Alla inlägg under mars 2015

Av Angelica - 17 mars 2015 15:55

Du måste sluta med socker, chips och allt onyttigt.

Du måste gå till gymmet. Annars tar jag inte dig på allvar. Jag slår dövörat till vid annan träningsform för de ger inget.

Du måste sluta med pasta och vitt miljö, du kan inte gå ner annars.

4 kg ner med din metod är inget, alla vet att det bara är vatten i början.

Har du gått till gymmet?

Du kan inte gå ner om du inte gör som jag och andra jag känner gjort.


Bara för att det var lätt för mig måste det vara det för dig. För jag vet ju hur det är att vara i dina skor fastän jag inte varit ens i närheten av det själv.

Har du sökt jobb?

Har du fixat sommarjobb?

Hur gick det på tentan?

Kuggade du igen? Men lilla vän du måste ju plugga, du...

Hur går det med kärleken?

Har du någon på G?

Har det hänt något roligt?

Vad har hänt sen sedan sist? Utöver dina studier som ingen bryr sig förutom betygen trots att de tar upp 80% av min tid vardag som helg.

Alla dessa röster, alla dessa ord. I all välmening egentligen men de bryter ned mig. Jag försöker skaka av dem, argumentera emot dem eller vända dem till motivation att ge ett svar som glädjer dem.

Jag kämpar så hårt för att inte hamna i prestationsfokuset som driver folk idag till utbrändhet men det är jävligt svårt när det tycks vara det enda som räknas för alla runtomkring mig. De jag ser upp till likaså.

För trots allt vill jag samtidigt ha komplimanger, vill höra att de är stolt över mig. Vill passa in. Vara stark nog att vara modig.

Jag har haft prestationsfokuset i så många år och det var en av anledningarna till att jag kraschade, mitt självförtroende och självkänsla rasade - när jag inte presterade , när jag ansågs oförmögen till förbättring.

Jag kanske ska strunta i min egen röst och bara helt följa med strömmen...
Men det kommer inte, jag har vant mig att gå emot den i så många år att jag inte kan ignorera när något känns fel.

Av Angelica - 17 mars 2015 15:01

Du måste sluta med socker, chips och allt onyttigt.

Du måste gå till gymmet. Annars tar jag inte dig på allvar. Jag slår dövörat till vid annan träningsform för de ger inget.

Du måste sluta med pasta och vitt miljö, du kan inte gå ner annars.

4 kg ner med din metod är inget, alla vet att det bara är vatten i början.

Har du gått till gymmet?

Du kan inte gå ner om du inte gör som jag och andra jag känner gjort.


Bara för att det var lätt för mig måste det vara det för dig. För jag vet ju hur det är att vara i dina skor fastän jag inte varit ens i närheten av det själv.

Har du sökt jobb?

Har du fixat sommarjobb?

Hur gick det på tentan?

Kuggade du igen? Men lilla vän du måste ju plugga, du...

Hur går det med kärleken?

Har du någon på G?

Har det hänt något roligt?

Vad har hänt sen sedan sist? Utöver dina studier som ingen bryr sig förutom betygen trots att de tar upp 80% av min tid vardag som helg.

Alla dessa röster, alla dessa ord. I all välmening egentligen men de bryter ned mig. Jag försöker skaka av dem, argumentera emot dem eller vända dem till motivation att ge ett svar som glädjer dem.

Jag kämpar så hårt för att inte hamna i prestationsfokuset som driver folk idag till utbrändhet men det är jävligt svårt när det tycks vara det enda som räknas för alla runtomkring mig. De jag ser upp till likaså.

För trots allt vill jag samtidigt ha komplimanger, vill höra att de är stolt över mig. Vill passa in. Vara stark nog att vara modig.

Jag har haft prestationsfokuset i så många år och det var en av anledningarna till att jag kraschade, mitt självförtroende och självkänsla rasade - när jag inte presterade , när jag ansågs oförmögen till förbättring.

Jag kanske ska strunta i min egen röst och bara helt följa med strömmen...
Men det kommer inte, jag har vant mig att gå emot den i så många år att jag inte kan ignorera när något känns fel.

Av Angelica - 15 mars 2015 21:06

Det finns många olika sätt att gå ner i vikt och i slutänden stämmer det att det krasst nog handlar om att förbränna mer kalorier än man intar.

Men jag tror även starkt på att om man har 10+ kg att gå ner behöver man inte bara hitta rätt metod utan även ha självinsikt.
Det är något som gjort att man hamnat där.

En del av min självinsikt på vägen neråt är är att vara ärlig.
Om så inte alltid mot nära och kära så emot mig själv.

