Vet man alltid vad som är sitt eget bästa?

Hur hanterar man bästa ett slut? Är det att radera alla bilder, sms och allt man kommer åt, å att hålla sig från saker som påminner? Att förskjuta alla minnen?

Att hålla sig ifrån kärlekssånger?

Så gjorde jag första gången och i efterhand menade jag på att det är bättre att genomlida det, att visst ha kvar minnen, att vara rädd för att prata om honom. Ha kvar intressen man delat osv. 

Nu undrar jag allt om det är så smart. Inte är det skönt att känna psykisk smärta eller bygga illusioner om att det inte är slut vilket i slutänden bara göra mig ledsen.

Samtidigt tror jag inte hjärnan mår bra av att förtränga saker såsom jag gjorde första gången. 

Minnen som jag först naglat fast desperat och sedan ivrigt försökte förtränga.

Jag undrar ibland om mitt minne är så svagt som det känns ibland på grund av det.

Antar att det bästa för mig i allla fall, är en balans.

Den där zenoptimismen jag sökte då och då. 

Något jag dock känner är väldigt vettigt, det är att faktiskt lyssna på musik, se på teve, filmer och spela spel, även om de påminner. För att skapa nya anknytningar till dem.

Som min sköna tunna ljusgröna tunika som jag vägrade ett tag för att den påminde mig om dagarna med mitt exex, eller ja den som psykiskt var mitt ex innan N, även om vi kanske egentligen aldrig var tillsammans eller så...

Hursom. Ja... Ont det gör ont....

Det är intressant hur jag häromdan var så hård, relativt, mot N att gå vidare å bättre men inte på mig själv. Dumt.

Får väl ta och bli ändring på det;)