Alla inlägg under december 2014

Av Angelica - 19 december 2014 00:19

Jag har dansat den här dansen så många gånger. Uppvaknanden, stora planer, full av energi och hopp...
Men ändå, stillastående. Det är kanske dags för små steg men helhetsbild i backspegeln att snegla bakåt i vid tvekan.
Jag var som lyckligast och kände mig som mest levande när jag var kär och hade vänner att umgås regelbundet med, prata lite med. Men allt var inte en dans på rosor då och det jag glömde ta hand om då har jag förgäves försökt ta hand om efter kärleken försvann och allt rasade samman. Jag behöver passion för att ge mig gnista och styrka, men samtidigt styrkan att våga mig ut och satsa på den. Den eviga balansen jag aldrig tycks finna men ständigt eftersträvar.

Jag vill vara den smala, lagom vältränade tjejen som kan motbevisa alla inmatade tankar om ska&måsten att nå dem. Gå min egen väg. På gott och ont, men jag har gjort det i så många år nu och i så många sammanhang så hur kan jag ändra det i en handvändning även om jag skulle vilja.

Av Angelica - 11 december 2014 00:09

På väg hem från grupparbete i skolan kände jag mig rätt slutkörd och tankarna började spinna negativt: Ingen återhämtning, sovit för lite och inte kommer jag kunna ta igen det inatt eller imorgon. Grupparbete hela dagarna å delar av kvällar så ingen tid att gå å träna som tänkt, eller läsa i kursböckerna och renskriva klart föreläsningsanteckningar.
Att fortsätta med det jag känt mig så stolt över att inte hamna efter...

Nej, vänta lite. Se det positiva. Stanna upp, pausa, tänk efter lite.

Det har ju funnits stunder som det känts som att jag hade för lite att göra å ensamhet och nu får jag ju det sociala i alla fall. Känna att jag gör något. Bio ikväll med och det ska ju bli roligt.

Pausa, sedan agera. Ibland funkar riktigt bra^^

Av Angelica - 9 december 2014 23:56

Mamma sade en gång: jag vet att du har ett inre lugn i dig, nu vill jag att du tar fram det.

Det har jag plockat fram ett gäng gånger sedan dess.
När jag var sjukt nervös inför en Intervju.
När jag behövt lugna och ta hand om någon utan att själv kunna bli upprörd.

Som starkast när jag gjorde det dumma misstaget att messa när jag körde, tittade ner vad som kändes i en sekund, när jag tittade upp körde jag i diket med passageraresidan.
Jag lyckades få upp bilen ur diket i 70 km/h och stanna till slut vid en stoppskylt.
Jag var själv i bilen, inga bilar hade varit i min väg då jag var halvt ute på landet och jag hade inga personskador. Men jag skakade, var i chock för första gången i mitt liv och mammas ord kom till mig och jag försökte hitta ett inre lugn att hantera situationen. Gick ut och kollade bilen, båda däcken på passagerarsidan var sönder- jag var fast där. Tankarna snurrade, en stark önskan att kunna vrida tillbaka klockan.
Tillbaka i bilen, försökte hitta lugn.
Måste ringa om hjälp, hitta mobilen. Allt i bilen hade kastas runt och fortfarande skakandes började jag leta efter mobilen, som visade sig ha hamnat på golvet bakom mitt säte. Fick tag i ngn som inte kunde hjälpa, ngn annan som kunde lugna och till slut instruera att köra på fäljarna över vägen till en mindre parkering.
Någon gång under den här tiden stannade någon till bredvid och frågade om jag behövde hjälp men jag sa att de var på väg- minns starkt hur förvånad jag var att höra min egen röst för den var så olik, skakig och nära falsett fast jag började känna mig relativt lugn.

Å jag hittade mitt lugn den gången, jag skakade, tankarna skenade och jag grät men svimmade inte, frös inte.
Jag hittade ett lugn att komma på vilka steg jag behövde ta för att hantera och lösa situationen.


