ja, kort så är självömkan enkel. Men, för citera en kär väninna, så är det också en otrolig chans, ett äventyr.


En sort nystart, början på ett spännande äventyr. 


Bara jag kunde hålla mina känslor lite bättre i shack, så trött på mina deppmoments som ofta tenderar att vara bra mycket längre än en kvart. Sååå...


Det är väl dags att ta djupa andetag och göra en blandning av att ta en dag i taget och "nu jävlar anamma ska något hända". 

Av Angelica - 15 juni 2012 14:28

Don't mess with the memories of a time passed by.


Jag vet att det är enklare att söka fram allt negativt och förändra minnen, tycka illa om honom, plädera hur han inte förtjänar mig... Hur han inte betyder något för mig.


N och jag hade faktiskt en diskussion kring det, å hur vänner(å vänner till vänner) hanterat sina uppbrott så, som allt som var bra och alla härliga känslor, bittersöta minnen... 

Som om de i ett trollslag försvunnit.

Att jag inte kan förstå dem(och inte han heller, så falskt mm.). Jag fattar att det är bra mycket enklare att vräka ur sig att han ändå inte var något att ha, istället för att vara ledsen och känna saknad. Längtan. Önskan om återförening... Eller att kunna gå bakåt i tiden och göra förändringar till det bättre. 


Det är intressant, jag har inga problem att spy galla om Den andra(vilket iofs är ovanligt för att vara mig, in a way), men när det kommer till Honom... Liksom förr i tiden. Kan inte Hata.  

Kanske jag är för snäll, dum... Hata är väl visserligen väldigt starkt och energisugande.


Arg på honom kan jag vara i alla fall. Ett gäng saker som stör mig, men som i grund i botten vibrerar i tårfyllda frågor: Varför inte För Mig, varför inte Jag? Varför var inte Jag värd att förbättra sig för och kämpa för?

Varför duger inte Jag? Varför vara den jag sett dig kunna bli, viljat att du ska bli, nu när jag inte längre är din?


Jag kallades prinsessan på ärten för att jag tyckte madrassen i sängen inte funkade att sova direkt på utan hade min egen 90-madrass på 160-sängen, men när jag flyttade investerades det minnsann i en ny större madrass.

Visst, det hade väl nämnts då och då att vi skulle fixa en ny men någon större ansträning blev det inte.

Bad jag dig hjälpa till med hushållsarbeten var det ett barnsligt pojkspolingsgnäll mer eller mindre, i princip aldrig med någon större entusiasm. Sista veckan jag bodde med dig var det tusan så fort disken försvann och du hjälpte till med tvätten.

Visst, nu när du skulle bo själv igen var du väl så illa tvungen, men det var inte det enda. 


Du lade på dig ölmage men gjorde inga större kraftansträngningar till förändringar utan köpte större klädstorlekar, men nu i slutet och efter jag flyttat så var det minsann dagliga magträningar och ett sex-pack i antågande. 

Visst, en del av det berodde på att din aptit sjönk drastiskt och att när jag åkt var det tydligen ett sätt att hantera sorg då tvspel, pcspel och gittaren inte längre lockade. 


Å du går frivilligt till dansställen först med Henne men inte med mig. 


Du säger att du saknar mig, fortfarande älskar mig och att det inte är något fel på mig och att jag är så bra så..


Men tydligen inte bra nog. Nej, jag var inte bra nog för att Du skulle vilja ärligt satsa på Oss, att finna den där flamman återigen som börjat sina i vardagens tristes. Nej, här väljer vi den "lätta" vägen ut till ett lättsammare förhållande.


Jag har visst tänk på vad jag lämnar, jag har visst försökt, men det går inte längre.  


Jag är arg på dig. Arg, besviken och ledsen. 


Det fanns så mycket kvar å ge, det fanns kärlek mellan oss, varför packa du din väska istället för att slåss?


Visst, jag kanske kör över honom, han kanske har rätt i att han ärligt faktiskt verkligen försökt. 

