Alla inlägg under juni 2012

Av Angelica - 25 juni 2012 16:33

Jag känner mig lite vilsen och ofokuserad, återigen.

Tankar och fokus vandrar till , och fastnar vid, det som slösar tid nu. Teveprogram, filmer... Men framför allt dagdrömmeri om någon jag inte borde dagdrömma om. Någon jag ett tag faktiskt lyckades behålla långt i skymundan utan någon direkt betydelse, ett förflutet och inte en del av nuet.


Men så kom den där korta men upprörande brytet av noll-kontakt. Att han fortfarande är osäker, men inte kan ta sig ner förrän  sin semester.


Å nu sitter jag här, blandad med faktumet att jag "vet" att han inte kommer välja mig, att lagom till mitt hopp stiget och med det tankarna om att det faktiskt är Möjligt, något Jag Vill, så kommer det ha känts bättre för honom, utan mig. 

Kanske aningens negativitet, ett spår av dåligt självförtroende, att väl ingen kommer se mig som förstahandsval, vad det än gäller. Follk bryr sig om mig, jag är okej, rätt söt och ibland kanske lite snygg till och med. Men ändå grå, femte hjulet och så vidare..


Men det känns mest i ren allmänhet som the story of my life, just min "tur" att det blir så. 

Å jag har inte berättat för varken vänner eller familj om det samtalet, för jag vet vad de skulle säga redan. 


Glöm honom, han har redan gjort sitt val förrut och han förtjänar inte dig... Och så vidare.


Sååå... Men i alla fall, igår raderade jag han som mobilkontakt inkl smskonversationen... Visserligen sparade jag vissa sms i anteckningar, men tja.... Ett steg i taget?


Idag är seg dag då det regnar och blåser en massa ute, inte direkt lockande för att komma igång med ordentlig daglig motion. Men jag gick bort till Netto och tillbaka, köpandes bara det jag tänkt(mjölk, yoghurt, bananer) och ingen läsk eller något snacks. Inte ens en flaska mineralvatten. 

Plus att jag mailade ams, behövligt då det nu gått ett antal veckor sen jag var där och de skulle höra av sig efter någon vecka...


Det regnar på nu men det var skönt med en promenad innan, blåsigt men uppehåll just då...

Funderar på att gå en till promenad, speciellt lockande att gå bort till Lidl och köpa Jordnötsbågar, mums;D

Dock inte så passande då jag försöker hålla snacks till helgerna om ens överhuvudtaget. För kroppens och plånbokens skull;p


Borde ta och göra några coreövningar av olika slag, så att jag faktiskt kan lyckas med att stå i plankan i mer än bara ett par sekunder:P Plus att det behövs då min rygg börjat kännas extra svag och öm på sistone:S INTE bra...

Starkare rygg och plattare mage... Synd att det är så himla jobbigt att träna just de områdenaxP

Hade någon form av träningsvärk i ena armen på förmiddagen idag(och lite nu), fint vad lite boxning och baseball på Wii kan göra:p


Hungrig... Tur att det är middag på g, plus att det finns ett gäng bananer hemma nu att mätta hungern med:p

ANNONS
Av Angelica - 15 juni 2012 20:48

Ja, självömkan är enkelt.


Folk som 10-30 år äldre än mig, eller mer, menar att jag är så ung så att du har hela livet framför dig och ja...

Hela den där fadderullan jag säkert inte är den enda som fått höra.


Samtidigt ser jag på syskon och vänner, som runt min ålder har kommit bra längre än mig.

Bra mycket bättre grund än mig.  Eller än värre, yngre syskon som i vissa aspekter har en inre styrka och mogenhet som överstiger min egen. Värre på så vis att jag väl borde vara starkare än någon som är flera år yngre än mig?


Jag lade på mig studieskulder för tre års studier som inte gett mig någon grund för något arbete, var sedan i ett år mer eller mindre arbetslös och sambo med en pojkvän jag inte lyckades behålla. 

Andra har fast jobb, sambo och är styvmamma. Eller har en Vettig utbildning i bagaget som leder till jobb, Har lett till jobb. 


Jag känner mig vara svagt socialt kompetent, smått obekväm till och med min underbara moder som är otroligt lättsam att vara med egentligen.

Vilket gör jobbsökande än svårare.

Få-få vänner, egentligen kanske bara två. 


Så jag har Bara familjen, inkl bonussyskon jag inte känner mig helt avslappnad med...


Erhm. Ja, kort så är självömkan enkel. Men, för citera en kär väninna, så är det också en otrolig chans, ett äventyr.


En sort nystart, början på ett spännande äventyr. 


Bara jag kunde hålla mina känslor lite bättre i shack, så trött på mina deppmoments som ofta tenderar att vara bra mycket längre än en kvart. Sååå...


