N har varit hos mig. Trots all push innan om vad jag inte fick göra, hur jag inte som sist skulle glömma konsekvenserna, hur han bara tillfälligt är här och mitt liv fortsätter efter.
Men jag tappade träningen, föreläsningar, plugg och att hålla hårt i pengarna.

Men jag var stark igår, försökte att inte känna efter, känna tomheten, saknaden, ensamhet, inte följa enkla stigen till att gå i en bubbla av minnen, tårar, att bryta ihop.
Att umgås med familjen och ja...

Ändå. Så känner jag mig vacklande. Svagare än innan. Så jag skäller på mig själv i omgångar, tvingar mig att göra ditt och datt, men på nåt vis ändå inte tillräckligt för mitt samvetes skulle.
Men viljan makt blir allt starkare för var gång och jag vet att det är bättre att kämpa och hålla sig flytande, än att sjunka ner igen, gräva mig ännu ett hål att försöka kravla mig upp ur, en besvikelse för andra och än mer för mig själv.

2014 ska bli ett bättre år. Jag ska ligga i, jag ska våga, sträcka på mig och ta för mig.

Jag saknar dig mindre och mindre, jag har glömt dig en vacker dag...

Inte helt förstås, precis som N upprepade gånger sagt, jag kommet inte glömma bort honom helt, någon del av mitt hjärta är ju hans och jag vill honom väl.
Men någon dag framöver kommer jag vara älskad i någon annans famn, kalla någon annan för min älskling.
Och det är okej. Det är bra. Rätt.
Det är meningen att jag verkligen ska gå vidare, hur overkligt, läskigt och jobbigt det känns just nu.

Hur mycket jag må prata om och tänka att jag ska hitta någon "bättre", någon som inte är så olik mig som N är. Olika, men samtidigt fortfarande så mycket känslor och omtanke för varandra. Attraktion. Så lugn och trygg i hans famn. I bubblan, i stunder, men inte i vardagen , inte när vi diskuterar annat.

Goodbye to you...
http://www.azlyrics.com/lyrics/michellebranch/goodbyetoyou.html