Men samtidigt är han bra mycket snabbare på att släppa något för att det blev tufft. 

Eller, är han? Liksom medan vi var tillsammans, liksom nu, undrade jag många gånger om jag verkligen kände honom.

Yttrade det högt få gånger med, å fick en huvudskakning tillbaka; det är väl klart du känner mig.


Nåväl. Dealar med dagens tårstund så kan jag göra något vettigt... Eller ja, bättre eller ja... Något annat i alla fall, sedan.

Av Angelica - 14 juni 2012 11:28

Vad kan jag säga, vad jag kan berätta? Hur kan jag formulera mig?


Hur jag känner mig så omkullkastad och vilsen, bara vill krya ner under täcket och försvinna. 

Jag vet inte vad jag vill, å det var okej när jag var sambo. Då dög det att hanka sig fram, hitta någon inkomst och leva ett vardagsliv där man inte behöver tänka på framtiden. Eller på vem jag egentligen är, vill jag vill vara. 

Jag gör dumma, dumma saker och snöar mig in i saker jag Borde veta bättre än att göra.

Dessa ständiga ursäkter, undanflykter, verklighetsflykt. 


Det är jättejobbigt att bara fokusera på mig, att inte liksom förr söka bekräftelse och styrka i andra istället för mig själv. 


Jag kan drömma om att efter sommaren är det Någon som säger att det var ett misstag och snälla, snälla ta tillbaka mig.

Men det är inget jag kan gå och vänta på, inget som jag egentligen... Jobbigt nog, tror kommer ske. 

Kanske det beror på att jag inte kan tro på att någon ärligt väljer mig framför någon annan. 

Att det faktiskt är lättare att glömma mig, komma över mig, än man kan tro. 

Å om han faktiskt skulle be mig, vem vore jag då om jag tog emot honom med öppna armar?

Att önska någon olycklighet?


Det var ett bra tag sedan nu, flera år sedan, jag hade någon livsomvälvande upplevelse, inte var det lätt. 

Inte gick det på några dagar, veckor... Innan jag var lycklig. Inte ens några månader. Ett halvår för att det skulle kännas Okej, mer än ett år för att det Helt skulle kännas mer Hemma i Sundsvall än nere hos familjen.


Någon del av mig påstår att jag är för gammal för att orka med något sådant igen. Kanske. Kanske inte.

Att sitta och gråta på mitt rum... Jag vet inte.


Att höra av sig till potentiella arbetsgivare fastän det känns som ett självklart nej.

Borde ringa, men känns enklare att maila, så kan de höra av sig när får en stund över.


Det finns nog garanterat jobb, eller kanske iaf, om man verkligen ligger i. 

Av Angelica - 12 juni 2012 09:11

Parting is such sweet sorrow, I'd say goodbye 'til it were morrow.


Att bryta all kontakt i minst en månad, är svårt och vi har brytit den igen, och igen...

Och igår skulle det vara HELT, så ännu ett jobbigt telefonsamtal fyllt av deja vú, tårar och snuva.

Några få sms till lyckades det dock bli men nu får det Vara nog.

Överväger att helt ta bort honom som kontakt i  telefonen inkl. alla sms. Ta bort frestelse.

((Fast spara numret på annat ställe, gjorde igår)).

Alla sms bär dock emot, då vissa ändå ger tröst och faktiskt stöd till att fokusera på Mig och inte annat. 

Å tar man bort det så är de borta-borta, fås inte tillbaka. 


Var hos mamma häromdagen och pratade om allt mellan himmel å jord, å så hjärtesorg.

Fanns ett sorghanteringssätt i ett avsnitt av Sjunde Himmeln som hon liksom jag tyckte lät smart.

Att ta en stund, bara en kvart och inte mer(i SH iaf), att verkligen låta själv falla och släppa ut allt.

Å sedan gör något för sin egen skull och fokusera på sig själv resten av dagen. 

Det handlade om sorgen efter en ung son, men på allmän hjärtesorg kan det väl funka likaväl. 


Istället för att ständigt stänga ut sorgen och sedan kollapsa, eller att helt enkelt Helt uppslukas av den. 