Anledningen att jag kom att tänka på detta var att jag ikväll hade en annan mildare dust med bil idag. Batteriet har varit dåligt men idag var det tydligen extra illa med kylan ute så vid trafikljus i filen för vänstersväng till en mack dog den. Å den vägrade starta helt, kom igång lite men dog snabbt. Försökte vara lugn, minnas saker pappa lärt mig, gasade till när den gick igång lite.
Tankar om att tänk om varningslampan inte funkar och nån kör på mig. Om jag får igång den men den dör mitt i korsningen?
Osv.
Men bilen gick inte igång och jag insåg att jag behöver ringa om hjälp pappa var 2 mil från stan, försökte med få tag i morbror som bor i stan men inget svar. Ringde pappa ändå, tårarna rann och försökte samla ihop mig å kort å konkret förklara vad som hänt å var jag var. Han bad mig prova att starta den ett par ggr på olika vid men konstaterade snabbt att det inte gick och sa att han skulle köra iväg.
Jag började lugna ner mig och mitt i uppsikten bakåt och ett vinkande om att de som kom bakom skulle köra runt - klickade det till, varningsskylt!
Den där triangeln som ska finnas i alla bilar, måste ha en så ut till bakluckan å rota med stundtals blickar bakåt ifall det kom någon bil.
Upp med den och tillbaka in.

Till slut kom pappa å syrran och vi knuffade den in på macken. Laddade upp batteriet med pappas bil och till sist kom bilen hem igen, nästa en timma efter jag åkt iväg från början.
Affären som jag tänkt ta bilen till hade stängt och var frusen å fortfarande lite uppe i varv å slut i huvudet men bra ändå.

Det är bra det där inre lugnet. Visst kan jag önska att det var starkare ibland men jag är tacksam ändå. Det gör mig lite starkare. Å det kan hjälpa mig med mindre saker och att kunna pausa i vardagen och tänka efter innan jag agerar.

Av Angelica - 8 december 2014 22:14

Renskrivit en hel del föreläsningsanteckningar och varit på gymmet. Det extra bra var det faktum att jag efter lunch kände mig trött och med mörkret utanför fönstret starkt övervägde att inte komma iväg.
Istället drog jag ner persiennerna(vita så blir direkt ljusare), bytte om till träningskläder och tog en halvtimmas tupplur. Jag gick sedan upp och iväg till univ biblan där jag satt mellan ca 16.30&19.30 Efter det gymmet tills de stängde 21.00
Känns bra. Jag kan bara jag vill.
Inte heller var jag iväg och köpte chips, poppade lite popcorn bara.

Nu har jag slöar klart vid tvn, sängen nästa.

Av Angelica - 7 december 2014 23:30

Det är mindre tid på dygnet än jag föreställer mig och en hel del saker tar bra mycket länge tid än jag tror att de ska ta.

Jag har märkt av det här tidigare såklart men den här helgen blev det väldigt klart att det jag hade tänkt mig hinna med inte fanns utrymme för.

Jag hann göra matlåda och rensa/ordna upp en fet bildmapp som segade ner datorn pga dubletter/tripletter osv. Diskberget är borta. Har ätit grönsaker och inte bara godis med mera. Motstått suget efter att åka å köpa chips. Fått hem kursböckerna till nuvarande kurs, så nu kan jag hjälpa mer med grupparbetet. Läsa några kapitel i den har jag inte gjort än och inte heller renskrivit föreläsningsanteckningarna.

Massa saker som jag inte gjort, som att träna. Träna mera skulle hjälpa mig i vardagen, är så himla svag i armar och nypor. Var pinsamt tydligt när jag skulle hjälpa till att byta till vinterdäck idag. Kunde inte göra så mycket.

