Direktlänk till inlägg 10 oktober 2015

Problemet, inte symptomen

Av Angelica - 10 oktober 2015 15:42

Min familj har uttryckt oro för mig, irriterande tryckt på bättre kostvanor, ut gå en stund varje dag.

Sanningen är att det är orken som saknas, anledningen till varför Min takt , mina steg , är så små att de är osynliga i andras ögon.


Kanske är det så att om jag förändrar symptomen ändrar jag problemet.

Problemet är inte "lathet", det är inte ens övervikten.

Jag mår inte tillräckligt dåligt för att klassas under depression. Jag är mer on the brink of, med bristande styrka att kliva bort från klippkanten.

Men hur kan de veta detta egentligen då jag jag kämpar i tysthet och när de ärligt frågar så ljuger jag eller slätar över, förminskar.

Antingen ger jag upp eller så kämpar jag. Men ger jag upp så måste jag för eller senare ta tag i h-lvetet, som kommer vara mycket värre än om jag kämpar på.

Långvarig viktnedgång handlar inte om förändrad kost och rörelse, utan att gå till botten med problemet som ledde till stadig viktuppgång från första början.
Det är inte så enkelt som: h*n e lat och gillar mat & onyttigheter.

Det handlar om självkänsla, självförtroende och bristande förmåga att lyssna till mättnad & lagom.
Att ha ätit sig mätt av mat men ändå få i sig en hel påse chips eller lösgodis eller vad det nu må vara.
Att äta sina känslor, eller äta för att känna något, för lyckorus.


Hela ens jag är knutet till vanor, beteende, tankar, känslor... Som leder till övervikt, eller perioder med extremare vanor och tillfällig smalhet.

Någon som varit smal genom barndom & tonåren kan inte till fullo förstå detta. För de har inte pajat sin hjärna som vi har.
Visst finns det de som går upp efter denna ålder, eller de som känner att de förgäves försökt gå upp i vikt.

Andra problem, andra lösningar.


Sigh. Det betyder inte ursäkt, inte hopplöshet. Bara en insikt att bära med sig, att försöka förstå vad som gick fel från första början. Hur det kan förändras. Stora steg eller små steg, alla är vi individer som mår bra av olika saker.


Själv har jag mått som bäst när jag är kär, omtyckt, fysisk omtanke och rörelse. Samtidigt vill jag inte att min självkänsla & självförtroende ska vara knutet till vad någon annan tycker om mig. Beroende av komplimanger för att lita på mig själv, tycka om mig själv. En svår balansgång för att tro att man är en fotomodell är lika dumt som att tro att man är världens bästa sångare och sedan förlöjligas inför hela svenska folket på en idolaudition.

Blöh, jag kanske skulle blivit psykolog, lösa andras problem istället för mina egna.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Angelica - 25 oktober 2016 00:51

Använd ditt dåliga samvete som bränsle. Vänd ångern inatt till energi, kraft och diciplin imorgon. Gjort är redan gjort, imorgon är en chans att rätta dagens misstag. ...

Av Angelica - 26 augusti 2016 16:34

Dags för lite Zenoptimism igen. En återanvändning av att Lista alla kraven, måsten, vill-göra... Och rannsaka sig själv över vad som är praktiskt rimligt. Detta efter att känna sig omotiverad, aningens trött och återigen befinna sig i ett stökigt ...

Av Angelica - 12 juli 2016 23:09

Kom ihåg Zenoptimism-listan. Inse vad du sätter för krav och måsten på dig själv, hur orimliga de kan vara at både hinna med och uppnå. Inse dygnets tidsbegränsning och hitta balans. Var konkret, finn vad som kan prioritera ner eller bort. Glöm inte ...

Av Angelica - 7 april 2016 18:21

Det finns mycket jag ångrar, mycket jag kan känna dåligt samvete för och mycket jag gräma mig över. Det hjälper inte att jag i ren allmänhet innerst inne känner att jag är ett evigt femte hjulet, sistahandsval. Att jag inte är omtyckt, att folk fejka...

Av Angelica - 29 januari 2016 22:05

Mindfullness, eller kanske det jag kallade zenoptimism, har börjat jobba på senaste dagarna, veckorna och jag tycker att det hjälper. Jag får mer energi, mer gjort och eftersom det även finns med mig gällande kost äter jag mindre onyttigt. Mindre män...

Skapa flashcards