Inte skjuta upp att väga mig en söndag för att jag vet att den inte kommer visa minus efter allt onyttigt jag ätit. Jag väger det jag väger och att smussla med det och undvika det förändrar inte siffrorna på vågen.
Likaså att välja en mindre storlek än den jag har på nya kläder, det är pengar i sjön med kläder jag inte kan ha på mig ännu. Dessutom gör det inte mig mer motiverad att gå ner heller.
När det kommer till kläder i allmänhet var jag länge motstridig till att köpa nya kläder, som att straffa mig själv med en trist gardrob skulle knuffa mig att gå ner. Istället ger det mig sämre självförtroende och självkänsla och känsloätande.
Därför har jag börjat unna mig klädesplagg ibland och dessutom unnat mig skor som belöning när jag uppnått ett mål.
Å andra boostar till mitt yttre.

Det låter kanske ytligt dumt, men det hjälper mig. Om jag gillar vad jag ser i spegeln har jag mer inre styrka att förbättra det. Att bli alltmer den som inte bara kan gå ner i vikt , för det har jag gjort förr, utan göra det och sedan inte gå upp igen.

Att jag passerat 100 kg är ett faktum men fulla innebörden har jag inte helt kunnat förstå. Det kanske borde vara hjärtekrossande och inte den axelryckningen det känns som.
Men att bryta ihop hjälper mig inte och jag är gråtkänslig redan som det är:)

Av Angelica - 9 mars 2015 09:03

Full av energi efter en helg med familjen, inklusive en härlig promenad igår i solskenet med många skratt. Så, idag är det slutspurt på skolarbete och kombinerat med de uppmuntrande orden i bilden nedan, så känner jag mig peppad. Full far framåt!;)

Av Angelica - 3 mars 2015 20:02

Kände mig orkeslös och började googla depressiontrådar och dylika tester. Humöret blev inte bättre.

Men så hittade jag ett blogginlägg som handlade om hur smarta människor blir deprimerad då de ständigt blir uteslutna då de anses för svåra att arbeta med. Hur människor kuvar deras kreativitet, nya idéer och hur man lär sig att tysta ned sig själv, "normalisera" sig. Osv osv

Mitt humör lättades upp, inte för att jag är supersmart, utan för att det där påminde om mig.

På många vis känns det som jag allt mer inser att jag lärt mig att vinna aldrig är rätt -inte att välja sina strider utan att helt undvika det.
Jag suger i mig allt negativ kritik och rus men slår för det mesta dövörat till vid rosor . Tycker jag var tvärtom när jag var yngre, kanske naiv ibland men ja...

Varför? Åhå jag skulle kunna skylla på en den ena en den andra.

Hursom, det inlägget ljusade upp min värld , min tillvaro. Gav mig energi.
Inte riktigt tillräckligt för att hugga i med skolarbete men med andra hushållssysslor. Arbetet kommer sen.
Sen. Jag har sagt det i flera dagar nu känns det som. På sistone har jag försökt muta mig själv med "Bara två timmar, behöver inte göra allt på en gång men två timmar i sträck vore något". Det har ju inte gett så himla mycket hittills.

Av Angelica - 1 mars 2015 19:23

Det är skillnad på att vara Lonely och att vara Alone. Att känna sig ensam och vara ensam.
Det känns som att ensamheten är mitt dilemma, hur mina tankar springer iväg när jag är själv och min energi till och förmåga att få saker gjorda när jag är själv... Sinar och rinner stundtals ut i sanden.

"Behandlar du dig själv på samma sätt som du behandlar andra? Hur kan du förvänta dig att någon uppskattar att vara i sitt sällskap om du inte själv uppskattar ditt eget sällskap?"
Översatt(ish) citat från filmen The Secret.

Sigh. Men, för var gång jag tar mig upp när jag som minst saknar energin att göra det, ju mer styrka ger jag mig själv att göra just det.

Det är viktigt att kunna be andra om hjälp men jag är också såpass gammal nu att jag inte kan hålla någons hand konstant.
Trots allt, det är så mycket jag tagit mig igenom , så långt jag kommit från bottnar jag nått gång på gång.
Kärleken som gått i spillror och krossat mig, tryckt ner mig , men jag har stärkt mig upp på fötter igen.
Skolresultat som gått åt skogen men som blivit bättre.

Så mycket annat som hade kunnat få mig att helt ge upp, tappat all ork och allt hopp om en ljusare framtid. Men jag har inte gett upp och på en del vis har jag blivit starkare. Därmed borde sådana vardagliga och jämförelsevis enkla saker inte vara så svåra egentligen.

Som jag sagt någon gång tidigare; jag tror att jag har blivit så van vid att kämpa, klamra mig fast, att jag glömt hur det är att stå stadigt av sig själv med båda fötterna med så många möjligheter framför mig om jag bara skulle våga ärligt hoppas och ta ett steg framåt fastän jag är osäker och rädd. Sluta vara rädd.
Jag jobbar på det.

Skapa flashcards