Jag är ensam. Humöret kraschar, dalar. Gråten är nära, finns där under ytan men når inte fram.
Fett mycket, du pallar inte trycket.

Satte i en film, för att varva ner. Men efter samtal med syrran så slår det mig. Jag mår inte alls bra, vet inte hur jag ska hinna med, orka med.

Kanske jag skulle ha sökt medicinisk sekreterare, eller något lägre. Struntat i ord, nöjt mig för att nöja mig är vad som får mig att må bra. Önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan, fixa så mycket. Med jobb, med N.
Eller bara den här vårterminen, Marknadsrätten.

Jag är så slutkörd, jag är så svag. Så ensam.
Men jag får ju inte ge upp.

Skönt. Tårar.

Så trött på att gråta att jag inte låter mig gråta när jag faktiskt behöver.


Med bördan av en kurs jag ärligt undrar hur jag få in allt, få tid med allt.
Glömde jag nästan av det här med jobb. Vikten.
En del av mig, gamla, hade just tänkt att jag inte behövde jobba, hade tid. Att vid halva oktober får jag Csn.
Men nej, jag måste trycka in det med. En inkomst stöder ju ändå innan, efter och gör att jag ändå inte Behöver klara av skolan på samma vis.