Jag har dansat den här dansen så många gånger. Uppvaknanden, stora planer, full av energi och hopp...
Men ändå, stillastående. Det är kanske dags för små steg men helhetsbild i backspegeln att snegla bakåt i vid tvekan.
Jag var som lyckligast och kände mig som mest levande när jag var kär och hade vänner att umgås regelbundet med, prata lite med. Men allt var inte en dans på rosor då och det jag glömde ta hand om då har jag förgäves försökt ta hand om efter kärleken försvann och allt rasade samman. Jag behöver passion för att ge mig gnista och styrka, men samtidigt styrkan att våga mig ut och satsa på den. Den eviga balansen jag aldrig tycks finna men ständigt eftersträvar.

Jag vill vara den smala, lagom vältränade tjejen som kan motbevisa alla inmatade tankar om ska&måsten att nå dem. Gå min egen väg. På gott och ont, men jag har gjort det i så många år nu och i så många sammanhang så hur kan jag ändra det i en handvändning även om jag skulle vilja.