Ja, självömkan är enkelt.

Folk som 10-30 år äldre än mig, eller mer, menar att jag är så ung så att du har hela livet framför dig och ja...

Hela den där fadderullan jag säkert inte är den enda som fått höra.

Samtidigt ser jag på syskon och vänner, som runt min ålder har kommit bra längre än mig.

Bra mycket bättre grund än mig.  Eller än värre, yngre syskon som i vissa aspekter har en inre styrka och mogenhet som överstiger min egen. Värre på så vis att jag väl borde vara starkare än någon som är flera år yngre än mig?

Jag lade på mig studieskulder för tre års studier som inte gett mig någon grund för något arbete, var sedan i ett år mer eller mindre arbetslös och sambo med en pojkvän jag inte lyckades behålla. 

Andra har fast jobb, sambo och är styvmamma. Eller har en Vettig utbildning i bagaget som leder till jobb, Har lett till jobb. 

Jag känner mig vara svagt socialt kompetent, smått obekväm till och med min underbara moder som är otroligt lättsam att vara med egentligen.

Vilket gör jobbsökande än svårare.

Få-få vänner, egentligen kanske bara två. 

Så jag har Bara familjen, inkl bonussyskon jag inte känner mig helt avslappnad med...

Erhm. Ja, kort så är självömkan enkel. Men, för citera en kär väninna, så är det också en otrolig chans, ett äventyr.

En sort nystart, början på ett spännande äventyr. 

Bara jag kunde hålla mina känslor lite bättre i shack, så trött på mina deppmoments som ofta tenderar att vara bra mycket längre än en kvart. Sååå...

Det är väl dags att ta djupa andetag och göra en blandning av att ta en dag i taget och "nu jävlar anamma ska något hända". 

Don't mess with the memories of a time passed by.

Jag vet att det är enklare att söka fram allt negativt och förändra minnen, tycka illa om honom, plädera hur han inte förtjänar mig... Hur han inte betyder något för mig.

N och jag hade faktiskt en diskussion kring det, å hur vänner(å vänner till vänner) hanterat sina uppbrott så, som allt som var bra och alla härliga känslor, bittersöta minnen... 

Som om de i ett trollslag försvunnit.

Att jag inte kan förstå dem(och inte han heller, så falskt mm.). Jag fattar att det är bra mycket enklare att vräka ur sig att han ändå inte var något att ha, istället för att vara ledsen och känna saknad. Längtan. Önskan om återförening... Eller att kunna gå bakåt i tiden och göra förändringar till det bättre. 

Det är intressant, jag har inga problem att spy galla om Den andra(vilket iofs är ovanligt för att vara mig, in a way), men när det kommer till Honom... Liksom förr i tiden. Kan inte Hata.  

Kanske jag är för snäll, dum... Hata är väl visserligen väldigt starkt och energisugande.

Arg på honom kan jag vara i alla fall. Ett gäng saker som stör mig, men som i grund i botten vibrerar i tårfyllda frågor: Varför inte För Mig, varför inte Jag? Varför var inte Jag värd att förbättra sig för och kämpa för?

Varför duger inte Jag? Varför vara den jag sett dig kunna bli, viljat att du ska bli, nu när jag inte längre är din?

Jag kallades prinsessan på ärten för att jag tyckte madrassen i sängen inte funkade att sova direkt på utan hade min egen 90-madrass på 160-sängen, men när jag flyttade investerades det minnsann i en ny större madrass.

Visst, det hade väl nämnts då och då att vi skulle fixa en ny men någon större ansträning blev det inte.

Bad jag dig hjälpa till med hushållsarbeten var det ett barnsligt pojkspolingsgnäll mer eller mindre, i princip aldrig med någon större entusiasm. Sista veckan jag bodde med dig var det tusan så fort disken försvann och du hjälpte till med tvätten.

Visst, nu när du skulle bo själv igen var du väl så illa tvungen, men det var inte det enda. 

Du lade på dig ölmage men gjorde inga större kraftansträngningar till förändringar utan köpte större klädstorlekar, men nu i slutet och efter jag flyttat så var det minsann dagliga magträningar och ett sex-pack i antågande. 

Visst, en del av det berodde på att din aptit sjönk drastiskt och att när jag åkt var det tydligen ett sätt att hantera sorg då tvspel, pcspel och gittaren inte längre lockade. 

Å du går frivilligt till dansställen först med Henne men inte med mig. 

Du säger att du saknar mig, fortfarande älskar mig och att det inte är något fel på mig och att jag är så bra så..

Men tydligen inte bra nog. Nej, jag var inte bra nog för att Du skulle vilja ärligt satsa på Oss, att finna den där flamman återigen som börjat sina i vardagens tristes. Nej, här väljer vi den "lätta" vägen ut till ett lättsammare förhållande.

Jag har visst tänk på vad jag lämnar, jag har visst försökt, men det går inte längre.  

Jag är arg på dig. Arg, besviken och ledsen. 

Det fanns så mycket kvar å ge, det fanns kärlek mellan oss, varför packa du din väska istället för att slåss?

Visst, jag kanske kör över honom, han kanske har rätt i att han ärligt faktiskt verkligen försökt. 

Men samtidigt är han bra mycket snabbare på att släppa något för att det blev tufft. 

Eller, är han? Liksom medan vi var tillsammans, liksom nu, undrade jag många gånger om jag verkligen kände honom.

Yttrade det högt få gånger med, å fick en huvudskakning tillbaka; det är väl klart du känner mig.

Nåväl. Dealar med dagens tårstund så kan jag göra något vettigt... Eller ja, bättre eller ja... Något annat i alla fall, sedan.