Men jag är ändå rätt nöjd... Ganska nöjd... Ganska okej... Lite okej med helgen.
Å min lärdom är att dela upp saker mer, sätta mindre mål per dag som jag kan uppnå. Inte för låga och jag kan ju göra mer än tänkt om det passar men jag slipper den onödiga ångesten över allt jag Inte gjort som jag egentligen inte hade Kunnat hinna med.

Imorgon ska jag läsa åtminstone ett kapitel i en av böckerna och påbörja renskrivningarna. Plus att vi antagligen lär fortsätta med grupparbetet.
Träna behöver jag göra, åtminstone en halvtimma antingen på gymmet eller Wii Fit.

Känns redan nu som att träningen kommer att falla bort.

Av Angelica - 5 december 2014 21:11

Mitt liv står stilla och jag slogs nyss av tanken att det är mitt eget fel. Onda Cirklens fel.

Mitt liv skulle vara bättre om jag var kär och hade en fast partner å var smal.
Jag tror mig dock inte kunna attrahera någon jag vill ha som den överviktiga jag är nu. För jag attraheras inte av någon som är väldigt mullig eller som jag. Så varför skulle de vilja ha mig

För att bli smal behöver jag vara glad nog för att undvika onödigt ätande och ha engagemang nog att träna regelbundet. Jag skulle må bättre Om jag hade fler vänner eller umgicks mer med de få jag har. Fast just nu när jag är med vännerna känner jag mig som femte hjulet och i allmänhet som en väldigt tråkig människa att umgås med. Om jag fick en klon hade jag inte velat umgås längre stunder med mig själv.

Jag skulle behöva extrajobba för att få en bättre ekonomi men just nu känns skolan för overwhelming för det å även med jobb skulle jag fasa för att gå dit- ständigt rädd att misslyckas på flera vis och att inte vara snabb nog. Ett längre bra utfört jobb skulle nog ironiskt nog ge mig välbehövligt självförtroende och självkänsla plus en trygghet inför kommande examen.

Men jag mår inte bra, sabbar stundtals för mig själv och sitter här än en gång kvällen innan en tenta , pluggat för lite och försöker förmå mig att ge järnet så att jag klarar den imån.
Innan idag har jag fikat med en vän och jag känt mig tråkig men inte anförtrott mig fastän hon säkert skulle stötta mig. Å efter det i min ensamhet ätit snacks & lite lösgodis. Tårarna rann stundtals när jag skrev detta vilket kändes skönt på något vis. 99 kg. Jag borde inte få äta onyttigt, men jag vill ju ha det till tentaplugg. Å antagligen för tillfällig lyckokänsla.
Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka till åren i en annan stad då jag var smal, hade pojkvän , vänner , ett socialt liv...
Försöker hindra tankarna, fokusera på nuet och inte heller fastna i ältande över nuets distraktioner såsom politiska diskussioner och annat som irriterar mig eller ger ett engagemang för annat jag inte har tid att fokusera på. Undvikande. Uppskjutande beteende.
Å eftersom jag inte mår bra nu har jag inte orken att verkligen göra det som jag i längden skulle må bra av.


Ni behöver inte påpeka det: jag vet själv att det här är självdestruktiva tankebanor , helt emot rådet "Älska dig själv hur kan ngn annan göra det om inte du själv gör det". En nära vän eller familjemedlem skulle nog påstå att min egen självbild inte överensstämmer med verkligheten och att jag är fin som jag är.
Inte för att jag skulle tro dem. Det är mer något man säger för att man bryr sig om någon och inte vill att de ska vara ledsna. Jag är inte ful som stryk för det eller världens tråkigaste värdelösa människa men inte heller såsom de påstår.

Så, jag skapar mina egna onda cirklar som gör att det känns som att jag står stilla. Det händer inget i mitt liv. Frågan blir då, vad ska jag göra åt det? Förutom att "kämpa vidare" och försöka ta en dag i taget att göra det bättre. Å försöker glädjas idag åt att jag cyklade t&r till skolan och har även gått andra sträckor istället för att ta bussen.

Plugg nästa!

Skapa flashcards