Det är väl dags att ta djupa andetag och göra en blandning av att ta en dag i taget och "nu jävlar anamma ska något hända". 

ANNONS
Av Angelica - 15 juni 2012 14:28

Don't mess with the memories of a time passed by.


Jag vet att det är enklare att söka fram allt negativt och förändra minnen, tycka illa om honom, plädera hur han inte förtjänar mig... Hur han inte betyder något för mig.


N och jag hade faktiskt en diskussion kring det, å hur vänner(å vänner till vänner) hanterat sina uppbrott så, som allt som var bra och alla härliga känslor, bittersöta minnen... 

Som om de i ett trollslag försvunnit.

Att jag inte kan förstå dem(och inte han heller, så falskt mm.). Jag fattar att det är bra mycket enklare att vräka ur sig att han ändå inte var något att ha, istället för att vara ledsen och känna saknad. Längtan. Önskan om återförening... Eller att kunna gå bakåt i tiden och göra förändringar till det bättre. 


Det är intressant, jag har inga problem att spy galla om Den andra(vilket iofs är ovanligt för att vara mig, in a way), men när det kommer till Honom... Liksom förr i tiden. Kan inte Hata.  

Kanske jag är för snäll, dum... Hata är väl visserligen väldigt starkt och energisugande.


Arg på honom kan jag vara i alla fall. Ett gäng saker som stör mig, men som i grund i botten vibrerar i tårfyllda frågor: Varför inte För Mig, varför inte Jag? Varför var inte Jag värd att förbättra sig för och kämpa för?

Varför duger inte Jag? Varför vara den jag sett dig kunna bli, viljat att du ska bli, nu när jag inte längre är din?


Jag kallades prinsessan på ärten för att jag tyckte madrassen i sängen inte funkade att sova direkt på utan hade min egen 90-madrass på 160-sängen, men när jag flyttade investerades det minnsann i en ny större madrass.

Visst, det hade väl nämnts då och då att vi skulle fixa en ny men någon större ansträning blev det inte.

Bad jag dig hjälpa till med hushållsarbeten var det ett barnsligt pojkspolingsgnäll mer eller mindre, i princip aldrig med någon större entusiasm. Sista veckan jag bodde med dig var det tusan så fort disken försvann och du hjälpte till med tvätten.

Visst, nu när du skulle bo själv igen var du väl så illa tvungen, men det var inte det enda. 


Du lade på dig ölmage men gjorde inga större kraftansträngningar till förändringar utan köpte större klädstorlekar, men nu i slutet och efter jag flyttat så var det minsann dagliga magträningar och ett sex-pack i antågande. 

Visst, en del av det berodde på att din aptit sjönk drastiskt och att när jag åkt var det tydligen ett sätt att hantera sorg då tvspel, pcspel och gittaren inte längre lockade. 


Å du går frivilligt till dansställen först med Henne men inte med mig. 


Du säger att du saknar mig, fortfarande älskar mig och att det inte är något fel på mig och att jag är så bra så..


Men tydligen inte bra nog. Nej, jag var inte bra nog för att Du skulle vilja ärligt satsa på Oss, att finna den där flamman återigen som börjat sina i vardagens tristes. Nej, här väljer vi den "lätta" vägen ut till ett lättsammare förhållande.


Jag har visst tänk på vad jag lämnar, jag har visst försökt, men det går inte längre.  


Jag är arg på dig. Arg, besviken och ledsen. 


Det fanns så mycket kvar å ge, det fanns kärlek mellan oss, varför packa du din väska istället för att slåss?


Visst, jag kanske kör över honom, han kanske har rätt i att han ärligt faktiskt verkligen försökt. 

Men samtidigt är han bra mycket snabbare på att släppa något för att det blev tufft. 

Eller, är han? Liksom medan vi var tillsammans, liksom nu, undrade jag många gånger om jag verkligen kände honom.

Yttrade det högt få gånger med, å fick en huvudskakning tillbaka; det är väl klart du känner mig.


Nåväl. Dealar med dagens tårstund så kan jag göra något vettigt... Eller ja, bättre eller ja... Något annat i alla fall, sedan.

Av Angelica - 14 juni 2012 11:28

Vad kan jag säga, vad jag kan berätta? Hur kan jag formulera mig?


Hur jag känner mig så omkullkastad och vilsen, bara vill krya ner under täcket och försvinna. 

Jag vet inte vad jag vill, å det var okej när jag var sambo. Då dög det att hanka sig fram, hitta någon inkomst och leva ett vardagsliv där man inte behöver tänka på framtiden. Eller på vem jag egentligen är, vill jag vill vara. 

Jag gör dumma, dumma saker och snöar mig in i saker jag Borde veta bättre än att göra.

Dessa ständiga ursäkter, undanflykter, verklighetsflykt. 


