Here I stand anlone with this weight upon my heart and it will not go away. In my head I keep on looking back right back to the start, wondering what it was that made you change…

I wish that I’d could turn it back, right back to the start...

And change it.

Men gå bakåt i tiden går inte, det finns bara nuet och framtiden. Som har påverkats av det som ligger bakom mig. Jag är så trött på mig själv. Så trött på att misslyckas.

Men någon verklig ärlig förändring verkar jag ju inte få till ändå.

Orkeslös.

Så, vad ska jag göra åt det? Hur gräver jag mig upp ur hålet jag gräver djupare och djupare för var gång, och sedan fortsätta uppåt och vidare, utan att gräva ner mig igen? Kanske lite genom att ändra attityd, att planera dagen och agera därefter, utan att reflektera och binda känslor till. Utan emotionella anknytningar som får mig att inte göra det jag satt mig för att göra.