Så idag kom jag upp vid kvart i åtta, efter att ha påpekat för mig själv att det var bättre att gå upp än att vilja somna om, in i ännu en dröm, verklighetsflykt, speciellt en där jag är med N. Bara är.

Det är jobbigt nog att vakna upp ifrån och få en hård påpekan att det endast var en dröm. 

Men att slösa bort dagen i en verklighetsflykt jag ändå för eller senare måste vakna upp ur, värre. 


Så, nu är frukost,tandborstning och sängbäddning avklarad. 

Ska fylla i några papper jag behöver posta idag, sen blir det promenad förbi en brevlåda bort till ett grönområde i närheten, en lagom promenad sådär.  Denna soligt härliga junidag^^

Av Angelica - 9 juni 2012 13:08

Vet man alltid vad som är sitt eget bästa?


Hur hanterar man bästa ett slut? Är det att radera alla bilder, sms och allt man kommer åt, å att hålla sig från saker som påminner? Att förskjuta alla minnen?

Att hålla sig ifrån kärlekssånger?


Så gjorde jag första gången och i efterhand menade jag på att det är bättre att genomlida det, att visst ha kvar minnen, att vara rädd för att prata om honom. Ha kvar intressen man delat osv. 


Nu undrar jag allt om det är så smart. Inte är det skönt att känna psykisk smärta eller bygga illusioner om att det inte är slut vilket i slutänden bara göra mig ledsen.


Samtidigt tror jag inte hjärnan mår bra av att förtränga saker såsom jag gjorde första gången. 

Minnen som jag först naglat fast desperat och sedan ivrigt försökte förtränga.


Jag undrar ibland om mitt minne är så svagt som det känns ibland på grund av det.


Antar att det bästa för mig i allla fall, är en balans.


Den där zenoptimismen jag sökte då och då. 


Något jag dock känner är väldigt vettigt, det är att faktiskt lyssna på musik, se på teve, filmer och spela spel, även om de påminner. För att skapa nya anknytningar till dem.


Som min sköna tunna ljusgröna tunika som jag vägrade ett tag för att den påminde mig om dagarna med mitt exex, eller ja den som psykiskt var mitt ex innan N, även om vi kanske egentligen aldrig var tillsammans eller så...


Hursom. Ja... Ont det gör ont....


Det är intressant hur jag häromdan var så hård, relativt, mot N att gå vidare å bättre men inte på mig själv. Dumt.

Får väl ta och bli ändring på det;)

Av Angelica - 7 juni 2012 19:02

En deja vú av det dåliga slaget. 

Jag minns hur jag blev förra gången, denna orkeslöshet, bristande livsgnista. 


Fansen vad jag just nu saknar att bara besöka familjen kortare stunder, för att sedan återvända uppåt igen. 

Ett enklare liv, om än långt ifrån perfekt. Saknar den lugnande, trygga, varma famnen. 


Jag saknar den jag varit, saknar älsklingen fastän mitt inre bildminne blir allt svagare så man kanske kan börja undra vad det är jag saknar.

Det är tufft nu. Min mentala styrka är svag idag.

Ett sms om hur himla smal han blivit gör det inte bättre. Fyllesms.

Önskar jag kunde dränka sorgerna i en fylla. Så himla skönt. 

Eller kanske inte. 


Jag antar att det är okej att ha sina sämre dagar, att man måste få gråta. Det är skönt att gråta.

Att kolla igenom gamla bilder. 


Jag mår inge bra idag, då jag mindre ivrigt söker äkta distraktioner som verkligen får mig att må bättre.

Lär väl ge bakläxa senare men ja... Just nu känns det värt det.


Innan jag drar några djupa andetag och drar igång glad musik och ja... Försöker vända humöret.

Presentation

Hej! Jag är en 22årig tjej på jakt efter det jag kallar zenoptimism, följ mig och sträva efter det du med;)!

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Zenoptimism nästa med Blogkeen
Följ Zenoptimism nästa med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se