Det är jättejobbigt att bara fokusera på mig, att inte liksom förr söka bekräftelse och styrka i andra istället för mig själv. 


Jag kan drömma om att efter sommaren är det Någon som säger att det var ett misstag och snälla, snälla ta tillbaka mig.

Men det är inget jag kan gå och vänta på, inget som jag egentligen... Jobbigt nog, tror kommer ske. 

Kanske det beror på att jag inte kan tro på att någon ärligt väljer mig framför någon annan. 

Att det faktiskt är lättare att glömma mig, komma över mig, än man kan tro. 

Å om han faktiskt skulle be mig, vem vore jag då om jag tog emot honom med öppna armar?

Att önska någon olycklighet?


Det var ett bra tag sedan nu, flera år sedan, jag hade någon livsomvälvande upplevelse, inte var det lätt. 

Inte gick det på några dagar, veckor... Innan jag var lycklig. Inte ens några månader. Ett halvår för att det skulle kännas Okej, mer än ett år för att det Helt skulle kännas mer Hemma i Sundsvall än nere hos familjen.


Någon del av mig påstår att jag är för gammal för att orka med något sådant igen. Kanske. Kanske inte.

Att sitta och gråta på mitt rum... Jag vet inte.


Att höra av sig till potentiella arbetsgivare fastän det känns som ett självklart nej.

Borde ringa, men känns enklare att maila, så kan de höra av sig när får en stund över.


Det finns nog garanterat jobb, eller kanske iaf, om man verkligen ligger i. 

Av Angelica - 12 juni 2012 09:11

Parting is such sweet sorrow, I'd say goodbye 'til it were morrow.


Att bryta all kontakt i minst en månad, är svårt och vi har brytit den igen, och igen...

Och igår skulle det vara HELT, så ännu ett jobbigt telefonsamtal fyllt av deja vú, tårar och snuva.

Några få sms till lyckades det dock bli men nu får det Vara nog.

Överväger att helt ta bort honom som kontakt i  telefonen inkl. alla sms. Ta bort frestelse.

((Fast spara numret på annat ställe, gjorde igår)).

Alla sms bär dock emot, då vissa ändå ger tröst och faktiskt stöd till att fokusera på Mig och inte annat. 

Å tar man bort det så är de borta-borta, fås inte tillbaka. 


Var hos mamma häromdagen och pratade om allt mellan himmel å jord, å så hjärtesorg.

Fanns ett sorghanteringssätt i ett avsnitt av Sjunde Himmeln som hon liksom jag tyckte lät smart.

Att ta en stund, bara en kvart och inte mer(i SH iaf), att verkligen låta själv falla och släppa ut allt.

Å sedan gör något för sin egen skull och fokusera på sig själv resten av dagen. 

Det handlade om sorgen efter en ung son, men på allmän hjärtesorg kan det väl funka likaväl. 


Istället för att ständigt stänga ut sorgen och sedan kollapsa, eller att helt enkelt Helt uppslukas av den. 


Så idag kom jag upp vid kvart i åtta, efter att ha påpekat för mig själv att det var bättre att gå upp än att vilja somna om, in i ännu en dröm, verklighetsflykt, speciellt en där jag är med N. Bara är.

Det är jobbigt nog att vakna upp ifrån och få en hård påpekan att det endast var en dröm. 

Men att slösa bort dagen i en verklighetsflykt jag ändå för eller senare måste vakna upp ur, värre. 


Så, nu är frukost,tandborstning och sängbäddning avklarad. 

Ska fylla i några papper jag behöver posta idag, sen blir det promenad förbi en brevlåda bort till ett grönområde i närheten, en lagom promenad sådär.  Denna soligt härliga junidag^^

Av Angelica - 9 juni 2012 13:08

Vet man alltid vad som är sitt eget bästa?


Hur hanterar man bästa ett slut? Är det att radera alla bilder, sms och allt man kommer åt, å att hålla sig från saker som påminner? Att förskjuta alla minnen?

Att hålla sig ifrån kärlekssånger?


Så gjorde jag första gången och i efterhand menade jag på att det är bättre att genomlida det, att visst ha kvar minnen, att vara rädd för att prata om honom. Ha kvar intressen man delat osv. 


Nu undrar jag allt om det är så smart. Inte är det skönt att känna psykisk smärta eller bygga illusioner om att det inte är slut vilket i slutänden bara göra mig ledsen.


Samtidigt tror jag inte hjärnan mår bra av att förtränga saker såsom jag gjorde första gången. 

Minnen som jag först naglat fast desperat och sedan ivrigt försökte förtränga.


Jag undrar ibland om mitt minne är så svagt som det känns ibland på grund av det.


Antar att det bästa för mig i allla fall, är en balans.


Den där zenoptimismen jag sökte då och då. 


