Det är nyårsafton, imorgon är ett nytt år. Å idag vaknar jag upp i min lgh, första gången sedan den 20 december. Jul är över och min födelsedag likaså.
Jag har en hög med disk att ta itu med och andra hushållsysslor att fixa, som att tvätta. Behöver balansera min ekonomi, mata in kvitton och planera framöver.

Men trots skön egen säng och 8+ timmar sömn känner jag mig trött och inte alls pepp att sätta igång, å frukost inkl smoothie och 2 koppar kaffe verkar inte göra något åt det.

Inte för att det spelar någon roll, för såhär kan jag inte bo, så bara att dra igång musik och ta itu med det.

Det är något jag bär med mig in till nästa år: strunta i om jag känner för det, för jag mår ju så mycket bättre av att ta tag i saker än att skjuta upp det.

En annan sak jag tar med mig är att inte bära runt på saker inombords och därmed göra dem större än vad de är, utan vara öppen, ärlig och inte vara rädd för att söka stöd.

Den tredje saken jag vill ta med mig in i nästa år, är att våga ta för mig, prata och vara social. Hur kan jag annars lära känna någon ny.

Tankarna virvlar, tankespår åt många olika håll - kring ekonomi, julklappar, motion, hälsa, kost och en massa annat.

Men framför allt den som verkligen är viktig i nuet.

Redan i morse då jag såg frågorna till hemtentan insåg jag att inte mindes boken och ångrade att jag inte ältat den förra veckan såsom tanken var.

Nu är klockan 22.26 och inte en enda av de 4 frågorna är klara och de ska in imorgon kl 12.00 senast.

De ska inte bara vara skrivna, de ska också ha hunnits dubbelkollas igenom. 

Det är en salstentamen på fredag som känns minst lika tveksam, men måste jag åtminstone inte klara den för att få godkänt på kursen. 

Men det måste jag däremot med denna hemtenta.
 

Det känns så hopplöst, på sitt vis. Jag känner hur jag återigen närmar mig denna onda cirkel av att kugga ett delmoment i en kurs, en kurs till... Inget CSN. 

Så går det när tiden rinner iväg och jag lägger tid på att handla, köpa onyttigt och fastna vid tv-program.  Plus grejar med B-uppsatsen. Uppsatsen är väldigt mycket roligare än denna kursen med hemtentan i. Inte bara för att det är lättare just nu än hemtentan, utan i allmänhet. Hemtenta är tråkigt.

Men jag måste ju klara den! Jag vill inte stå där igen med samvetet i bottnen, tårar rinnandes och ilska mot mig själv bubblandes inombords. Ovanpå det skammen gentemot nära och kära - att jag väl ändå borde veta bättre än att agera såhär. 

Samtidigt är ju inte hoppet ute ännu. 

Frågan är dock: stanna uppe några timmar till genom natten eller gå och lägga mig nu för att gå upp tidigt imorgon?

Jag är ju mer än nattuggla, men frågan är hur snällt det skulle vara mot mina ögon som fått lida av tårar innan idag(orelaterat med hemtentan utan en helt annan sak)...

Å andra sidan, själva sömnen lär ju vara bättre med ett gott samvete. 

Att ta hand om disken borde jag hursom göra innan jag går och lägger mig. 

Delvis är disken en undanflykt från hemtentan, men eftersom jag måste handdiska så borde det verkligen åtgärdas idag och inte låtas stå och gro tills imorgon.  

Tror jag tar tag i den och sedan kanske försöker lite till på hemtentan.

Jag hamnade i en diskussion för ett tag sedan, som aldrig tycktes ta slut, där oavsett om man la fram ena argumentet efter det andra, så verkade inte motparten fatta, och den inte fatta varför inte vi förstod. Det gick såpass långt att det fick mig att bli upprörd, inte vilja vistas där, undvika platsen. Till slut verkade denna ha nått sitt slut, min sida hade fått ge vilka för att det skulle få ett slut ngn gång. Å jag ville inte blossa upp den igen, för att kunna så småningom känna lugn där på denna plats.

Men nu, till och från, flammar det upp inombords, tankarna ältar vidare och jag hittar orden, argumenten och förklaringarna som nog hade fått motparten att fatta någon himla gång.
Inte för att det hjälper, även om jag skulle gjuta nytt liv i diskussionen tvivlar jag på att det skulle leda till något bra.

Undrar om detta ältande beror på att det känns som att det är story of My life att jag alltid har fått ge mig, tvingas försöka släppa, aldrig fått känna att jag faktiskt lyckats få någon att fatta, förstå, ändra sig. Vinna.

Sigh, energislukeri...
Det mesta trista är att som med så många andra diskussioner och gräl, hade det inte ens behövt börja om inte folk kunnat tänka efter lite och försöka vara villiga att faktiskt förstå den andra , sätta sig i den andras skor, inte tjata om samma sak igen och bli än mer aggressiva och börja med glåpord och mer eller mindre personliga påhopp.
kasta allt krimskrams och ställa frågan direkt" Menar du alltså därmed att...".

Måste folk vara så instängda? Kan inte folk ha lite självdistans och lugn?

Blöh, klyscha även i kärleksförhållanden och vänskap muttra, tjafsa om andra saker än vad det egentligen är vad rent naket, öppet faktiskt känner och undrar. Som: "tycker du inte om mig länge, du rör mig aldrig" Det känns som det alltid är jag som hör av mig till dig och aldrig tvärtom, det gör mig osäker över vad du egentligen känner för mig"
Som att förgäves försöka truga med en vän att h*n väl kan komma å hälsa på när man själv alltid är den som tar intiativ och åker längre sträckor, istället vara ärlig:
"Nu är jag trött på det här. Du säger att du inte har tid att ses/hälsa på pga jobb men samtidigt åker du iväg och hälsar på en massa andra, fastän vi inte har ses på evigheter jämfört med dem. Därmed känns dina ursäkter falska och som om du aldrig skulle ta dig tid att åka till mig ngn gång. Ljug inte för mig!"
Osv...

Frågan i inläggets rubrik kvarstår dock fortfarande, hur kan jag ärligt släppa något som fortfarande irriterar mig men drar en massa onödig energi från mig så att jag därför Borde släppa det?

Tar några djupa andetag och försöker hitta på något annat...

Vi levde förr i en sjukt fördomsfull värld där folk behandlades illa för ingeting, jmf med idag.

Jag är glad att vi inte har det så idag.
Samtidigt mår jag i stunder dåligt av de aggressioner man möter idag vid minsta lilla generalisering.

I stunder känns som att vi blivit daltande eller alldeles för cyniska.
Eller cyniska, syftningspoliser. Alla ord tas på fulla allvar eftersom det var missar av sådant förr som ledde vägen till allvarligare uttalanden som ingen reagerade på.

Det här tär på mig, ljuset inom mig som jag försöker skapa, hitta mig själv och må om så inte bra så bättre.
Det är skönt att ha nära till skratt, jobbigt att sakna spärrar, skyddsbarriärer, så att jag även får nära till tårar och alla andra mindre roliga känslor.

Zenoptimism indeed. Balans, lagom.
Andas. Sov, för imorgon är en ny dag och jag ska njuta av att bo själv igen.
Inte dras med i allt Depp och Ånger som ligger och lurar.

Andas. Lugn, andas och släpp taget.