Något jag dock känner är väldigt vettigt, det är att faktiskt lyssna på musik, se på teve, filmer och spela spel, även om de påminner. För att skapa nya anknytningar till dem.


Som min sköna tunna ljusgröna tunika som jag vägrade ett tag för att den påminde mig om dagarna med mitt exex, eller ja den som psykiskt var mitt ex innan N, även om vi kanske egentligen aldrig var tillsammans eller så...


Hursom. Ja... Ont det gör ont....


Det är intressant hur jag häromdan var så hård, relativt, mot N att gå vidare å bättre men inte på mig själv. Dumt.

Får väl ta och bli ändring på det;)

Av Angelica - 7 juni 2012 19:02

En deja vú av det dåliga slaget. 

Jag minns hur jag blev förra gången, denna orkeslöshet, bristande livsgnista. 


Fansen vad jag just nu saknar att bara besöka familjen kortare stunder, för att sedan återvända uppåt igen. 

Ett enklare liv, om än långt ifrån perfekt. Saknar den lugnande, trygga, varma famnen. 


Jag saknar den jag varit, saknar älsklingen fastän mitt inre bildminne blir allt svagare så man kanske kan börja undra vad det är jag saknar.

Det är tufft nu. Min mentala styrka är svag idag.

Ett sms om hur himla smal han blivit gör det inte bättre. Fyllesms.

Önskar jag kunde dränka sorgerna i en fylla. Så himla skönt. 

Eller kanske inte. 


Jag antar att det är okej att ha sina sämre dagar, att man måste få gråta. Det är skönt att gråta.

Att kolla igenom gamla bilder. 


Jag mår inge bra idag, då jag mindre ivrigt söker äkta distraktioner som verkligen får mig att må bättre.

Lär väl ge bakläxa senare men ja... Just nu känns det värt det.


Innan jag drar några djupa andetag och drar igång glad musik och ja... Försöker vända humöret.

Av Angelica - 6 juni 2012 20:41

Inte ens en vecka har det gått, tänkte jag säga...


Men det var visst inte sant, det var en vecka i lördags så nu är det snart två veckor.


Sedan jag lämnade min fd hemstad uppe i norr. Framför allt den som varit min älskling.


Det var en sak att vara singel när man var student i eget studentboende.

Mycket mer frihet.

Nu tycker jag tiden går allt för sakta och jag vill bara snabbspola förbi denna tröga tid i början.

Sommaren är härlig men samtidigt vore det skönt att kunna hoppa över sommaren och dess jobbslit för att istället gå vidare till hösten. Till eget boende...


Å, jag vill ha en skön förfest och en rolig utgång. En utgång där jag inte behöver nojja över faktorn att Alla känner alla och att om jag dansar med någon så Vet alla om det sedan. Hm, eller det kanske är en överdrift, men ändå helt felaktig i denna min orginala hemstad. Hm, gymnasiestad tekniskt sätt.



Annat slit jag vill snabbspola förbi är det slit och kamp mot sötsug å snackssug jag har mer eller mindre dagligen.

Slitet som krävs för att jag ska komma tillbaka i min braiga form jag hade när jag singel förrut och en del under mitt förhållande.


Även att finna en ny, bättre kärlek. Något som lär massa tid då det inte är rätt att börja något nytt förrän jag kommit över min gamla, plus att jag inte vill slänga mig snabbt in i något nytt heller.


Gick visserligen rätt okej förra gången då jag fann min älskling en dag och ca 1.5 vecka senare var ett par.

Erhm. Fd älskling. Som jag får påminna mig dagligen om att Det är slut och att jag Bor härnere nu. 

Att skicka något dumt sms om att jag saknar dig sååå!


Jag vet bättre. Vet bättre.


Därmed också att jag måste ta en dag i taget, saker som "Rom byggdes inte på en dag".

Men min hormonella kropp är mig inte nådig och mental styrka är inte lättaste alla gånger.

Att jag inatt(natten till idag alltså), eller morgonen kanske, hade drömmar där jag åter var med Honom, hjälper inte det minsta. 

Då blir det bra mycket skönare att inte gå upp utan att söka sömnen och drömmen åter. 


Det var den omogna pojken i honom som gjorde det lätt att skiljas, den mogna mannen och dess potienial som INTE gör det.


Flummigt. Men ja. Det är inte lätt...


En dag i taget, ständigt sökande aktiviteter som kräver starkt fokus för att ta sig vidare från en dag till en annan...

Inte fastna i fokus på saknad och vandrande tankar om vad han kan ta sig för i helgen med henne...


Ont, det gör ont...


Sådana småsaker i vardagen som påminner, samtidigt som jag mentalt försöker hindra det jag brukar göra annars: knyta materiella saker till ickemateriella saker och därmed inte vilja använda dem, vilja undvika dem. 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se